Rosa är död
Den som i övermorgon befinner sig i Berlin kan bege sig till Rosa Luxemburgs grav med en röd ros. Den kommunistiska ikonen, nationalekonomen, agitatorn och visionären Luxemburg ligger begravd vid Gedänkstätte für Sozialisten på Zentralfriedhof Friedrichsfelde i stadsdelen Lichtenberg. Femtonde januari är det exakt hundra år sedan hon och det tyska kommunistiska partiets första ordförande Karl Liebknecht mördades av regeringsvänliga soldater.
Morden var en av de skickelsedigra händelserna vintern 1918-19 som förändrade Tyskland och innebar början på Weimarrepubliken. Nionde november utbröt Novemberrevolutionen, folkresningen i Berlin som på kort tid gjorde slut på det gamla kejsardömet och avslutade Tysklands deltagande i första världskriget. Landet fick en ny demokratisk konstitution som bland annat införde allmän rösträtt. Vid makten befann sig det socialdemokratiska partiet som emellertid var splittrat i två fraktioner. Majoriteten under ledning av Friedrich Ebert arbetade för snara allmänna val, minoriteten som från början av 1919 blev det kommunistiska partiet, ville genomföra revolution efter rysk förebild. I januari inleddes spontant det kommunistiska såkallade Sparta- kusupproret som efter blodiga strider slogs ner av regeringstrupperna. Ännu i mars genomfördes en generalstrejk med mera blodsutgjutelse innan läget småningom lugnade sig.
Denna konflikt, där socialdemokratiskt ledda regeringstrupper dödade tyska, kommunistiska arbetare rev upp ett sår som på sikt fick ödesdigra följder. Ännu i början på trettiotalet uppmanade kommunisterna folk att hellre understödja nazisterna än socialdemokraterna.
100 år efteråt
Sekelminnet av dessa fruktansvärda händelser uppmärksammas stort i Berlin. Hela vintern pågår en följd av utställningar, diskussioner, performanser och andra minnestillställningar. Programmet hittas här: www.jahrerevolution.de
Märkisches Museum (Berlins stadsmuseum) visar en utställning kallad ”Novemberrevolutionens långa liv” som genom olika slags material – bilder, filmer, ljudband, dagboksutdrag, föremål – föredömligt tydligt gestaltar de revolutionära händelsernas gång. Men den sätter inte punkt där: revolutionens eftermäle förblev en levande faktor i tysk politik i decennier. För DDR var den en ursprungsmyt: arbetar och bondestaten skulle äntligen genomföra den jämlikhet som revolutionärerna förmenades. För Förbundsrepubliken tvärtom något man förteg när
den snabbt expanderande ekonomin skulle utplåna klassklyftorna.
Ännu närmare händelserna kommer man i Fotografiska museets utställning ”Berlin under revolutionen 1918–1919. Fotografi, film, underhållningskultur”. Den består av två delar.
Först pressfotografier som ger en oerhört påtaglig känsla för det som hände på gatorna. Massdemonstrationer och tal av arbetare och partifunktionärer avlöses av väpnade uppmarscher, bilder av den förödelse regeringstruppernas tunga artilleri lämnade efter sig omväxlar med de långa begravningstågen som hedrar stridernas offer. Mycket givande är den artikel i den digra utställningskatalogen* som kronologiskt kommenterar femtio av fotografierna – förklarar vad där händer och sätter in dem i de politiska sammanhang som ofta förändrades från dag till dag.
Och däremellan skymtar medborgarna i sina vardagsbestyr. För det är märkligt: medan striderna pågick levde berlinarna sitt liv. De satt på kafé eller gick på bio och på kabaré. Utställningens andra del fokuserar genom affischer, program och bilder på den blomstrande underhållningsindustrin. Bland annat var de här åren inledningen till den tyska filmens glansperiod, stimulerad av den korta perioden av censurfrihet som följde på Novemberrevolutionen. Den första expressionistiska filmen gjordes: Robert Reiners Nerver som ville uttrycka vad krigsåren hade gjort med männi-skornas psyken. Resterna av den kan ses på Youtube; den återinförda censu- ren demolerade filmen efter att det spreds rykten om att åskådare blivit vansinniga av dess hänsynslösa uttryckssätt.
Rosa lever
Men vad ska då vi göra som inte kan uppsöka Rosa Luxemburgs grav? Hon har ju blivit föremål för mycken uppmärksamhet efter sin död, så vi kan minnas henne på andra sätt. Ett är att läsa Kate Evans geniala grafiska biografi Red Rosa (2015). Det är en optimistisk bok som med outtömlig visuell fantasi och pedagogisk förmåga fokuserar dels på Luxemburgs teoretiska tänkande, fortfarande relevant i analysen av kapitalismen, dels på hennes ovanliga liv. Att en judisk polsk kvinna blev doktor och politisk agitator i slutet av 1800-talet är redan i sig sensationellt.
Genomgående tragisk och mycket gripande är Margarethe von Trottas film Rosa Luxemburg (1985), som fokuserar på sveken inom arbetarrörelsen, kvinnoförtrycket och de långa fängelsevistelserna. Allt pekar mot slutet, mordet. Och när Luxemburg så leds mot sin död längs den oändligt långa röda mattan på hotell Eden där hon gripits är det en vandring på blod, en förutsägelse om alla de lidanden 1900-talet ännu hade i beredskap. *Berlin in der 1918/1919 Revolution. Fotografie, Film, Unterhaltungskultur Red. Ludger Derenthal, Evelin Förster, Enno Kaufhold. Kunstbibliothek Staatliche Museen zu Berlin 2018.