Glasfiberhuset blev en sjuttiotalsbubbla
I Vanda tillverkades en del av Venturohusen, Matti Suuronens futuristiska glasfiberkonstruktioner från 1970-talet. Bara ett par stenkast från platsen där tillverkaren Polykem hade sitt högkvarter bor Pertti Ilmonen. Han har räddat ett av husen och renoverat det till ett privat sjuttiotalsmuseum.
– Den här byggnaden har fått resa en del. Den såldes från början som kafé och kassa till en bensinmack i Saarijärvi, säger Pertti Ilmonen. Själv köpte han huset år 2002 av en samlare i Kauhava. Eller hus och hus, det var nedmonterat i sina fyra beståndsdelar och låg lite bortglömt bakom ett lider.
– Det krävdes två långtradarlass för att få totalt 4,5 ton skrymmande glasfiberdelar hem till tomten, och sedan ägnade jag sex månaders heltidsjobb åt renoveringen, säger han. Det han köpte var egentligen ett skal, eftersom innerväggar, isolering, golv och andra detaljer redan var förstörda när han tog sig an projektet.
– Det värsta var nog att putsa upp väggarna som varit inne i toaletten och i det flottiga köket, säger han.
Färgskalan är rätt
I dag är Venturohuset mycket prydligt. Utsidan är målad med båtfärg, det är ju samma glasfiberplast här också. Insidan är en renodlad ”man cave” helt och hållet inredd med sjuttiotalsmaterial. Två röda Pastilli-stolar, en ASA-teve i mörkare rött från samma tid, en Hoover-dammsugare i gul plast och en sittgrupp från Futurohuset nummer 001 i svagt limefärgad plast kompletteras av hylla efter hylla med Riihimäkis bruksglas. Sjuttiotalets färgskala dominerar faktiskt intrycket man får av byggnadens insida.
– Jag började plocka på mig sjuttiotalsdesign för ungefär 20 år sedan. Då var det ingen annan som var intresserad, så priserna var låga, säger Pertti Ilmonen. Nu har hans son också en stor del i att det blev som det blev, deras gemensamma hobby har blivit att återskapa 1970-talet.
– Att samla och restaurera är kanske ett sätt att kompensera ett långt yrkesliv i skrotbranschen, säger han.
Med en viss regelbundenhet har en uppköpare från ett franskt museum återkommit för att försöka köpa Venturohuset till sina samlingar, men det är något som aldrig kommer att lyckas, säger Pertti Ilmonen.
Futurohuset nummer 001, Suuronens allra första ”flygande tefat”, har köpts och restaurerats av ett museum i Utrecht, och om intendenten där visste att sittgruppen från exakt det huset finns i ett Venturohus i Vanda skulle det antagligen drälla av holländska spekulanter här också.
– Det är mitt hus och mina föremål, och allt ska finnas kvar här i sin nuvarande miljö, säger han. Vad arvingarna senare gör är deras sak. Precis som med glaspjäserna och de andra sakerna inne i byggnaden är det aldrig det ekonomiska värdet han tänker på.
Tidsbubbla med musik
– Jag njuter av designen, tidsepoken och färgerna. På något sätt ville jag gärna återvända till sjuttiotalet och se vad som egentligen hände, nu när jag är pensionär och har me- ra tid. Det bästa jag vet är att gå in i Venturohuset, lägga en bra lp-skiva på skivspelaren, hälla upp något gott att dricka och bara titta mig omkring och njuta en stund, säger han.
I huset finns en hel garderob med sjuttiotalskläder. Dem hann han också samla ihop medan de ännu saknade kommersiellt värde. Nu skulle klänningarna, skjortorna och allt det andra vara begärliga vintageplagg på någon boutique i de södra stadsdelarna, men dit kommer de ju inte.
I ett hörn står en inramad Tabe Slioor-affisch, och snett bakom i en röd box med lock ligger korrespondens och papper från den finländska superkändisens skrivbord.
– Jag minns inte vilka vägar de kommit ut på marknaden, men jag impulsköpte dem av en samlare, säger han.
Med så mycket sjuttiotalsmaterial är det inte konstigt att Pertti Ilmonen är ett känt namn i filmsammanhang. Han lånar ofta ut rekvisita till inspelningar som behöver en tidsinramning. I Kummelifilmen Underhyresgästen från 2008 var en stor del av inredningen lånad härifrån.
– Skådespelaren Mikko Kivinen satte sig en gång i en av Futurostolarna, men de är så obekväma och trånga att han måste ryckas loss ur den när han ville stiga upp, säger Pertti Ilmonen.