Kärleken ser illa och tar risker

William Boyds nya roman handlar om en pianostämmares passioner. ROMAN

William Boyd

Love is Blind

William Boyd skriver i sin nya roman Love is Blind:

”Du ser mig inte som jag verkligen är … i alla nyanser. De ljusa och de mörka. Du ser bara de ljusa”.

Kärleken är blind. Kanske det, eller skall vi citera H. E. Mencken (1880–1950) som menade att kärleken är fantasins triumf över intellektet.

Vi kan i alla fall nu följa med den kända engelska författaren William Boyd i hans senaste roman och försöka se vad han avser med en kärlek som är blind. En del av hans kritiker har menat att det är en missvisande titel för en fascinerande historia. ”Den stora passionen” skulle ha varit bättre, en passion som tar risker i Paris, S:t Petersburg, Nice, på Andamanöarna. Handlingen är förlagd till det sena 1800-talet och början av 1900-talet och huvudpersonen är den unga skotska Brodie Mancur som är en skicklig pianostämmare och representant för en musikfirma i Edinburgh.

Brodie är en tystlåten ung man med dålig syn från en fasansfull hemmiljö på skotska landbygden. Han har många syskon som aldrig vågat lämna hemmet, modern har dött tidigt i en förlossning. Brodie har av okänd anledning en mörkare hudfärg än de andra och fadern, den självupptagna prästen, skäller alltid ut honom då de träffas: ”Du är lika svart som alltid. Lika svart som då du föddes.”

Brodies musikfirma i Edinburgh behöver hjälp med sin försäljning i Paris och föreslår att Brodie kan bistå, och det är nu Boyds roman tar fart.

William Boyd har tidigare skrivit många historiska romaner men aldrig något liknande. Vi förs från skeende till skeende, land till land, från skottlossning till dueller, person till person utan psykologiserande, och det blir ofta rolig, spännande och också lättsmält läsning.

Brodie får för sig att han skall lansera den kända pianisten John Kilbarron, kallad en irländsk Liszt, i utlandet. Kilbarron har ett förhållande med den ryska operasångerskan Lydia Blum och Brodie blir själv helt galen i Lydia. Kärlek, förälskelse, här alltså en passion i boken. Boyd är en beundrare av Tjechov som själv föll för en blond skönhet. Musiken är en annan passion och för många läsare gäller det att följa med

William Boyd har tidigare skrivit många historiska romaner men aldrig något liknande. Kerstin Lindman-Strafford Recensent

då Brodie stämmer ett piano så att det låter perfekt – och pianisten kan ta åt sig äran. Boyd har fått råd och hjälp av många i musikvärlden, säger han, så att musikspråket är korrekt.

Pikareskartat och lite överspänt

Det exotiska och pikareska dominerar ofta i Boyds författarskap. Han har skrivit 15 tidigare romaner – många översatta till svenska – och 5 novellsamlingar, och för några år sedan också en roman om James Bond. Hans debutroman A Good Man in Africa (1981, svensk översättning 1983), var en briljant satir över mötet mellan olika världar som fick många pris och också filmades. Den nya romanen har alla ingredienser från en glansfull tid men också – kännetecknande för tiden – sorgliga och dramatiska inslag. Brodie måste till exempel behandlas för tuberkulos.

Hur pass korrekt det hela är som tidsskildring kan jag inte säga, men mycket låter trovärdigt om också på sina ställen överspänt. Att Brodie har perfekt gehör är uppenbart, men när det gäller sina egna känslor är han däremot hjälplös och framför allt helt oerfaren.

Något moraliskt budskap kommer författaren inte med. Men William Boyd har nyligen sagt i en intervju:

”Den seriösa romanen är bästa sättet att förklara våra komplicerade liv. Den återger människolivets alla skuggor, dagrar och nyanser. Och kärleken? Den kan lura oss att tro att det är vi som bestämmer över vår lycka.”