På sitt eget speciella sätt heligt
Merete Pryds Helles roman Folkets skönhet är bäst när den lyfter från misärromanens föregivna realism, upp mot en absurd svävning.
Danska Merete Pryds Helle har hyllats för sin släktroman Folkets skönhet, som lär basera sig delvis på hennes egen släkts historia och dess historier, skvaller, förtal och släktmyter. Misärroman är genren och ska man tro romanen var livet på den danska landsbygden – 1930-talets Langeland – förfärligt.
Far är socialist och slår frun och barnen, mor är gudlig och slår barnen, storebror slår sina syskon och begår övergrepp, sex är bara en form av våld. Aldrig ett gott ord från mor eller far, och grannens barn med Downs syndrom (”mongoloida” enligt tidens terminologi) dräller omkring med tungan utstickande ur munnen. När huvudpersonen Marie växer upp blir det missfall på utedasset, klassresa uppåt och depressivt hemmafruliv i förort med två döttrar som hon älskar lite bättre än mor älskade henne, och en make som slår henne lite mindre än far slog mor. Svägerskan Bertha är bipolär (”tokig”) och resten av släkten lika jobbig.
Allt det här har gjort stor succé i Danmark, och konstigt nog går Folkets skönhet ganska bra att läsa. Kanske för att det finns stunder när berättandet lyfter från den groteska naturalismen och blir mera som absurd fars eller surrealistisk dröm där personernas handlingar trotsar smutsrealismens regler. Äckligt kanske, men fint också ibland.
När mor dör i Langeland skall hon begravas i sin brudklänning, problemet är bara att hon blivit dubbelt så tjock som när hon gifte sig. Marie begrundar kroppen:
”Modern var naken bortsett från de vita silkesstrumporna och den korta slöjan. Hennes ankellånga, alltjämt svarta hår ringlade ner över gräddfärgad hud. Huden var slät som en nystruken duk, förutom magen, som såg ut som en ömkligt hopsjunken ballong. Över könsbehåringen var en del av håret flätat, så att det såg ut som ett julhjärta. Det måste ha varit Bertha som gjort det.”
”Sin sista värdighet” skall modern få, tänker Marie:
Igenkänningen är ingen helt pålitlig mätare när man läser suggestivt välskriven prosa, för det är kanske bara det tidigare lästa man känner igen. Pia Ingström Recensent
”Hon klippte upp den blå söndagsklänningen, bredde ut den och lyckades skjuta in den under den stora kroppen. Sedan bredde hon ut den uppklippta brudklänningen över modern och tråcklade ihop de båda klänningarna på sidorna. (...) Det såg konstigt ut med den delade klänningen, men anständigt, vitt och på sitt eget speciella sätt heligt.”
Fiktion, inte socialhistoria
Folkets skönhet spinner med detaljtrohet och inlevelse vidare på traditionen obygdsskildringar, rural fattigdom i materiellt och emotionellt avseende – välkänd också i finsk prosa. Sedan väver Pryds Helle in 50-talets hemmafrumisär enligt en lika väl etablerad genre som inkorporerat idén om hemmafruns frustration, ”problemet utan namn” enligt Betty Friedans Den feminina mystiken (1963). I Svenska Dagbladet uttrycker dock recensenten Therese Eriksson sitt missnöje över att Merete Pryds Helle inte lyckas göra sin Marie lika engagerande som Maj i Kristina Sandbergs romantrilogi, hyllad som en stor och viktig igenkänningsroman för generationer av matlagande och dammtorkande kvinnor.
Och någonstans mitt i allt detta välbekanta, när jag glider fram i problemlitteraturens välsmorda bekvämlighetszon, börjar jag undra hur mycket min närhistoriska förståelse formats av dessa litterära genrer – och hur realistiskt allt det här egentligen är? Var folk så där hemska mot varandra i verklighetens fattiga Langeland? Levde alla hemmafruar i förorten på nervsammanbrottets rand?
Följdfrågorna blir: Finns den finska folkligheten annat än på tusen sinom tusen boksidor där den plikttroget odlas år efter år? Var det Henrik Tikkanen och Christer Kihlman som uppfann den förfärliga finlandssvenska överklassen åt Kjell Westö att förvalta?
Allt det här var kanske bättre, värre eller helt annorlunda i verkligheten än i litteraturen. Igenkänningen är ingen helt pålitlig mätare när man läser suggestivt välskriven prosa, för det är kanske bara det tidigare lästa man känner igen. Man ska nog akta sig för att läsa realistisk fiktion som socialhistoria.
Men njut i stället av Merete Pryds Helles prosa när den är som knäppast, fräckast och minst sannolik.