Exakt 100 år sedan första statsbesöket
I dag för hundra år sedan åkte riksföreståndare Mannerheim på självständiga Finlands första statsbesök som gick till broderlandet Sverige. Men besöket kan inte betecknas som särskilt lyckat: Mannerheim möttes av protesterande svenska arbetare och värdlandets huvudsakliga avsikt var att övertala Finland att avstå från Åland.
Hundra år har gått sedan självständiga Finlands första statsbesök som gick till broderlandet Sverige. Men visiten blev ingen särskilt hjärtlig tillställning. Länderna var på kollisionskurs på grund av Ålandsfrågan och riksföreståndaren Mannerheim synnerligen impopulär hos värdlandets regerande socialdemokrater.
Arbetare och kamrater, man dödligt skymfar och vanärar oss. Det finska proletariatets mördare och bödel, djävulen Mannerheim mottages som gäst. (…) Detta är en utmaning, som vi måste upptaga – en skymf, som vi måste avtvå – en vanära som vi måste lyfta oss ur. Det är ett svidande slag i våra ansikten, som vi måste gällda med att slå igen. En mördares lön är döden – icke hedersbevisning.
Med de välkomstorden tryckta på flygblad hälsade svenska vänstersocialister den finländska dignitären, riksföreståndare Mannerheim, som i februari 1919 anlände till Stockholm på det första finländska statsbesöket.
Besöket föregicks av att lantdagen i december 1918 hade valt Mannerheim till riksföreståndare. En viktig uppgift för honom blev att få Finland att orientera sig mot resten av Norden och därför bemöttes beskedet att Sveriges konung, Gustaf V, hade bjudit in Mannerheim att under ett par dygn vara hans gäst på Stockholms slott med stor belåtenhet i Finland.
”Spara ej på grannlåten”
Från en finsk horisont såg man besöket som ett sätt att befästa Finlands status som självständig nation vilket bekräftas av det telegram som Sveriges utsände i Helsingfors sände till Utrikesdepartement i Stockholm:
Af yttranden här förstår jag att man väntar sig att besöket skall få prägeln av att Finlands statschef för första gången besöker Sverige. Man bör vid detta tillfälle ej spara på ordnar och annan grannlåt som denna nya stat sätter mycket värde på..., lyder C. G. Westmans instruktioner.
Från svensk sida fanns det andra anledningar till invitationen förutom ren artighet. Ett drygt år tidigare genast efter att Finland hade förklarat sig självständigt, hade man från åländskt håll yrkat att Åland borde bli svenskt. De svenska politikerna – oavsett partitillhörighet – ställde sig beslutfast på ålänningarnas sida, men i Finland var man helt emot tanken på att öarna skulle byta nationalitet.
– I Sverige hade man noggrant följt med turerna kring inbördeskriget och i Stockholm var man precis som i London och Paris tveksamma till om Finland skulle lyckas bevara sin nyvunna självständighet. Många bedömde att Finland skulle kunna komma under sovjetiskt inflytande. Därför tillmätte man inte statsbesöket samma dignitet som andra statsbesök eftersom man ansåg att Finlands politiska situation var så osäker, säger Tom Bergroth, intendent vid Kungliga Majestäts ordenskansli, som har forskat i detaljerna kring visiten och på 100-årsdagen för besöket den 13 februari, ska hålla ett föredrag på Stockholms slott om mötet mellan de två statsöverhuvudena.
Det var inte bara den allvarliga mellanstatliga tvisten om Åland som lade sordin på stämningen. Sverige hade vid den här tiden en socialdemokratisk-liberal regering och bland de regerande socialdemokraterna och inom den svenska arbetarklassen överlag, förhöll man sig ytterst negativt till Mannerheim, till inbördeskriget som var i färskt minne och till de vitas agerande under kriget.
Den njugga inställningen framgår tydligt av dåvarande sjöministern Erik Palmstiernas dagboksanteckningar. Palmstierna var trots sin högadliga börd socialdemokrat och skulle senare bli en av de drivande krafterna som till och med övervägde att Sverige borde ingripa militärt för att få Finland att avstå från Åland.
Palmstierna grämde sig över att kungen på eget bevåg hade sänt i väg en invitation till Mannerheim: Det går inte att på detta sätt mjuka upp finnarna i Ålandsfrågan. Tvärtom stegras deras självkänsla därigenom. Misslyckas saken hade det varit mycket bättra att resan aldrig bragts å bane, ty kylan blir större efteråt, antecknar Palmstierna den 4 februari.
Mannerheim ”för mycket Östeuropa”
Palmstiernas skildring från de finska gästernas ankomst till Stockholm den 12 februari är heller ingen nådig läsning:
Ja nu är Mannerheim här, och det gick som man kunde vänta. Stor ståt, många poliser – liksom när tsar Ni- kolaus var här– spridda hurrarop och visslingar över Strömmen och det hela resulterar uti rakt ingenting, men kvarlämnar en känsla av otrevnad, ondgör sig Palmstierna som också har synpunkter på gästernas klädsel:
Det slog mig så fort han kom i land hur ogrannlaga det var att gå med vit bindel om armen precis som om undertryckandets tid fortginge och som om de ville markera sin särställning därmed. Är han hela Finlands statsöverhuvud bör han inte komma hit med ett söndringsmärke på armen, skriver Palmstierna för att i nästa mening klandra Mannerheim för att dessutom gå tölpaktigt klädd: Och så ridstövlar på en galadiné! Det var för mycket Östeuropa över hela uppenbarelsen!
Tom Bergroth upplyser att Palmstiernas kommentarer hänger ihop med att han hade en utpräglad aversion mot Mannerheim som en tsarrysk officer.
Samtidigt berättar det syrliga vittnesmålet om bristande kunskaper i att Mannerheim vid den här tiden bara hade en uniform med ridbyxor och höga stövlar. Finlands första uniformsreglemente fastställs först några månader senare och då införs långa uniformsbyxor till högtidsdräkt. Men det här förstod man inte i Stockholm där man hade ekiperat soldater i sekel.
En annan som skarpt ogillade Mannerheims besök var riksdagsledamoten Per-Albin Hansson som senare skulle blir Sveriges statsminister. Så här skriver Hansson i Social-Demokraten under den pågående visiten.
Att inbjudan till Mannerheim var en oskicklig åtgärd borde och torde man vid det här laget vara ense om på de mest skilda håll, oavsett hur man
När Sveriges konung i sitt tal vid galataffeln uttalar att den finske riksföreståndarens besök hälsas med uppriktig glädje, så vet envar att stora lager av vårt folk vägrar sitt instämmande.
Per-Albin Hansson
socialdemokratisk riksdagsledamot som senare blev Sveriges statsminister
bedömer personen och den regim han representerar... När Sveriges konung i sitt tal vid galataffeln uttalar att den finske riksföreståndarens besök hälsas med uppriktig glädje, så vet envar att stora lager av vårt folk vägrar sitt instämmande. Den onödiga pompa och ståten vid mottagandet kan icke överskyla detta faktum.
Resan till Stockholm gick med isbrytaren Tarmo. Vid ankomsten möttes de finländska gästerna av en stad i flaggskrud med de svenska och finska flaggorna vajande sida vid sida.
På Logårdstrappans nedersta trappsteg hälsades Mannerheim av kungen till tonerna av Vårt Land varpå de passerade hederskompaniet och tog plats i en fyrspänd galavagn med förridare och kavallerieskort.
Mannerheim som tog allvarligt på ordensdekorationer var mån om att vid landstigningen bära Svärdsordens storkors som kungen hade förlänat honom året innan, men det här hindrade honom från att bära ytterrock i motsats till värdarna som alla var varmt påpälsade i februarikylan. Artigheten kom att stå honom dyrt och ett par dagar senare drog han på sig en ordentlig förkylning.
På vänsterhåll hade man samlats för att demonstrera mot den vita generalen och därför var hela Slottsbacken och Lejonbacken avspärrade och demonstranterna förvisade till betryggande avstånd på andra sidan Strömmen framför Grand Hôtel.
Svårare att få bukt med demonstranterna blev det följande dag inför operabesöket då över 3 000 personer hade samlats och polisen blev tvungen att tömma hela Gustaf Adolfs torg, berättar Tom Bergroth.
I två dagar pågick förhandlingar på Stockholm slott på stats- och utrikesministernivå och med involveringar av Gustaf V. Men förhandlingarna ledde ingen vart. Den finländska delegationen med Mannerheim i spetsen var inte redo att ge efter för Sveriges krav att Finland skulle avstå från Åland.
Det var självfallet taktlöst, antecknade den finska utrikesministern Carl Enckell i sin dagbok, att inleda förhandlingar om Åland strax efter det Mannerheim hunnit svälja den sista matbiten vid kungens välkomstlunch. Därmed demonstrerades inbjudningens verkliga avsikt.
Amiralen bälgade i sig champagne
Under besöket gav kungen två galamiddagar och även här har Erik Palmstierna lämnat ett bidrag till bilden av besöket:
Deras enbente amiral (finska flottans första chef, konteramiral Johannes Indrenius) hade jag på andra sidan om mig vid bordet. Jag försökte kreja bort våra tre sämsta pansarbåtar till honom, medan han upprepade sitt ideliga Skål! och söp champagne i fulla drag. En skutskeppartyp, som lade sin mössa framför sig på guldtallriken!
Palmstierna kallar talen som hölls av Mannerheim och av kung Gustaf V obligata, och skriver att ingen värme fanns i luften.
”Greven göre sig icke besvär”
Inför galamiddagen började greve Adam Lewenhaupt som skötte presentationerna av utländska representanter vid hovet ge Mannerheim anvisningar i etikett. Mannerheim, som i decennier hade tjänstgjort vid det ryska tsarhovet med dess omständiga hovetikett och även varit gäst vid det österrikiska hovet hörde på en stund, varefter han sade: Greven göre sig icke besvär. Jag är van vid större hov än det svenska.
– Tyvärr vet vi inte vad som tilldrog sig under de inofficiella samtalen på Stockholms slott under statsbesöket eftersom det inte finns någon dokumentation och Mannerheim är ytterst fåordig i sina memoarer. Därför kan vi inte säga hur han kände eller upplevde besöket, säger Tom Bergroth.
Så vilken betydelse tillskriver då Bergroth det första finska statsbesöket som inte gick som på räls i och med Ålandstvisten, vänsterprotesterna och Mannerheims kraftiga förkylning mot slutet av besöket?
– Det var första gången som det självständiga Finlands nationella identitet starkt kommer fram i Sverige och första gången som den forna östra rikshalvan är ett självständigt land. Besöket var en artighetsvisit som etablerade den diplomatiska kontakten på högsta nivå mellan två statsöverhuvuden och det var första gången som Finlands blåvita flagga vajade i Stockholm.
Den svenska arbetarrörelsens negativa hållning till Mannerheim hängde ihop med att man under inbördeskriget strax innan hade sympatiserat med röda sidan.
– Det skulle dröja flera år innan man inom den svenska arbetsrörelsen förstod och erkände att en röd seger i inbördeskriget i slutändan hade inneburit ett sämre alternativ för Finland, säger Bergroth. Källor: Yrjö Kivimies: Marskalken i närbilder, Helsingfors 1952 Stig Jägerskiöld: Riksföreståndaren 1919, Helsingfors 1969 Erik Palmstierna: Orostid, politiska dagboksanteckningar II, 1917–1919, Stockholm 1953
Greven göre sig icke besvär. Jag är van vid större hov än det svenska.
Mannerheim
till hovmarskalk adam lewenhaupt som försökte undervisa den finländska gästen i hovetikett. Ridstövlar på en galadiné! Det var för mycket Östeuropa över hela uppenbarelsen.
Erik Palmstierna
sveriges sjöminister om Mannerheim
Det var självfallet taktlöst att inleda förhandlingar om Åland strax efter det Mannerheim hunnit svälja den sista matbiten vid kungens välkomstlunch. Därmed demonstrerades inbjudningens verkliga avsikt.
Carl Enckell
Finlands utrikesminister