Grotesk politisk komedi
Netflixdokumentären Get Me Roger Stone är en grotesk politisk komedi med verkliga konsekvenser.
Min motvilliga fascination för USA:s politiska system har under de senaste åren allt oftare fått mig att återkomma till ett citat av den brittisk-trinidadianske nobelprisvinnaren V.S. Naipaul, taget ur ett av hans brev (i min egen översättning): ”Dilemmat är följande: detta är världens mäktigaste land. Vad som sker här kommer att påverka omstruktureringen av världen. Det är således av intresse och bör studeras. Men hur ska man övervinna sin avsmak? Varför inte bara vända sig bort och ignorera det?”
Samma citat återvänder osökt till minnet då jag ser Netflix dokumentär Get Me Roger Stone. Genom att berätta historien om en man som personifierar de värsta och mest cyniska aspekterna av det mygel som genomsyrar det parlamentariska systemet i världens mäktigaste land framkallar den, trots sin humor och underhållningsfaktor, en djup och genomträngande ångest som ilar genom mina mer idealistiska sidor och ibland tvingar mig att pausa bara för att vila hjärnan.
Inblandad i Watergate
Dokumentären är från 2017 och alltså inte helt färsk, men blir aktuell på nytt i och med att Roger Stone har figurerat i nyhetsspalterna relativt nyligen. För en dryg vecka sedan publicerade HBL en artikel där Juri von Bonsdorff beskriver hur Stone, som är en av de senaste att arresteras i samband med specialåklagare Robert Muellers utredning av Donald Trumps presidentvalskampanj 2016, fungerat som grå eminens, lobbyist och politisk torped för konservativa högerkrafter i USA ända sedan han åtalades som den yngsta personen inblandad i Richard Nixons Watergateskandal.
Dokumentären ger ett mer fördjupat porträtt av Stones karriär, politiska filosofi och personlighet, och får hjälp på traven av att huvudpersonen mer än gärna medverkar i den trots, eller just för att, den är producerad av Netflix ”smutsiga liberaler och kommunister” som han muntert skämtar om att ”vill honom illa och inte är pålitliga” medan han ledsagar dem runt i sin kitschiga villa. Ända sedan han drogs in i sin första skandal har Stone nämligen levt efter devisen ”hellre ökänd än okänd” både professionellt och i sitt privatliv. Allting som väcker uppmärksamhet kan vändas till en fördel, så länge man är skamlös nog att hela tiden befinna sig på offensiven.
Ljuger och smutskastar
Hans oortodoxa taktik, som inkluderar direkta lögner och smutskastning, väckte först uppseen- de men gjorde genom sin effektivitet snart nog honom till en stjärna då den bidragit till att ta tunga republikanska namn till den absoluta maktens topp. Stone medverkade inte bara i Richard Nixons utan också Ronald Reagans framgångsrika presidentvalskampanjer. Han var också på plats då den så kallade Brooks Brothers-kravallen med våld förhindrade en omräkning av rösterna i Florida som skulle ha kunnat göra Al Gore till USA:s president i stället för George W. Bush.
Stones udda och färgstarka personlighet har ändå, trots hans omänskliga skicklighet i det amerikanska politiska fulspel som under Nixoneran i folkmun döptes till ”ratfucking”, under många år hindrat honom från att bli en synligare politisk celebritet eller tungviktare i maktens korridorer. Han ser sig själv som en ”dandy” men i sina skrikigt mönstrade, kantiga blazrar ser han mer ut som en seriefigur än en P.G. Woodehousekaraktär. Han raketkarriär bakom det republikanska partiets kulisser lades på is under en lång tid då det avslöjades att han och hans fru gillade att annonsera efter muskulösa och välhängda män för swingersex samtidigt som han under dagtid nedgjorde sina politiska motståndare med uppskruvad moralkrigföring.
Hjälpte Trump bli vald
Stone fick sin comeback då han hjälpte ännu en republikansk presidentkandidat till makten, denna gång också han en vidlyftig och vulgär personlighet med en djurisk instinkt för amerikanskt makt- och mediespel. Dokumentären utmynnar i att beskriva den roll som Stone, först officiellt och sedan inofficiellt, spelade för att få Donald Trump vald till USA:s president. Den punkterar effektivt illusionen om Trump som en anomali i ett annars respektabelt och välfungerande politiskt partietablissemang och visar hur hans presidentskap endast är en kulmination av en lång process.
Som sagt är det lätt att se dokumentären som underhållning: den berättar en vild och ställvis otrolig historia och dess huvudperson är kanske mer än något annat en expert på att verka karismatisk, fascinerande och provocerande framför kameran. Men i slutändan är det svårt att frammana det hat som Stone påstår att han njuter av att känna från sina motståndare. I stället blir det en sorts trött avsmak för denne narcissistiske lille man som tycks få en sådan kick av känslan av att blanda sig i och påverka historien oavsett åt vilket håll. Som en av de intervjuade i filmen påpekar är det i själva verket osäkert hur mycket Stone personligen påverkat alla de händelser han påstår sig ha manipulerat fram. Hans största talang är att placera sig i rätt sammanhang och rida på vågen, även om den, för att återvända till Naipauls citat, riskerar att leda till hela mänsklighetens undergång.