Die Loreley är betydligt bättre än sitt rykte
Då Helsingfors operaförening äntligen sätter upp Fredrik Pacius Die Loreley, är det en del av vårt kulturarv vi hör. Det är nästan som om Finland postumt bad Pacius om ursäkt för att operan ignorerats i 132 år, skriver Jan Granberg.
Helsingfors operaförening
Fredrik Pacius: Die Loreley. Ylioppilaskunnan soittajat, dirigent Mikk Murdvee. Regi Ville Saukkonen, kördirigent Visa Yrjölä, scenografi Tinde Lappalainen, kostym Hanna Hakkarainen, ljus Janne Teivainen och koreografi Laura Humppila. I rollerna Saara Kiiveri, Tero Harjunniemi, Kristjan Möisnik, Tero Halonen, Henri Uusitalo och Kaisa Näreranta. På Alexandersteatern 11.1.2019.
Tänk om Fredrik Pacius hade skrivit sina operor i omvänd ordning! Av en nyinflyttad tysk hade man säkert vid 1800-talets mitt med öppna armar tagit emot en gammaldags romantisk opera som vid den tiden dessutom hade varit helt tidsenlig. Lite senare hade man kunnat beundra honom för hur väl han anpassat sig till sitt nya land med den färgstarka Kung Karls jakt till Topelius text.
Men nu var det tvärtom. Die Loreley komponerades långsamt och länge efter pensioneringen från lärartjänsten vid Alexandersuniversitetet 1869 och fullbordades, då Pacius var 80 år gammal. Operan har haft rykte om sig att vara hopplöst förlegad.
Att Pacius valde att skriva en heltysk opera har säkert med invandrarens tragiska rotlöshet att göra. Han umgicks flitigt men tanken på att flytta ”hem” till Tyskland. Han fick emellertid uppleva att namnet Pacius inte betydde så mycket i hans forna hemland. Sedan flyttade han tillbaka till Finland, där han hade gjort sitt stora livsverk.
Med ett nödrop fick man några föreställningar till stånd av Die Loreley på Alexandersteatern i Helsingfors år 1887. Sedan fick operan ligga kvar på hyllan ospelad både i Finland och Tyskland!
Ignorerat kulturarv
Då Helsingfors operaförening nu äntligen sätter upp Die Loreley, är det en del av vårt kulturarv vi hör. Det är nästan som om Finland postumt bad Pacius om ursäkt för att operan ignorerats i 132 år. Dessutom visar sig operan nu vara ett välskrivet och enhetligt verk som stilmässigt bara skrivits lite för sent.
I dag är det inte lika svårt att acceptera äldre stilar som på Pacius tid, då Europa bländats av Verdi och Wagner. Pacius melodiska begåvning är uppenbar i Die Loreley. Här finns nattliga stämningar, en krogscen, små lån ur Prinsessan av Cypern, en gripande slutduett mellan huvudparet och framför allt Loreleys/Leonores stora arior som Saara Kiiveri, kvällens klarast lysande stjärna, sjöng med stark inlevelse.
Ville Saukkonen har satt upp ope- ran med respekt för stilen och har sin vana trogen givit hela ensemblen en energispruta. Det behövs lite sprätt på det hela, eftersom musikens och textens (librettot var avsett för Mendelssohn) dramaturgi med alla sina förtjänster ibland är lite släpig. Fast egentligen står musiken inte alls så mycket efter Pacius berömda lärare Louis Spohrs Jessonda som i skrivande stund snurrar på skivtallriken.
Än handlingen då? Greve Otto förälskar sig i vinhandlardottern Leonore men bedrar henne och gifter sig ståndsmässig. Den bedragna Leonore blir Rhenbruden Loreley som hämnas på männen. Hur gammalmodigt är detta?
Som helhet var föreställningen gedigen med stämningsfullt belyst dekor. Ensemblen klarade fint Pacius tidvis svårt skrivna musik fastän vissa brister nog hördes i körklangen och i orkestern. Den musikaliska disciplinen var utmärkt under dirigenten Mikk Murdevee.
Tero Harjunniemi (Otto) breda erfarenhet inom musikteatern syns och hans skönt klingande tenor är imponerande. Kristjan Möisnik (Fadern) spelar ståtligt och har en välmodulerad baryton, så är han ju också lektor vid Sibelius-Akademin. I de mindre rollerna utmärkte sig Kaisa Näreranta, Henri Uusitalo (publikens favorit i tävlingen i Villmanstrand) och tenoren Tero Halonen.
Die Loreley ges ytterligare fyra gånger varannan dag från och med söndag. Så finns operan också skiva (BIS-CD 1393/1394), ett projekt som startades av Ulf Söderblom och slutfördes av Osmo Vänskä i täten för Lahtis stadsorkester år 2003 med ingen mindre än förtrollande Soile Isokoski i titelrollen.