Tidiga minnen
På himlen skimrar miljoner stjärnor. Isen under sparkstöttingen skymtar endast som en aning. Jag sitter hopkurad, insvept i ett täcke. Kvinnan bakom mig ser jag inte, hon som sparkar oss framåt mot vårt mål. Men liksom färden över isen är hon outplånligt inristad i mitt minne. Det är mamma.
Hur tidiga är människans första minnen? Jag hörde nyligen ett expertutlåtande i radion. Enligt detta minns de flesta människor ingenting före 3–4-årsåldern, dock kan enstaka personer ha minnen ända från den tid då de var två. Avvikelsen uppåt är ca åtta.
Hur gammal var jag då jag satt på sparkstöttingen? Jag var sex år och i det närmaste två månader. Det var slutet av februari 1944, då ryssarna bombarderade Uleåborg i en veckas tid. Fem människor miste livet i bombningarna och 152 hus brann upp – på den tiden var Uleåborg en trästad. Pappa arbetade på kontor när han inte var inkallad. Själv led jag av mässling med 40 graders feber, det förklarar täcket. Någonstans framför oss väntade den stora ön Varjakka på att vi skulle komma fram. Men i minnet gör vi det aldrig. Det är en ögonblicksbild i mitt medvetandes fotoalbum.
Av huset där vi bodde minns jag köket och ett rum som stod tomt. Där hoppade en massa kaniner omkring. I början var det bara en, men en vacker dag var där minst ett dussin. En stor, de andra små fast med tiden större. En vacker dag gifte sig den stora kaninen med en av de andra, snart hoppade nya småttingar omkring. Kanske blev de färre med tiden, men det har jag inget minne av.
Desto tydligare minns jag den ryske krigsfången, som grävde ett dike när jag gick förbi honom. Han stannade upp i sitt arbete, såg mig stint i ögonen och yttrade ett ord: Leipä. Visserligen lät det mer som khleb, men han kunde väl inte finska så bra. Fort hem till mamma, som var i köket. Hon tog strax fram ett halvt paket runt knäckebröd och jag rusade tillbaka till fången. Som tack tog han en ring från sitt finger och skänkte mig den. En ring med en röd stjärna. Den hade jag länge i min ägo, men nu finns den inte längre kvar. Och ändå finns den.
Minnena från kriget är säkert inte mina äldsta, men nog de starkaste. Allra starkast är färden över isen. En process som aldrig upphör – stjärnorna på himmelen, vinterns kalla andedräkt, den jämna rytmen av ljud. En trygghet utan gräns.
Fort hem till mamma, som var i köket. Hon tog strax fram ett halvt paket runt knäckebröd och jag rusade tillbaka till fången.