Naket och brutalt om porr och makt
21 pornographies.
Koncept, koreografi, framställning: Mette Ingvartsen. Ljus: Minna Tiikkainen. Ljud: Peter Lenaerts. Scenografi: Ingvartsen, Tiikkainen. Dramaturgi: Bojana Cvejic. Sivuaskel-festivalen, Stoa, 9.2.
Danska koreografen och performancekonstnären Mette Ingvartsens verk 21 pornographies, som avlutade årets Sivuaskel-festival, är det mest störande verk jag sett – alla kategorier. Det är inte ett verk att tycka om, men det är definitivt ett verk som väcker känslor: obehag är det som ligger närmast till hands. Det är chockerande, men främst är det tragiskt.
Och det är välgjort. Visionen är klar och den framförs minutiöst planerat, enhetligt och tvärsäkert. Mette Ingvartsen är orädd och sätter sig själv i skottlinjen på ett sätt som väcker respekt och förundran.
Så vad handlar allt detta om? Porr och makt. Makt och sexualitet. Ingvartsen startar hos Markis de Sade med utbroderade extravaganta fantasier inkluderande exkrement, biskopar och minderåriga flickor och pojkar. Hon går vidare till klyschiga porrscener med smält choklad (publiken får sig också en pralin) och fjäderprydda gogo-dansare. Slutligen kommer det mest extrema: krigsporr, soldater som pissar på sönderskjutna fiender i dikesrenen och detaljerat återberättad nekrofili.
75 obekväma minuter
Det mesta av detta görs verbalt, i form av ett lugnt återberättande av en filminspelning. Ingvartsen gör alltså inte allt detta ”på riktigt”, det som beskrivs är filmscener. Hon illustrerar ändå flera av scenerna framför oss, helt naken på det nakna scengolvet under största delen av de 75 obekväma minuterna. Flera av scenerna hon spelar upp är sådana jag helst inte vill se, men minst lika chockad – eller i alla fall förvånad – blir jag över hur blasé, eller ”seen it all”, publiken är. Inte en susning går genom publiken när Ingvartsen ställer sig bredbent och pissar på scenen och sedan med en sensuell gest doppar handen i pölen och smeker sin kind. Välkommen till performancekonsten anno 2019.
Även om jag har rätt svårt att inställa min hjärna i ett objektivt analysläge och fundera kring budskapet i det jag ser, medger jag att Ingvartsen själv, som sagt, imponerar med sin behärskade, oberörda framtoning.
En sista omskakande käftsmäll
Som en kanske mindre väsentlig detalj noterar jag att hon klarar av att snurra runt på ställe med en Abu Ghraib-inspirerad huva över huvudet i väldigt många minuter utan att tappa balansen. Den iakttagelsen känns aningen malplacerad i den bredare kontexten av föreställningens tema, tills jag tänker att det också kan ses som en form av tortyr, i likhet med mycket annat av de vi fått ta del av. Och bilden är onekligen stark: blinkande lampor, rök, en naken oseende kropp med armarna över huvudet. Scenen pågår så länge att det blir plågsamt också för publiken, och den fungerar som en sista omskakande käftsmäll. We got it: krig, porr och makt är den oheliga treenigheten som nedsmutsar mänskligheten.
Om jag vore en konsument av pornografi, skulle jag antagligen ha svårt att fortsätta med det efter att ha satt den här föreställningen. Om jag vore en krigs- och våldshyllare, hade jag säkert svårt att fortsätta med det också. Som det är nu, vet jag inte vad jag tar med mig från upplevelsen, annat än en önskan att kunna radera vissa bilder från min näthinna.
❞ Flera av scenerna hon spelar upp är sådana jag helst inte vill se, men minst lika chockad – eller i alla fall förvånad – blir jag över hur blasé, eller ”seen it all”, publiken är. Inte en susning går genom publiken när Ingvartsen ställer sig bredbent och pissar på scenen och sedan med en sensuell gest doppar handen i pölen och smeker sin kind.