Saara Turunen vill skratta åt patriarkatet
Författaren, dramatikern och regissören Saara Turunen skapar konst för att det enda sättet att bryta tystnad och ojämställdhet är att agera.
På ett bord i entrén till Q-teatern i Tölö ligger en finsk översättning av Virginia Woolfs Ett eget rum. Bredvid ligger ett nummer av den finska feministiska tidskriften Tulva.
Det är knappast ett sammanträffande, eftersom det är Saara Turunen som håller på att skapa en teaterföreställning i huset. Hon är feminist, men understryker i samma andetag som hon säger det att ismer inte betyder något utan handling – se hur en människa handlar, och dra sedan dina slutsatser.
Saara Turunen har i sina två romaner – Rakkaudenhirviö från 2015 och Sivuhenkilö, som kom ut i fjol – berättat om verkligheten i ett på pappret jämställt samhälle ur en flickas och kvinnas perspektiv. För det här har hon, speciellt som ännu okänd debutant, fått ta emot kritik; en ung kvinnas utveckling är ju inte intressant. Den autofiktiva debutromanen, som behandlade bland annat den finska jantelagen och ”vanlighetsdogmat”, förminskades i en recension i Helsingin Sanomat till den allra tråkigaste av berättelser som en debutant kan ta till: ”hur jag blev jag”.
– Ja, jag skriver nära mig själv, men mina böcker handlar inte om Saara Turunen. De handlar om de teman jag väljer att skriva om, säger författaren och dramatikern när vi sjunkit ner i varsin djup soffa i omklädningsrummet bakom scenen där dagens repetitioner snart ska börja.
När vi träffas på Runebergsdagen är det ännu några veckor till premiären av Medusan huone, som Turunen skrivit och regisserar. Över hälften av biljetterna har redan sålts till vårens föreställningar; Turunen hör till Finlands mest hypade teaterskapare.
Saara Turunen pratar snabbt och mycket. Tonen och utstrålningen är glad, men orden kommer med en kraft som man kan ana bottnar i frustration och upprördhet över sakernas tillstånd. Sakernas; läs jämställdhetens.
– Jag tänker ofta på något Sara Ahmed sagt: att problemet med den feministiska diskussionen är att när man pratar om något som är fel, så fästs uppmärksamheten på talaren och på varför hen nu ska klaga och vara jobbig, i stället för på det problem som hen tagit upp. Just så har mottagandet av mina böcker ofta varit. I stället för att prata om de teman jag skriver om, pratar man om vem jag är och varför jag klagar, säger Turunen.
Eller så vill man veta hur många procent av berättelsen som är ”sann”, eller pratar om skvallervärdet.
– Som konstnärlig diskussion kan jag inte tänka mig något tråkigare.
Ensamhet och skam
Romanen Sivuhenkilö handlar om året efter att debuten Rakkaudenhirviö publicerats, och speciellt om det tillstånd av massiv besvikelse och håglös uppgivenhet som dess författare sjönk in i på grund av den förminskande kritiken i ”landets mest märkbara dagstidning”, som nämndes ovan.
I boken får vi möta en författare som upplever sig stå vid sidan av allt som händer; hon är en bifigur där invid den egentliga, ”viktiga” litteraturen, den som skrivs av män och handlar om krig och historia. Det gör hon även efter att Rakkaudenhirviö faktiskt vunnit Helsingin Sanomats prestigefyllda debutantpris. Plötsligt vill alla prata med henne, och plötsligt är tonen en annan när folk talar om boken, men Turunen – eller alltså romanens huvudperson – känner sig ändå underligt ensam och marginell.
Sivuhenkilö handlar mycket om ensamhet och skam, och hur de hänger ihop med att vara kvinna.
– Skam är en allmänmänsklig grundkänsla, men den är annorlunda, mer övergripande för kvinnor. I alla världens länder får vi till exempel skämmas bara för att vi har mens. Kvinnors sexualitet är också ett massivt område för skam.
Hon säger att skammen är närvarande också för henne när hon skriver.
– Man är ensam och möts ansikte mot ansikte med alla låga, fula känslor. Men jag skriver om allt sånt också, fast nån kan tänka att det inte är trevligt. De människor som kan ta emot det, gör det.
Två världar
Saara Turunen har skrivit fyra hyllade pjäser, dramatiserat en och regisserat alla själv. Medusan huone är den femte, och den tredje på Q-teatern. Turunen är lycklig över att ha sina två världar: det ensamma skrivandet och det roliga grupparbetet. På Q-teatern börjar arbetsgruppen alltid dagens repetitioner med att dansa.
– Det är helt bäst. Att vara närvarande i sin kropp, göra något som känns bra och är roligt. På teatern är skammen inte heller lika närvarande som i skrivandet, eftersom jag inte är ensam här, säger Turunen.
Medusan huone följer estetiskt i succén Tavallisuuden aaves (2016) fotspår: ett fragmentariskt berättande i bilder, med musik men nästan ingen dialog.
– Jag tycker själv om att få sjunka ner i stolen och se på en pjäs där från djupet. Att det finns nåt visuellt intressant på scenen, men att jag får tänka på vad jag vill och kanske slumra till utan att tappa tråden. Sådan teater vill jag också göra. Bilder med musik, och plats för associationer.
Makten i blicken
Medusan huone är inspirerad av myten om Medusa. När Turunen blev intresserad av historien och lånade bibliotekets alla böcker om ämnet, blev hon perplex när hon insåg att Medusa själv lyste med sin frånvaro. Den unga kvinnan som blev våld-
tagen av Poseidon för att hon hade så vackert blont hår, och som straffades för det (ja, hon) genom att förvandlas till ett monster med ormhår, kom aldrig till tals. Fokus låg vanligen på Perseus som lyckades skära huvudet av henne och på så sätt bli hjälten som fick prinsessan och halva kungariket.
– Jag är intresserad av Medusas blick. Den förvandlade folk till sten. Blicken är en kraft som hänger ihop med hämndlystnad. När Medusa behandlats illa får hon kraft, säger Turunen och kopplingen till den traditionellt maktfulla manliga blicken är uppenbar.
Turunen blev ännu mer intresserad av Medusa när hon läste den franska filosofen Hélène Cixous’ essä Medusas skratt.
– Cixous menar att Medusa inte är ett hemskt monster utan vacker, skrattande. Skrattet har varit ett hot mot patriarkatet, män har tolkat skrattet som hånfullt och kastrerande, och därför har Medusa mördats.
Utseendet var Medusas enda synd; på grund av sin skönhet våldtogs hon, och fick därtill bära skulden. Inte långt från verkligheten anno 2018, konstaterar Turunen.
Pjäsen är en finstämd och drömlik beskrivning av makt relaterad till kön och av tystnadskulturen, som betyder både sexuella trakasserier och hånskrattande åt kvinnors försök att ta plats och göra sina röster hörda i offentligheten. Tematiskt rör sig pjäsen i metoolandskap, men samtidigt menar Turunen att den inte har ett enda budskap.
– Jag vill att verket ger plats för åskådarens egna tankar. Inte har jag några svar eller något recept på hur man borde leva.
Ett par dagar efter intervjun skickar Turunen ett glatt mejl med en nyhet: Sivuhenkilö ska översättas och ges ut av Wahlström & Widstrand i Sverige. Premiär för Medusan huone 21.2 på Q-teatteri. En antologi med Turunens fyra pjäser utkommer i april på Into Kustannus.