Män spelar beräknade spratt
Jukka Tiensuu vore inte sig själv om han inte också involverade lite spex och jox i sin nya trombonkonsert.
Radions symfoniorkester
Dirigent John Storgårds. Solist Darren Acosta, trombon. Haydn, Tiensuu, Bartók. Musikhuset 11.1.
Trombonkonsert. Smaka på ordet och känn efter hur exotiskt det låter. Jouni Kaipainen skrev en sådan som ett av sina sista verk före sin död 2015. Kalevi Aho har givetvis också skrivit en sådan. Och Christian Lindberg som flänger och far världen över har säkert spelat det mesta som skrivits i soloväg för instrumentet. I övrigt har det varit tunnsått med solistiska trombonister och trombonkonserter och ännu färre stycken har etablerat sig på repertoaren.
När RSO-trombonisten Darren Acosta sätter i gång med Jukka Tiensuus nya Suuna låter en hel del bekant för den som har hört Tiensuu tidigare. Det är mikrointervaller och naturtoner. Även om kvinten är viktig i solostämman förefaller de små intervallen och tonklustren ännu viktigare för helheten.
Och så har vi ekot. Som man ropar får man svar heter det och följaktligen skallar fragment av solostämman långt bak i orkestern, både hos trombonkollegerna men också bland träblåsarna.
Tiensuu vore inte Tiensuu om han inte också involverade lite spex och jox. Musikerna skall ge prov på något slags orientalisk dans. Medan de spelar skall de vända de sig i än den ena, än den andra riktningen för att fästa lyssnarens uppmärksamhet på ljudets riktning. Och under den sista tonen är det tänkt att hela orkestern skall resa sig med en gest. Ibland alluderar tonsättaren på flera hundra år gammal musik, men lika gärna skriver han korta passager i bara några decennier gamla stilar.
Spexet blir kanske mest uppenbart när musiken bryts för att trombonisten kommer av sig. Genom att mumla nånting i röret försöker han få resten av orkestern med sig och ganska snabbt kommer musiken i gång igen. Sekunderna av ovisshet är snabbt över, för allt är noga kalkylerat på förhand. Så kalkylerat att man påminns om hur notbunden den här konsten de facto är: det finns ramar för vad som är brukligt på en scen som denna, och bara vid ett par valda ögonblick tar man steget utanför konventionerna. Men det är inte bara kompositionen som är notbunden, också orkestern verkar tidvis ganska bunden vid noterna och därför svänger det kanske aldrig riktigt så mycket som jag tror det var tänkt (Ready, Steady, Go lovar de tre satsnamnen uppbådande). Som roligast blir det när solisten för några små stunder får leka fritt.
Darren Acosta har en fin rondör i klangen och ett stort dynamiskt omfång, som knappt alls kommer till användning när det mesta är skrivet i forte eller starkare nyanser. Tiensuus konsert blir därför en aning monoton, även om den definitivt är innovativ, trots eller tack vare alla spratt.
Att inleda med Haydn – 96:an, skriven som den första av Londonsymfonierna – var självfallet välkommet. Ännu mer välkommet vore det att någon gång få höra också andra klassicistiska tonsättare än bara Haydn, Mozart och Beethoven. Eventuellt hade jag hoppats på flera färger hos stråkarna och tätare sammanhållning inom sektionerna i utförandet – och helst naturhorn. Något fel på fjunget var det dock inte!
Att John Storgårds överlag föreföll ha en entusiasmerande effekt på RSO-musikerna blev uppenbart också i Bartóks magnifika testamente, Konsert för orkester, och sällan har man väl hört RSO i ett sådant fortissimo, kraftigt och överväldigande, samtidigt som man också gav akt på detaljerna: motiven i de självständiga stämmorna, stämmornas motsatta och parallella rörelser, den läckra orkestreringen, och materialets blandning av folkliga och skolade element.
Nu undrar någon varför det bara spelades musik av och med män den här kvällen. Och någon annan undrar vad det är att orda om. Det enkla svaret är att vi alltid har gjort på det sättet. Och att vi kommer att fortsätta så innan vi väljer att göra annorlunda.