Knapphetens psykologi och politik

Människor som hela tiden kämpar med och mot fattigdom är desperata och ser påfallande ofta självmord som en utväg.

susanna.ginman@ksfmedia.fi

SUSANNA GINMAN

Helsingin Sanomat bad i våras människor som lever under knappa ekonomiska villkor beskriva sitt liv och hur fattigdomen påverkar dem. Det kom in över 4 000 svar (HS 6.1). De upprörde även personer som har en realistisk bild av fattigdomen och dagligen arbetar med dess konsekvenser. Desperation, destruktivitet, hopplöshet och många som såg självmord som den enda utvägen var alltså sådant berättelserna avslöjade.

Det är lättare att klara av väldigt njugga omständigheter om man vet att det är övergående, till exempel om man studerar. Och det finns också människor som kan se det positiva i sin situation – till exempel att man helt enkelt inte kan överkonsumera och därför lever mer ekologiskt.

Helsingin Sanomats material är inte en statistisk eller representativ studie och utifrån de drygt 4 000 texterna går det inte att veta hur allmän desperationen är.

Men enligt professor Juho Saari, som forskar i fattigdom och ansvarade för den ojämlikhetsutredning som statsminister Sipilä (C) beställde, visar de svar HS har fått på fattigdomens mekanismer och hur de påverkar människor som lever i knapphet.

Livskvalitet har flera dimensioner. För dem som lever knapert handlar det delvis om reda pengar men också om sinnesstämning och ens egen ställning i livet, och hur väl man kan leva upp till sina egna mål.

Förutom desperation och utsiktslöshet, som alltså kan vara så djup att självmord känns som en värdig utväg, känner människor också ilska och direkt hat mot beslutsfattare och myndigheter. När nöden är stor borde hjälpen vara nära, men väldigt många upplever att ingen hör dem och att de inte får den hjälp de behöver.

Byråkratin kan vara svårforcerad och människor har även utgifter som inte accepteras – till exempel hjälp till vuxna barn.

Därtill pekar professor Saari på att vårt stödsystem klarar av situationer med ett problem, men i praktiken hopar sig problemen – fattigdom, sjukdom, ensamhet – och det klarar systemet inte av. Det människor behöver och hoppas på är att nå- gon skulle se helheten – och kunna hjälpa dem att komma vidare.

En del grupper är särskilt utsatta. Det gäller ensamföräldrar, av vilka majoriteten är kvinnor. Det gäller företagare som inte får samma stöd av samhället som löntagare, vilket får större konsekvenser i en tid när många mer eller mindre tvingas att bli egenföretagare. Man kan också trilla ned i limbo om man är sjuk och inte kan arbeta men ändå inte får arbetsoförmögenhetspension.

Sjukdomar, skilsmässor, mögelhus, stora skulder – också det är sådant som kan störta ned människor i fattigdom.

HS har intervjuat experter som arbetar inom den tredje sektorn med sociala frågor. De talar alla om att nivån på den grundläggande sociala tryggheten är för låg.

När HS frågar riksdagspartiernas ordförande är det bara Vänsterförbundet, De gröna och Centern som entydigt vill höja de grundläggande stöden. SDP och KD kan tolkas vara nästan av den åsikten. Övriga, som till exempel Samlingspartiet betonar sysselsättningen. Arbete är viktigt, men det löser inte allas problem, bland annat på grund av kombinationen lågavlönade jobb och dyrt boende i huvudstadsregionen.

Under nästa valperiod blir arbetet med en omfattande socialskyddsreform mera konkret, men reformen kommer att ta tid och man måste ingripa mot den värsta fattigdomen snabbare.

Särskilt barnfattigdomen , som har ökat oroväckande i Finland, kräver ingripande. Barnfamiljer behöver mer och handfast stöd, och det måste ordnas relativt snabbt. På längre sikt hjälper småbarnspedagogik och utbildning de barn som kommer från knappa förhållanden. Det är bra att också den nuvarande regeringen har fattat beslut i den riktningen, men först tog regeringen Sipilä flera beslut som gjorde situationen värre för de här barnen och deras familjer. Hoppet står nu till nästa regering, oberoende av dess sammansättning.