Dagen är kommen
Jag behöver en andlig ledare som tar mitt kvinnoliv på allvar och som på riktigt vill dela och tala om det som är vår kamp.
I fjol firade vi 30-årskalas. Alla var bjudna, men det var nästan bara vi själva som kom. Högtidligt drack vi kaffe och höll seminarier. Åt en god middag och pratade minnen. 30 år är både länge och lite, men hur som helst var vi sist. 40 år efter Danmark och 30 år efter Sverige och Norge fick kvinnor tillgång till prästämbetet i Finland. Vi var också sist, i Finland. 110 år efter att den första kvinnliga läkaren krängde på sig den vita rocken lades en stola över våra axlar. 82 år efter att den första kvinnliga juristen fick avlägga sin advokated gav vi våra första prästlöften i mars 1988.
Vi var efter och vi är efter. Det är kvinnorna som fyller kyrkbänkar, körer och kretsar, men det är fortfarande killarna som leder och bestämmer. Kyrkoherdarna är till 80 procent män och 10 av 11 biskopar är män trots att det nu för tiden främst är kvinnor som blir präster. Det kan förstås bero på att män är mera kompetenta än kvinnor och att en mångtusenårig cv slår högre än 30 futtiga år bakom altaret, men det kan också bero på annat.
Kvinnoprästmotståndet var en gång både hotfullt och högljutt. När de första kvinnorna äntligen välsignades in i sitt ämbete var många sårade och skadade. Självkänslan utvecklas sällan i marginalen så få tog plats. Tvärtom jobbade man tyst och tacksamt på med det man älskade, församlingen, och lät gubbarna bestämma. Motståndet mot kvinnliga präster finns kvar, men det som är osynligare men lika förödande är ointresset. Ointresset att identifiera, diskutera och agera kring den snedvridna maktstrukturen i kyrkan. För det är främst ointresset, likgiltigheten och okunskapen om den privilegierade positionen hos kyrkans killar som bromsar förändringen.
Den privilegierade positionen som kommer när man tillhör en manlig yrkeskår med en mångtusenårig historia. En yrkeskår som dessutom använt sig av en manual skriven av män, om män och en manlig Gud. Att få in tjejer i beslutande organ och i ledarpositioner försvåras givetvis av att alltför få kvinnor söker för att de upplever att de inte har tillräckligt med styrka och stöd, men kanske också för att män alltför oreflekterat ofta rekryterar andra män, med samma kompetens och ledarstil som de själva.
Samma problematik hittar man förstås även inom andra områden i samhället, men kyrkan är inte en vanlig arbetsplats. Vi måste vara trovärdiga när det handlar om hur vi bemöter andra människor och hur vi bemöter varandra. Vi kan inte prata respekt från predikstolen och samtidigt inte åtgärda strukturella orättvisor internt. Kvinnokompetensen behövs inte heller bara för att vara en trovärdig kyrka i ett modernt samhälle, kvinnokompetensen behövs för att de allra flesta som jobbar och går i kyrkan är kvinnor. Nu har vi i årtusenden lyssnat på utläggningar om lärjungar, tyska teologer och mäns moraliska dilemman så jag tycker att det är dags att även kvinnolivet får en andlig vägledning från altaret och från Borgå. Det är biskopsval i mars och jag behöver en kyrklig ledare med konkreta förslag på hur vi ökar diversiteten på fakulteterna, inom administrationen och inom församlingarna. Jag behöver en moralisk ledare med nolltolerans för diskriminering och härskartekniker. Jag behöver en andlig ledare som tar mitt kvinnoliv på allvar och som på riktigt vill dela och tala om det som är vår kamp. En sårbar och utelämnande predikan om barnlöshet, abort, övergrepp, kroppshets och relationer är vad jag behöver.