Kan artificiell intelligens skapa fred på jorden?
Tänk om människan kunde bygga en fredsmaskin? Med avstamp i Harry Martinsons Aniara skriver Dan Henriksson om artificiell intelligens, konsten och ljuset.
Mänskligheten har en fasansfull förmåga att skada sig själv och sin planet. Med avstamp i Timo Honkelas bok Fredsmaskinen och Harry Martinsons Aniara undersöker Dan Henriksson den artificiella intelligensens fredsskapande potential.
Ur verkligheten: Företagets målsättning är att revolutionera rymdteknologin och möjliggöra mänskligt liv på den röda planeten. Tillsvidare har man byggt tre farkoster för rymdtransporter.
Ur drömmen: Rymdskeppet är ett av tusentals likadana farkoster, lastat med emigranter som lämnar jorden med Mars som slutdestination.
Företaget är förstås Space Exploration Technologies (SpaceX) under ledning av Elon Musk.
Den andra bilden är ur Harry Martinsons klassiska rymdepos Aniara från 1956. En nödgir för asteroiden Hondo följs av andra haverier, skeppet hamnar ur kurs och driver ut i kosmos, riktning Lyran. Ombord finns flyktingar från en planet som de själva fördärvat, åttatusen själar i behov av tröst och sammanhang, där de rusar genom rymdens hav, som en luftbubbla i glaset på en skål oändligt långsamt, utan mål.
”Jag hade tänkt ett paradis för dem/ men sen vi lämnat ett som vi förstörde/ blev tomma rymdens natt vårt enda hem...”
Musk vill bygga science fiction i verkligheten, som ett businessprojekt. Martinson byggde säkrare än så, han byggde i drömmar och med poesin som medel och mål. Men förutom av rymden förenas de också av sitt intresse för artificiell intelligens. Det kanske låter överraskande, men de har nyfikenheten gemensam. Vem är vi och vart är vi på väg?
Ett annat av Elon Musks initiativ är det ideella företaget OpenAI med missionen att skapa vänlig artificiell generell intelligens (AGI). De flesta ser det som en utopi att skapa AGI – full eller stark AI, med människolik intelligens och medvetande, förnimmelser, förnuft.
Människans hjärna innehåller hundra miljarder hjärnceller, som kommunicerar med varandra genom nervimpulser. Att återskapa alla motsvarande egenskaper är en utmaning som består. Men idén om artificiell intelligens matar fantasin såväl hos forskare och företagare, som hos poeter, filosofer och folk i allmänhet.
”Definitivt är nu vårt olycksöde. / Men miman håller (hoppas vi) till slutet”, skriver Martinson redan i den tredje sången. Vad diktens mima är blir aldrig entydigt förklarat, men ”De vet att mimans intellektuella/ och väljartekniska förmedlingsskärpa/ tretusenåtti gånger överstiger/ vad människan kunde om hon vore Mima.”
Miman är en maskinvarelse och hon har till hälften uppfunnit sig själv. Hon tröstar resenärerna med bilder från det förlorade paradiset, men hon visar – omutlig som hon är – också framtidsscenarier. Och då är det en Kassandra som talar, hon som kan se in i framtiden, men vars öde är att inte bli trodd. Förbannelsen gör att varningarna försvinner ut i tomma etern. Aniara är en spanare, en trevare ut i framtiden. Martinson varnar, men få lyssnar.
Verket gavs ut bara ett decennium efter andra världskriget och när det nya kalla kriget startat. Sverige hängde väl med i den nya teknologiska kapprustningen. Martinson försökte blicka längre. Utvecklingen hotade att gå i oönskade riktningar.
Miman har drag av sådan artificiell intelligens som i dag växer med neuronnätverk och maskininlärning, men det finns en stor skillnad. När Miman ser resultatet av det som människan gjort mot sig själv och mot jorden då gråter hon med stenarna. Miman har känslor. Hon dör av sorg.
Sommaren 1953 fick Martinson in Andromeda-galaxen i sin stjärnkikare. Mötet var en avgörande impuls för fantasin och ledde till en poetisk urladdning. Vanmakten kanaliserades i en konstnärligt terapeutisk session.
Ordet vanmakt förekommer ofta i Martinsons texter. Hans förtvivlan växte under världskriget, med Hiroshima, Nagasaki och den sovjetiska vätebomben några år senare. Känslan av vanmakt fördjupades.
I hela hans produktion är kärleken till naturen och jorden ett genomlöpande tema. Daggdroppens under fascinerar. Nobelpriset (1974) fick han för ett författarskap som ”fångar daggdroppen och speglar kosmos”.
Mellan poesin som bor i ditt hjärta och
vallmon finns ett kontrakt skrivet av vinden och undertecknat
av förgängelsen. Det är skrivet med en tranas fjäder doppad i dagsländans blod.
I rymdeposet Aniara – en revy om människan i tid och rum är det fortfarande jorden som står i centrum. Den blå planeten speglad via kosmos. Aniara är en kosmisk berättelse om mänskligheten i ett vägskäl.
Martinson ser miljöförstöringens globala konsekvenser. Han leker med den tekniska utvecklingen, som förför och förgör. Rymden blir scen för ett science fiction-äventyr. Även om man läser förbi hans pojkaktiga nyfikenhet finns där paradoxer. Hans fiktiva tekniska jargong och rymdäventyrets hisnande dimensioner krockar med astronomiska inkonsekvenser. Det krökta rummet glider över i religiösa bilder.
Människan söker sig själv och är samtidigt hotet mot allting: ”Det finnes skydd mot nästan allt som är / mot eld och skador genom storm och köld / ja, räkna upp vad slag som tänkas kan. / Men det finns inget skydd mot människan”
Ombord finns alltså artificiell in-
telligens, som en möjlighet och tröst. Verket är ett nödrop inför kärnvapenhotet – ”så ropar de ur stenar med Kassandra”. Aniara söker en tryggare planet än den man förstört med kärnvapen.
Professor Timo Honkela presenterar i sin bok Rauhankone – Tekoälytutkijan testamentti (på svenska ungefär Fredsmaskinen – en AIforskares testamente) en fantastisk idé om hur framtidens globala neuronnät, miljontals datorer förenade, stöder förståelse mellan människor. Hans idéer om fredsmaskinen och hur artificiell intelligens kan bidra till att skapa fred på jorden bygger på tre pelare.
Den första pelaren handlar om förståelse. Förståelse för vad den andre menar kräver ett system av redskap för vardagliga situationer, för att undvika missförstånd, som i förlängningen kan leda till konflikter och krig. Honkelas fredsmaskin vill förtydliga vad individen menar med orden och hur samtalsparten uppfattar orden. Maskininlärningen bygger på stora mängder data, som bara kan hanteras av artificiell intelligens. Det krävs globala nätverk och klusteranalys, allt sådant som utvecklas i hisnande fart just nu.
Fredsmaskinens andra pelare analyserar hur känslor påverkar vårt beslutsfattande. Honkela menar att känslorna är en drivmotor för mänskligt beteende. Med stora mängder data kan vi lära oss mer och analysera våra känslor i olika situationer, förstå varför vi reagerar som vi gör. Det limbiska systemet, där ”känslorna föds” i hjärnan, färgar upplevelsen av världen. Ett trauma kan långt senare påverka min reaktion, utan att jag är medveten om det och resultera i handlingar utan proportioner. Fredsmaskinen – som inte är en dator, utan miljoner samverkande datorer med kunskap om individer och strukturer – varnar mig för mina egna reaktioner eller hjälper mig att förstå hur den andre känner och tänker.
Den tredje pelaren för fram rättvisa i samhället. Med hjälp av fredsmaskinen kan vi hitta bättre lösningar och skapa en verklig demokrati, som ser till hela mänsklighetens behov i mycket olika omstän- digheter. Redskapen är system som förhandlar om betydelser (av ord) och en förnuftigare fördelning av resurser. Honkela är vetenskapsmannen med en stor humanistisk och utopisk dröm. I ett samtal vi förde i juni konstaterade han lakoniskt: ”Det är inte en utopi, utan en plan.”
I november 2017 hade jag förmånen att få besöka The Institute for Advanced Studies (IAS) i Princeton, USA. Institutet är utan tvekan en av världens toppenheter för grundforskning ”i den fysiska världen och mänskligheten”. Sedan Albert Einsteins tid där – han var en av de första professorerna – har de viktigaste begreppen varit nyfikenhet och överraskning. Den enskilda forskaren får en inbjudan på ett par år eller i några fall på livstid och har inga andra uppdrag än att vara nyfiken. Tillsvidare har det resulterat i trettiotre Nobelpris, bland annat.
Platsen är rofylld, omgiven av parker, på en halv timmes promenadavstånd från det berömda universitetet i Princeton. Traditionen väger tungt, men atmosfären är inbjudande. Konsten har en given plats på IAS, konkret märks det bland annat genom ett specialprogram för residenskonstnärer.
Och nu kommer den förvirrande paradoxen. Institutet är som en vallfärdsort, här samlas ledande vetenskapare. Gästhuset, där jag blir upppassad på bästa sätt och sover i en överdrivet stor säng, andas frid. Jag leker i hemlighet med tanken att en del av all visdom ska fastna någonstans... Och jag förstår att efter Einstein har även Robert Oppenheimer levat här. Det var de facto hit till IAS Oppenheimer kom genast efter att Manhattan-projektet avslutades med sprängningarna av de första atombomberna över Hiroshima och Nagasaki i augusti 1945. Einstein lobbade för projektet, Oppenheimer ledde det i mål. Oppenheimer var sedan chef för IAS i tjugo år. Här har en del av världens främsta forskare levt och arbetat. Även de som hade en direkt koppling till världens farligaste massförstörelsevapen.
The International Campaign to Abolish Nuclear Weapons (Ican) fick som bekant Nobels fredspris 2017. Icans viktigaste arbete är att främja FN-konventionen om kärnvapenförbud, den som nu väntar på att ratificeras av FN:s medlemsstater. Finland har inte undertecknat avtalet, medan Sverige har gjort det.
Ican fick Nobels fredspris för att motarbeta det scenario som Harry Martinson såg i sin egen Mimas skärm ombord på Aniara.
När Timo Honkela gav ut sin bok våren 2017 var det för att han visste att han kommer att dö inom en rimlig framtid. Man hade några år tidigare konstaterat en obotlig hjärncancer. Tiden var knapp, han förlorade delvis synen efter en hjärnoperation och minnet skadades. Medveten om att livet tar slut inom högst några år, valde han att nu göra den sammanfattning han hade planerat ta itu med senare, med ålderns auktoritet och med mer kreativ fantasi än vetenskapliga fakta.
I boken är det versioner av ordet människa som förekommer oftast. Det är inte en vetenskaplig bok i traditionell betydelse. Honkela har forskat i språk, men också i artificiell intelligens, maskininlärning med mera. I hans digra curriculum möter naturvetenskap humanism. Någonstans ur allt detta föder han de tre korgarna som fredsmaskinen vilar på: språk och betydelse, känslornas kraft, samt ett samhälle byggt på en idé om rättvisa.
Det är inte science fiction eller bilder av alla hot han ville skildra. Hans motiv med boken är freden och ljuset och övertygelsen om att artificiell intelligens kan hjälpa oss att bygga den – om vi så vill. Honkela talar mycket om konstens roll, i synnerhet musikens. Det är ett sätt för honom, för människan, att förstå bortom vetenskap.
”Med hjälp av konsten har man kunnat granska sådant som har med känslor att göra, när andra discipliner haft en alltför smal synvinkel”, skriver han i Rauhankone (min översättning).
Och det är detsamma Martinson gör i Aniara. I de hundratre sångerna öppnar han fruktansvärda händelser och handlingar – för att vi skall förstå det vi redan vet.
Efter Trinitytestet, det första kärnvapenprovet, citerar Oppenheimer guden Vishnu ur hinduismens heliga skrift Bhagavad-Gita. När vardagens ord tar slut behövs en litterär förhöjning: ”Now I am become Death, the Destroyer of worlds.”
Det som först utvecklades som ett hot för att skapa fred (och ur forskarnas privata vetenskapliga ambitioner), blev några veckor senare ohygglig verklighet på ön Hondo, det historiska namnet för den japanska huvudön, där Hiroshima ligger. I det skedet hade vetenskapsmännen redan förlorat kontrollen.
Det fiktiva rymdskeppet Aniara väjer för asteroiden Hondo och gör med fantasin och konsten som bränsle en forskningsresa in i framtiden. Det är hit vi är på väg om vi inte ändrar kurs. Framtidsforskningen är möjligen den svåraste disciplinen, därför krävs det konst och dröm för att förstå djupare och bredare.
Ombord på Aniara, nu redan en sarkofag, hoppas man till slut på att uppgå i nirvana, där allt upphör.
Martinsons Aniara är en mörk historia, men hoppet finns trots allt, i Miman, i konsten, i ljuset.
Honkelas bok är en utopi och en dröm... nej, en plan för en värld som kan överleva och en mänsklighet som kan leva i fred. Om att leva i ljuset.
Det kanske behövs artificiell intelligens för att hjälpa oss dit? För det största hotet är människan. ”Men det finns inget skydd mot människan”.
I dag är det nio länder som har totalt femtontusen kärnvapen. USA och Ryssland har de största lagren och en fjärdedel i hög beredskap. 2017 skrev en majoritet av medlemsstaterna under FN:s konvention om ett kärnvapenförbud. Varför är inte Finland med? Varför är inte alla länder med? Varför skrotar vi inte de femtontusen kärnvapnen för att rädda jorden? På 1980-talet fanns det sextiotusen kärnvapen, så en ändring är möjlig. Till det behövs ingen artificiell intelligens. Bara sunt förnuft.
”Bäst är mänskan när hon önskar det goda hon inte förmår / och slutar odla det onda som hon lättare förmår.”
Den gångna sommaren påminde oss om klimatförändringen, skapad av människan.
Men vi påminns också om hur fin planeten är.
Skönast ibland sköna glimtar syns dock skymten av Karelen, som ett vattenglim bland träden, som ett ljusnat sommarvatten
i den juniljusa tiden då en kväll knappt hinner skymmas Skribenten är chef för Klockriketeatern och regissör för Aniara – fragment ur tid och rum, ett nytt musikverk baserat på Harry Martinsons episka dikt. Projektet är en samproduktion med amerikanska kammarkören The Crossing och premiär blir det i Philadelphia (juni 2019) och på Nationaloperan i Helsingfors (september 2019).