Man får inte jobb via meriter, utan framför allt genom att sitta i fikarummet och ha rätt kompisar. Jag ser det som hänt inom Svenska Akademien som ett praktexempel på vad som händer när vänskapskorruptionen inte fungerar längre, när systemet utsätts för
Dick Harrison om året 2018 och att Sverige är ett väldigt vänskapskorrupt samhälle.
Dick Harrison har gjort Finlands sak till sin. Han har reagerat starkt mot anti-finlandssvenska påhopp och försvarat svenskundervisningen i Finland. Han kritiserade Kirsi Virtanen när hon i sin radiokolumn refererade till den finlandssvenska befolkningen som en ”huggorm som finnarna närt vid sin barm” (2011). Och han sprider kunskap om Finland i Sverige genom föreläsningar och debattartiklar.
– Under de senaste åren har jag blivit något av en ofrivillig, men allt mer entusiastisk, ambassadör för Finland i Sverige. Jag har till och med blivit anlitad som finlandssvensk representant när Finland firade 100 år, trots att jag inte har några släktband till Finland. De finlandssvenska arrangörerna sade ”Dick, du är i princip adopterad finlandssvensk nu, du är en av oss”, säger han med ett skratt.
Han förstår inte riktigt hur han har hamnat i den här expertpositionen. När han växte upp trodde han att alla svenskar kände till Finlands och Sveriges gemensamma historia.
– Men så var det inte. Mina studenter (i historia) vet inte att Finland och Sverige var samma land fram till 1809, det ingår absolut inte i allmänbildning längre. Svenskars kunskap om Finland är erbarmlig, säger han med besviken betoning på det sista ordet.
– Fråga vilken svensk som helst om hur den finländska regeringen ser ut så har de ingen aning. När svenskar kommer till Åland pratar de engelska. Jag råkade kunna lite mer, och därför har jag nu blivit en sorts Finlandsambassadör, säger han.
”Ett historiskt år”
Vi träffas i Harrisons arbetsrum vid Lunds universitet, där han undervisar i historia. Det finns liten eller ingen plats för nya böcker i bokhyllorna. Hans egna titlar tar stort utrymme, särskilt med tanke på att han gett ut över trettio titlar och många av verken omfattar närmare 1 000 sidor.
Vilka ord skulle du använda för att beskriva året som gått? – I allt utom Sverige har det varit ett mellanår, saker och ting står och stampar. Vi vet inte om det blir brexit och Trump sitter kvar. Men ur svenskt perspektiv var 2018 en vattendelare, ett år som man kommer att prata om. 2018 blir året då blockpolitiken, som dominerat i över ett halvt sekel, gör fiasko och kollapsar.
– Hur man löser det har jag ingen aning om. Kartan måste ritas om fullständigt, och jag är väl en av de få svenskar som tycker att det är upplivande och spännande. När jag talade med riksdagens andra talman var hon helt förtvivlad över hur svårt hon hade att förklara för hela släkten vad politikerna håller på med!
I Finland, Norge eller Danmark skulle man ha bildat regering för länge sedan, säger Harrison. På grund av den starka blockpolitiken – som grundar sig mer i tradition än i ideologi och sakfrågor – har regeringsbildningen stått och stampat på ställe sedan valet i september.
– Vanans makt har blivit praxis och det har inte släppt, förrän nu. När man skriver svensk historia om hundra år så kommer 2018 att vara ett väldigt viktigt år i svensk politisk historia.
Stark vänskapskorruption
Också krisen inom Svenska Akademien har dominerat medierapporteringen 2018. Krisen inleddes med anklagelserna mot kulturprofilen Jean-Claude Arnault – gift med akademiledamoten Katarina Frostenson. Många ledamöter – inklusive ständige sekreteraren Sara Danius – hoppade av med anledning av Akademiens hantering av krisen.
– Sverige har inte mycket korruption i betalning av mutor, men det är ett väldigt vänskapskorrupt samhälle. Man får inte jobb via meriter, utan framför allt genom att sitta i fikarummet och ha rätt kompisar. Jag ser det som hänt inom Svenska Akademien som ett praktexempel på vad som händer när vänskapskorruptionen inte fungerar längre, när systemet utsätts för stress, säger Harrison.
– Svenska Akademien behöver inte redovisa för hur inval sker, men man måste vara blind för att inte se att det är två, tre klickar i Akademien som väljer in varandra.
2018 var också året då Sverige – och världen – fick det hett om öronen. Stora skogsbränder härjade i
bland annat Sverige och Kalifornien. Bränderna har setts som exempel på klimatförändringen, men Harrison är skeptisk.
– Jag ser på klimatproblemen ur ett 100 000-årigt perspektiv. Under den tiden har det gått upp och ner med värmeperioder, kontinenter har brutits upp och flora och fauna förändrats. Vad vi ser nu är krusningar på ytan jämfört med de senaste 10 000 åren.
”Jag är teknikoptimist”
Harrison tycker att det stora fokuset på klimat har gjort att vi glömt bort andra problem.
– Jag ser att vi måste ta klimathotet på allvar, men jag tycker inte att klimatfrågan är värd att ta över nyhetsmedia så mycket som det gör i dag. Jag stör mig på vår tendens att fokusera på ett enda problem i taget, ett bekvämt sådant. Miljön är ett sådant, eftersom alla kan vara överens om att det är bra om jorden inte går under. Tidningarna glömmer bort många andra, svårare ämnen, såsom barnslaveriet – som omfattar miljontals barn – och migrationen.
– Jag tror jag att vi inom de närmaste femtio, sextio åren kommer att stå inför en ny folkvandring från tredje världen, om inte födelsetalen sjunker och den ekonomiska utvecklingen i Afrika går enormt mycket framåt, säger han.
Harrison säger att han är teknikoptimist. Han tror att miljöhotet kommer att sätta fart på den gröna, tekniska utvecklingen för mer grön el och miljövänliga bilar och att människan kan uppfinna ny teknik som kan avvärja situationer som tidigare ledde till katastrofer.
– Jag tror att vår förmåga att uppfinna och experimentera oss ur en klimatsituation är omfattande, och att vi inom hundra år arbetat oss ur hela klimatproblemet.
Har du gett dig själv något nyårslöfte? – Ja, vi i familjen ska sluta med alla långa jobbresor och turnerande. En tredjedel av 2018 var jag ute på jobbresor och det har brutit ner väldigt mycket av arbetslusten. Nu kommer jag att skära ner externa åtaganden jättemycket och sitta hemma och skriva i stället.
Vad önskar du för 2019, i ett större perspektiv? – Något som jag oroar mig för är de antiliberala, nationalistiska tendenserna i Europa, bland annat i Polen och Ungern, som jag skulle vilja se ett slut på. Min allra högsta önskan att de bortglömda, medialt otrevliga problem som vi har, såsom barnslaveriet, börjar diskuteras.