Granibacken – äldsta slalombacken i Finland
Nästa lördag är det 85-årsjubileum i Grankulla, då stadens egen slalombacke fyller jämna år. Trots att den inte kan skryta med fallhöjd och antalet nedfarter har Granibacken en stor betydelse för skidsporten i Finland.
Strax före tio på fredagsmorgonen börjar de samlas på parkeringsplatsen nedanför backen – hjälmförsedda, färgglatt klädda skidåkare som spänner på sig pjäxor och ivrigt väntar på säsongspremiären. Granibacken är hemmabacke för närmare tusen aktiva slalomåkare och säkert lika många sporadiska besökare. Det är jullovets sista lediga vardag och bland åkarna är barn i skolåldern i klar majoritet.
Först på plats var syskonen Alina och Kevin Burmeister tillsammans med pappa Rasmus. De har redan åkt slalom flera gånger i Hjortlandet i vinter, men nu väntar de ivrigt på att få testa hemmabacken.
– Vi har bara fem minuters bilväg hit, så det är lätt att komma. Nu väntar vi på att barnens kusiner ska dyka upp, säger Rasmus Burmeister.
Sonja Liiberg kommer gående med två par skidor under ena armen och dragande på en pulka där fyraårige sonen Ronny sitter. De bor helt nära skidcentret.
– Det här är den bästa slalombacken! Nu ska vi öppna skidsäsongen. Ronny gick i skidskola här i fjol och ska fortsätta nästa vecka. Först ska vi kolla om vi minns hur man gör. Kanske ska jag delta i någon Suomislalomtävling senare i vinter, funderar Liiberg.
Nästa generation har tagit över
Det är Grankulla stad som äger Granibacken, men verksamheten drivs av föreningen GrIFK Alpin, som är en dotterförening till Grankulla IFK.
– GrIFK Alpin har drygt hundra barn med i träningsgrupperna och runt 900 barn anmälda till skidskolans kurser, så föreningen har över tusen medlemmar, säger Alexandra Niiranen, tränare och föreningens kommunikationsansvariga.
Det är långt hon, sambon Aaro Koski som är ekonomiansvarig och skidskolchefen Olivia Schoultz som ser till att den dagliga ruljangsen vid backen löper när vintersäsongen väl kommer i gång. De är alla tre ”produkter” av Grankulla IFK Alpin, de har börjat sina slalomkarriärer ungefär samtidigt i skidskolan på 1990talet och senare representerat föreningen som aktiva slalomåkare. Nu är de tillbaka som ansvarspersoner och tränare för juniorgrupper.
– Jag började jobba här 2013 strax efter att jag gått ut skidgymnasiet i norska Geijo, samtidigt som jag slutade tävlingsidrotta, berättar Niiranen om sin bakgrund.
Skidskolkurserna kör i gång på måndag, men redan nu under veckoslutet startar verksamheten i backen med halvfart – jobbet med att tillver ka konstsnö pågår ännu och endast den ena av skidcentrets två pister är öppen, likaså den ena teleskopliften. Det dröjer dock en stund innan liften snurrar på som den ska och säsongspremiären fördröjs med en kvart. Sture Skogström, 78 år och skidbackens grand old man, står nedanför backen och följer intresserat med hur nya generationer skidåkare tar vid där han slutade.
– När jag började åka skidor 1950 fanns det ännu ingen skidlift här, utan vi gick uppför backen med skidorna på axeln. Backen var också bara en smal ränna i skogen. Den första vajerliften kom följande år, den bestod av en Strömbergs motor, ett stort hjul med vajerspår samt vajern, där varje skidåkare hakade sig fast med hjälp av en speciell träbit med snöre. Det var vanskligt att tappa balansen och falla, man kom inte loss från vajern. De första vajerliftarna var nog inte alls trygga, minns Sture Skogström.
Röjde ris och målade käppar
Han har levt största delen av sitt liv i och bredvik Granibacken, bokstavligen då hemmet finns ett par hundra meter ifrån.
– Min äldre bror Lars och vår kusin Tor-Rolf Skogström började först åka skidor och snart ville jag också följa med dem till backen. Till en början var backen enbart tänkt som rekreation för Bad Grankullas badgäster, här fanns gott om frisk luft och hög granskog, men snart fick också allmänheten åka i backen. Vi åkte med fjällskidor som spändes fast med hjälp av en vajer bakom klacken, berättar Sture Skogström om den alpina skidsportens första årtionden i Finland.
På den tiden gjordes allt jobb på talko. Varje höst samlades slalomåkarna i backen för att röja bort ris och buskar som vuxit under sommaren. Slalomportarna gjordes förstås också själva.
– Vi sökte efter lämpliga trädstammar i skogen intill backen – tall fungerade inte alls, medan unga granar var bäst. När trädstammarna var fällda och kvistade skulle de torkas och målas, på den tiden var slalomkäpparna röda, blå och gula. Det behövdes många käppar under en vinter, för de gick av om man åkte på eller ens för nära, minns Skogström.
– Fortfarande händer det under nästan varje träningspass att en slalomport går av, men vi kan beställa mera genom några klick på datorn, säger Niiranen, som tränar föreningens tävlingsåkare i 14–16årsåldern.
Perfekt nybörjarbacke
Mycket har hänt i Granibacken se
dan vajerliftens och träkäpparnas tid, men backen är fortfarande densamma som då det begav sig 1934.
– Granibacken är visserligen en liten slalombacke, men dess betydelse för skidsporten i Finland är stor. Vi lär varje år hundratals barn åka slalom och vi fostrar många nya tävlingsåkare. Det viktigaste är ändå att lära för livet, alla behöver inte satsa på en tävlingskarriär. Vi erbjuder många av våra tidigare juniorer ett extrajobb som skidlärare, säger Niiranen.
Föreningens verksamhet är tvåspråkig, alla skidskolekurser hålls på både finska och svenska och allt oftare också på engelska, då många barn kommer från internationella familjer.
– Det är viktigt att hålla fast vid tvåspråkigheten, så gjorde vi redan på min tid. Den här backen är en perfekt nybörjarbacke, den står mitt i byn och det är lätt att komma hit. Dessutom är slalom den enda idrottsgrenen som tre generationer kan utöva tillsammans, så att alla får ut något av sporten. Jag har lärt både mina barn och barnbarn att åka slalom i Granibacken, säger Sture Skogström.
Ett av de viktigaste evenemangen i Granibackens historia är onsdagstävlingarna. De ordnas nästan varje onsdagskväll under vintern och är öppna för alla föreningens medlemmar, från de yngsta juniorerna till oldboysen. Onsdagstävlingarna börjar den 30 januari, då förhoppningsvis den andra pisten och den andra skidliften är öppnade.