Mera än ett mål i sig

”Populistpartierna i EU har getts rum för expansion för att väljare inte köper

den stumma frasen att EU representerar förnuft, samarbete och framtid.”

TORBJöRN KEVIN

Tidigare chefredaktör för Åbo Underrättelser

Ibästsäljaren Factfulness visar salige Hans Rosling hur slentrianattityder som inte baseras på tillgängliga fakta kan leda oss att tro att det mesta i världen går utför.

Jag har en hög tröskel till måsteböcker. Men Rosling är läkaren som baxade sig till en påverkansposition som gav honom tillgång till internationella makthavare på många plan. Han har föreläst på de mest varierande fora. Hans varumärke var en outtröttligt faktabaserad optimism.

Hans kanske centralaste tes är att vår rädsla för vad vi tolkar som destruktiv framtid hindrar oss att via befintlig statistik se fakta som pekar i motsatt riktning.

Som novis på global statistik är det lätt att hänföras av hans optimism när det gäller eftersatta regioners möjligheter att – med Roslings terminologi – ta sig från Nivå 1 till Nivå 4 (västvärldens materiella nivå).

Jag sympatiserar också med tanken att det aldrig finns bara ett alternativ.

Men så kom jag till mellanrubriken ”Inte ens demokrati är den enda lösningen”.

Rosling är i och för sig övertygad om att demokrati är det bästa styrelseskicket.

Däremot är tanken att demokrati är en nödvändig förutsättning för alla goda ting, som fred, framåtskridande, förbättrad hälsa och ekonomisk tillväxt en uppfattning som enligt honom inte är baserad på fakta.

Det statistiska bevis han anför från de senaste fem åren är att nio av tio länder med snabbaste ekonomiska tillväxt får låga demokratipoäng.

Det är, skriver Rosling, bättre att argumentera för demokrati som ett mål i sig, i stället för att se den som ”ett överlägset medel för att nå andra mål vi gillar”.

Plötsligt försvann det långa perspektivet.

Jag tror han lät sig luras av – statistiken. Den är säkert rätt läst utifrån de tio länderna och de fem åren. Men den ges en statisk roll i en för kort tidsserie.

Att göra demokratin till ett mål i sig är dessutom läsbart enbart för dem som redan tror på och ges chansen att leva under demokratiska former.

Demokratin som mål i sig är ett argument om man redan är demokratiskt sinnad. Resonemanget går i cirkel.

Demokratin har två jämbördigt viktiga uppdrag. Den ska utövas enligt överenskommet regelverk – och den ska leverera. Det senare står inte minst för materiell välfärd, men också för friheten att tänka högt utan risk för liv och lem.

Formkravet är immateriellt, men det är också den ideella delen av det som demokratin ska leverera.

Det är inget mål i sig att vi tillåts tänka högt och ifrågasätta makthavare. Det är ett medel i strävan efter en långsiktig välfärd, inkluderande fortgående frihet som inte hotas av politiska konjunkturer.

Så här har vi tänkt, blivit lärda att tänka, så här har vi socialiserats in i ett, som vi trodde, för alla eftersträvansvärt tillstånd.

Men man kan inte utgå från att människor som aldrig levt under demokratiska former ska kunna ta till sig idealen.

Man kan inte kräva att människor som konkret och dagligen lever i ofrihet ska se de långsiktiga fördelarna i att tankar kontinuerligt bryts mot varandra. Sagt på ett annat sätt: Om demokratin berövas sin uppgift som medel har den en försumbar roll som ett mål i sig.

Världen är ett kontinuum, en obruten följd. Demokratin är en långsiktskvalitet med relevans för den som vill – och får – anta dess intellektuella utmaning.

Men den är inte orubblig ens när den en gång getts en chans.

Det turkiska perspektivet ter sig tröstlöst för de turkar som hann vänja sig vid såväl ekonomisk som intellektuell välfärd.

De som hyllar den turkiska diktatorn gör det för att de delar hans fanatism och vill cementera ett tillstånd – inte för att han fyller demokratins formkrav. De som får rätt via en diktator behöver inte ha rätt. Demokrati är inte deras språk.

Enda vägen ut måste bli en revolt bland folket, men den fördröjs av att diktatorn har avdemokratiserat nationen, stängt vägarna för alternativa budskap.

Liknande metoder tillämpas av Putin, som i ett av höstens mest makabra möten gör en glättig och uppmuntrande high five med den saudiske prins som veckorna innan hade låtit mörda Jamal Khashoggi.

Demokratins trotsare agerar i finrum, etiketten har blivit en dörrmatta.

Ryska medier har två tillåtna uppdrag: att bedöva medborgarna med underhållning, och att skapa en nationalistisk endräkt utifrån självbilden att Ryssland utsätts för kontinuerliga hot och därför har rätt till ett offensivt försvar.

Kina går ännu längre i kontrollen av medborgarna (ett rätt inadekvat ord i sammanhanget).

Diktatorers första tanke är att kväva andras.

Så hur ska människor som aldrig haft möjligheten att bruka demokratin som medel att nå goda ting kunna ta till sig demokratin som ett mål i sig?

Samtidigt levererar Kina för en växande medelklass, medan den ryska förutsätts leva på ultranationalism.

Men. Levererar EU? I polisiära säkerhetsfrågor, ja. Visavi ekonomin? Tja. Invandringsfrågor? Nej.

Populistpartierna i EU-länder har getts rum för expansion för att väljare inte köper den stumma frasen att EU representerar förnuft, samarbete och framtid.

EU låter sig – kommissionen – ledas av en figur (med alkoholproblem) som i en tidigare statsministerroll i Luxemburg blockerade unionens möjligheter att stävja företagens aggressiva skatteplanering.

Ett moraliskt lågvattenmärke som borde vara dismeriterande för en union med ambitioner.

Dubbel- eller låg moral har gett franska, italienska, tjeckiska, ungerska, österrikiska, svenska med flera populister den demokratiska möjligheten att ta över EU inifrån.

Målet är mindre EU, mera nationellt – numera dock i en icke-upplöst union.

Om de stormar fram i valet den 26 maj beror det inte på skicklig politik utan på att EU-ledare tycks tro att det räcker att demokratin kan vara ett mål i sig.