Jan-Erik Andelin i krönikan på

Därför tycker vi att det är bättre att vi pulsar till låren i snö på våra trottoarer, sidogator och busshållplatser än att lågutbildade människor med svaga språkkunskaper kommer hit och kanske tar det jobbet. Men också en analfabet kan skotta.

De senaste veckornas snökaos i flera av våra städer kunde kanske ge en vink om vad ett ingångsarbete på den finländska arbetsmarknaden kunde tänkas vara. Jag är på besök hemma i Finland och väntar på busshållplatsen på pendelbussen till Helsingfors. Under efternatten har plogbilar, som alltid ser splitternya och leasingfinansierade ut, dunderskrapat förbi hållplatsen som lysande och blinkande rymdskepp. Föraren har inte behövt stiga ur sin varma cockpit när hen med sin plog har dragit upp en närmare meterhög vall och fyllt hållplatsens plexibur med en parabel av snö. När bussen kommer stiger jag från vallen in rakt på nivå med chauffören och betalar.

Nere i dalen bakom hållplatsen lyser det i en huslänga. I en flygel av ett äldreboende låg under ett intensivt år efter 2015 års puls av asylsökande en av Röda korsets flyktingförläggningar. Vi bodde granne med den och lärde känna människor som väl ska vara våra vänner livet ut.

Ett av de första jobb jag tänkte mig att några av de 120 flyktingarna kunde ha fått, hade varit att skotta de två-tre närmaste pendelhållplatserna om morgnarna. Det gjorde ju ingen annan.

De hade kunnat få spadar, dragit på sig Röda korsets väst och blivit bekanta för ortsborna. De hade fått någonting att göra. Många gick omkring på boendet och bönade och bad om någonting att syssla med. Vad som helst.

Om jag fick spola om bandet med mina senaste tre år med nyanlända skulle jag både här i spalterna och i mina spridda frivilliginsatser ha tryckt på hårdare för att människor måste få jobba och göra saker.

Den lilla Röda kors-avdelningen i min hemstad var fantastisk i att rigga ett fungerande boende för tiotals familjer. Det kommer en dag att behövas igen. Flyktingarna i världen tar inte slut. Omkring 65 miljoner människor har tvingats fly och ytterligare 700 miljoner önskar sig en framtid i något annat land.

Det fanns en del överbeskyddande också. Här hade människor sett Turkiets bergstrakter i buss, kapsejsat på Egeiska havet, gömt sig i Ungern, burit sina syskon, navigerat på smarttelefon genom Europa, gått på en kartong Snickers ända till Haparanda.

Men när en jul... förlåt, vinterfest skulle ordnas på en bortre gata i min hem- stad, saknades tillräckligt många frivilliga från församlingen – för att visa vägen.

Nästa gång en puls av människor kommer till just Finland önskar jag mig en plan för hur en flyktingförläggning inte bara är ett boende där folk degar i sina sängar och ser på tv. Utan ett arbetskollektiv med saker att ta ansvar för, och göra.

Flera av dem jag träffar nu tre år senare är tryggare och gladare. Men många har ramlat in i lunken med pul bedast awarid, få sina pengar, som man har lärt dem att man i Finland kan få även om man inte jobbar.

Det är inte deras fel. Från dag ett var de som bodde på förläggningen i dalen fångar i en välviljans byråkrati. Det fanns karenstider för skattekort, för rätt att småjobba, för hygienpass eller papper på att man kan arbetarskydd. Det var skyhöga kliv om man ville öppna företag; skrädderier, verkstäder, bagerier, restauranger som man hade haft hemma.

Världen är på marsch, inte minst för det nya klimatets skull. Folkvandringarna kommer framför allt att leda till en annan syn på jobb hos oss och ett liberaliserat arbetsliv.

Vi säger att vi inte vill ha ”dubbla arbetsmarknader”. Vi vill inte se en del jobba i en- och tvåeurosjobb medan andra har fackliga löner, vintersemestrar och fallskärmar.

Det låter ansvarsfullt, men i praktiken säger vi att ”de” ska hålla sin andra arbetsmarknad någon annanstans, och inte i sin migrationsiver komma hit och störa.

Vi ser vårt samhälle som för svårt för ”dem”; appstyrt, marknadsdrivet, kunskapsorienterat.Därför tycker vi att det är bättre att vi pulsar till låren i snö på våra trottoarer, sidogator och busshållplatser än att lågutbildade människor med svaga språkkunskaper kommer hit och kanske tar det jobbet. Men också en analfabet kan skotta.

”Vi tycker att det är bättre att vi pulsar till låren i snö på våra trottoarer och busshållplatser än att främlingar kommer hit och skottar.”

JAN-ERIK ANDELIN HBL:s Nordenkorrespondent i Stockholm