BROTT som gäckar
Året är 1960. Platsen är Bodom träsk i Esbo. Fyra ungdomar har firat pingst med att tälta, simma och grilla korv vid stranden. När junimorgonen gryr är tre av de fyra döda, mördade. Det här är upptakten till utredningen av ett av Finlands mest berömda mor
Fyra ungdomar firar pingst 1960 med att campa vid Bodom träsk i Esbo. Nästa morgon är tre av dem döda och den fjärde skadad. Mordet upprör hela Finland men mördaren går fri. 44 år senare läser överkommissarie Markku Tuominen igenom handlingarna och pekar ut den enda överlevande som mördaren. Nils Gustafsson grips, åtalas och – frias. Tuominen tror att gåtan förblir olöst.
Få mordfall har engagerat polis, allmänhet och privatspanare lika mycket som det råa trippelmordet på tre tältande ungdomar vid Bodom träsk pingsten 1960. Otaliga böcker har skrivits om dådet, en film har gjorts och ett popband har tagit namn efter Bodom.
Men mordgåtan är olöst och kommer så sannolikt att förbli efter att polisens försök att lösa fallet med hjälp av modern kriminalteknologi misslyckades 2004.
Om fyra ungdomar går in i ett tält, tre mördas och den fjärde kommer ut riktas misstankarna i dag automatiskt mot den överlevande. Men så var det inte 1960. Därför tog det 44 år innan polisen började ifrågasätta Nils Gustafssons roll som offret som hade tur och överlevde.
Det var på kvällen den 5 juni 1960 som två par, pojkarna 18 år gamla och flickvännerna 15, anlände till en udde vid Bodom träsk i norra Esbo. Vad som sedan hände har förblivit oklart.
Nils Gustafsson berättade att man reste tältet, simmade, åt korv, spelade kort och att pojkarna drack lite ur medhavd flaska. Efter midnatt gick alla och lade sig, men han själv och kompisen Seppo steg upp vid gryningen för att meta. Sedan minns han ingenting mer.
Med stöd av nya vittnesmål, DNAanalys av tältduken och skor byggde polisen 2004 upp en helt annan bild av skeendet. Nils Gustafsson blev full och ville ha sex med sin flickvän Irmeli. Gräl uppstod och de tre andra gick in i tältet och vägrade släppa in den bråkiga Gustafsson, ansåg polisen.
I blind vrede kapade Gustafsson tältlinorna och gick till attack mot de andra med en flat sten. Seppo Boisman lyckades inifrån tältduken sparka Gustafsson så att hans käkben gick av.
Det hindrade inte honom från att först slå ihjäl sina vänner med stenen, sedan fullborda morden med kniv.
Flickvännen Irmeli hade femton djupa knivhugg i hals och rygg, vilket enligt åklagarna tydde på en av svartsjuka förblindad och rasande gärningsman.
Detta var polisens och åklagarnas
teori som förkastades av Esbo tingsrätt 2005.
Många vittnen
Morden begicks på morgontimmarna, men exakt när har förblivit oklart. Den första som följande morgon redan klockan 04 dök upp i grannskapet var Aili Karjalainen som tvättade skjortor på bryggan till Oitans gård nära mordudden.
Karjalainen vittnade att hon såg en man som metade på stranden bredvid ungdomarnas campingudde. Hon såg ytterligare två pojkar gå längs stranden. Det märkliga är att de båda pojkarna aldrig återfanns och aldrig anmälde sig för att vittna. Att de existerade bevisas av fångsten på några abborrar som de lämnade efter sig på strandstenarna.
Tingsrätten ansåg att de båda pojkarna var Gustafsson och Boisman. Att de enligt Karjalainen umgicks i bästa samförstånd styrker Gustafssons berättelse, de grälade inte. Vittnesmålet innebär också att morden kan ha begåtts tidigast klockan 04.30 då Aili Karjalainen blev klar med sin skjorttvätt och återvände hem.
Senast klockan 06 var tre av de fyra ungdomarna inte längre vid liv. Då passerade två unga ornitologer platsen och såg det ihoprasade tältet och en man som såg ut att sova, Nils Gustafsson. De stod bara tio meter ifrån men ville inte störa så de gick sin väg, men hann se en blond man skynda sig bort från tältet.
För att ytterligare komplicera polisutredningen fanns också Aarre Kivilahti på plats på grannudden. Han var en annan ung man som skulle meta fisk denna morgon. Kivilahti väntade på sin kompis som försov sig och aldrig dök upp.
Det märkliga är att Kivilahti satt och väntade på sin kompis på grannudden alldeles i närheten av de fyra ungdomarnas campingplats från klockan 04. Och han satt kvar i fyra timmar och hörde aldrig ljud av gräl eller strid vid tältet.
Det tyder på att morden redan begåtts, att massakern inträffade redan före klockan 04. Men i så fall var det inte Boisman och Gustafsson som Aili Karjalainen såg vandra längs stranden utan två andra unga män. Varför fick man i så fall aldrig tag på dem?
Anhörig misstänks
Vid tiden för morden 1960 var Finland fortfarande fullt av unga män som femton år tidigare kommit hem från kriget traumatiserade och mentalt störda. Att de var snabba att ta till våld var välkänt, det fick inte minst fruar och barn erfara.
Det var därför inte en helt osannolik tanke att någon rubbad person vandrat förbi tältet och av någon anledning fått ett raseriutbrott och slagit ihjäl ungdomarna. Det var också polisens första teori. Nils Gustafsson betraktades därför i 44 år som ett offer. Han led av minnesförlust och kunde inte hjälpa utredningen, sade han. Inte ens försök med hypnos fick Gustafssons minne att vakna till liv.
Polisen behöll tältet och Gustafssons och Boismans skor som någon, sannolikt gärningsmannen, hade gömt undan vid en stig 800 meter från mordplatsen. Alla andra föremål som kunde ha behövts för teknisk utredning gav man efter några dagar ifrån sig till de anhöriga. Brottsplatsundersökningar som vi känner dem i dag var inte att tänka på, än mindre hade den tidens poliser hört talas om DNA.
När överkommissarie Markku Tuominen intresserade sig för fallet 2004 var polisen betydligt klokare. Man hade lärt sig att leta efter skyldiga med hjälp av profilering och DNA-analyser. Tuominen ställde sig frågan varför Nils Gustafsson som var klart störst och starkast i sällskapet överlevde mordnatten relativt oskadd medan de andra inte bara slogs ihjäl med en tung sten utan också knivhöggs otaliga gånger.
Tuominen undrade varför Gustafssons skada inskränkte sig till en bruten käke. Skulle inte en mördare först ge sig på den starkaste? Det som ytterligare pekade mot Gustafsson var att Irmeli, hans flickvän, var den som råkade värst ut. Efter att hennes kropp perforerats med femton knivhugg hade kroppen lyfts ut ur tältet och klätts av.
Varför skulle en okänd gärningsman göra sig det besväret? Och varför hade mördaren gömt Gustafssons skor, frågade sig Tuominen. Till saken hör att Gustafsson uppgett att alla fyra tog av sig skorna då de kröp in i tältet.
En analys visade att Gustafssons högersko var full av blodfläckar, men bara utanpå. Inuti skon fanns inga blodspår. Det visade, enligt polis och åklagare, att det hade funnits en fot inne i skon. Men varför skulle en okänd mördare ta på sig Gustafssons skor för att sedan gömma undan dem?
Inte främmande blod
En DNA-analys av tältet visade att det bara fanns blod från de fyra ungdomarna på duken. Enligt polis och åklagare bevisade det att ingen okänd gärningsman fanns. Allting pekade mot Nils Gustafsson som häktades och åtalades.
I Esbo tingsrätt lyckades försvaret effektivt slå hål på åtalet. Man ifrågasatte DNA-analysen och visade att också andra tolkningar var möjliga. Enligt advokat Riitta Leppiniemi kunde existensen av en utomstående mördare inte uteslutas, hon hänvisade bland annat till Irmelis dagboksanteckning från mordnatten.
Trots att hon hade bara någon timme kvar i livet skrev hon helt normala dagboksanteckningar om kvällen. Något gräl tycktes hon inte känna till.
När försvaret fick övertaget under rättegången inkallades Markku Tuominen som vittne. Han berättade att Nils Gustafsson efter ett av de inledande förhören då han fördes tillbaka till cellen hade sagt ”Gjort är gjort, det blir femton år”.
Enligt Tuominen var det ett erkännande, med femton år syftade han på den tid en livstidsfånge i allmänhet avtjänar i fängelse. Försvaret underkände vittnesmålet eftersom det inte hade antecknats i förundersökningsprotokollet utan dök upp först i ett sent skede av rättegången. Och Gustafssons fras, om den var äkta, kunde tolkas på väldigt många sätt. Rätten valde mycket riktigt att inte beakta Tuominens berättelse.
Tingsrätten skrev i sitt beslut att eftersom två oberoende vittnen hade sett en blond man avlägsna sig från mordplatsen kring klockan 06, en man som inte var Gustafsson, så talade väldigt mycket för att Gustafsson inte var mördaren.
Nils Gustafsson friades och tilldömdes en ersättning på 45 000 euro för de 59 dagar han satt oskyldigt häktad.
Åklagarna valde av hänsyn till att 45 år gått sedan morden att inte överklaga domen till hovrätten.
Markku Tuominen är i dag pensionär och tror inte att Bodomgåtan någonsin kommer att lösas.
– Enda möjligheten är att någon träder fram och erkänner, men det är osannolikt så här långt efteråt.