Ensemble som lever upp till förväntningar
Musica nova Ensemble intercontemporain
Dirigent: Enno Poppe, solist: Gilles Durot, slagverk. Mantovani, Macé, Poppe. Musikhuset 9.2.
Franska Ensemble intercontemporain besökte senast Finland för nästan tio år sedan, under Helsingfors festspel i augusti 2009. De två konserterna dirigerades då av ensemblens grundare Pierre Boulez (1925–2016) samt Susanna Mälkki, dess musikaliska ledare under åren 2006–2013.
I lördags gästade den på 1900och 2000-talsmusik specialiserade ensemblen i Musikhuset inom ramarna av festivalen Musica nova. Ensemblens ikoniska status till trots var den stora konsertsalen långt ifrån fullsatt, men de som var med fick uppleva en förträfflig konsert.
Strålande solist
Konserten inleddes med Cadenza nr 1 (2018) av franske Bruno Mantovani (f. 1974). En kuriös detalj är att ett stycke av Mantovani ingick i programmet även år 2009.
I Cadenza nr 1 tar Mantovani solokadensen – den friaste delen av en traditionell solokonsert – som utgångspunkt för ett 20 minuter långt stycke för slagverk och orkester. Den strålande solisten var Gilles Durot, som har både beställt och uruppfört verket.
Durot bytte mellan två olika uppsättningar av slagverk, varav den ena bestod av bland annat vibrafon och cymbaler och den andra av bland annat bongotrummor. Dessutom innehöll stycket ett gamelaninspirerat avsnitt för marimba som var placerad mitt i orkestern. Här blev det speciellt tydligt att solistens material togs upp och utvidgades av orkestern.
Cadenza nr 1 är ett i alla avseenden lyckat stycke nutida musik. Mantovani bygger stegringar på ett skickligt sätt och utnyttjar slagverken både idiomatiskt och fantasifullt. Verket kulminerade i Durots hypervirtuosa vibrafonsolo, en solokadens inom den allomfattande kadensen.
Franske Pierre-Yves Macé (f. 1980) inspireras i sitt arbete av ljudlandskap och futuristen Luigi Russolos (1885–1947) livsverk. I Rumorarium (2018) använder Macé bandade fragment där gatumusikanter spelar i stadens buller. Orkestern utvecklade och utvidgade dessa fragment så att gränserna mellan det bandade och akustiska materialet suddades bort.
Resultatet var ett mestadels mycket fascinerande collage. Melodier och rytmer med ursprung i olika musiktraditioner dök upp ur ett mjukt buller, som ändå var kontrollerat in i minsta detalj. Några av fragmenten var ytterst finstämda, som om hörda på avstånd.
Fängslande atmosfär
Musikerna spelade med berömvärd precision och inlevelse under tyske tonsättaren och dirigenten Enno Poppes (f. 1969) energiska, originellt kantiga ledning. Efter pausen dirigerade Poppe sin egen musik, orkesterstycket Koffer (2012) som baserar på fem avsnitt ur hans opera IQ.
Koffer kontrasterade mot de övriga två styckena på grund av den mustiga klangen (ackordeon och blåsinstrumentens låga register) och en överlag robustare men inte mindre fängslande atmosfär.
Musiken började prövande med blåsinstrumentens låga repliker och utvecklades lika långsamt som oundvikligt mot en tjockare, mer homofon textur, den första höjdpunkten. Poppe ger tillräckligt med utrymme till sina idéer, vilket är en fungerande princip i ett trettio minuter långt stycke.
De många solona förde osökt tankarna till verkets bakgrund som vokalmusik. En väsentlig del av både klangbilden och atmosfären var den ostämda (eller avvikande stämda) syntetisatorn, ett roligt störande element. Publiken belönade Poppe och musikerna med ett varmt bifall.