Utan sikher ingen parmesan
Köper man parmesan från italienska Emilien är det sannolikt invandrade sikher som tillverkat den. Av Italiens 150 000 sikher bor de flesta i Norditalien där de jobbar inom lantbruket.
■ Narinder Singh har stigit upp långt före gryningen. I den stora ladugården som är öppen på kortsidorna är ventilationen god. Narinder mockar rent och kommer med nytt hö till både kvigor och mjölkande kor. En liten stund senare kommer han med färsk morgonmjölk till de lyckliga kalvarna.
Han är iförd grön arbetsoverall med svart jacka under de kyliga morgontimmarna. Narinder är en sikh som håller på traditionen. Det svarta skägget är långt och håret perfekt täckt av en senapsgul turban.
Gården Scalabrini är på intet sätt industriell, men ändå mycket stor för att vara familjeägd. Gården har 1 000 djur, varav 600 just nu mjölkar. Fem anställda, samtliga sikher, tar hand om djuren medan två italienare jobbar i mejeriet.
Under vårt besök är Narinder helt ensam i ladugården. Arbetspassen är långa, från fem på morgonen till klockan tolv. Två timmars lunchpaus och sedan ytterligare fem timmar på eftermiddagen, då han också rensar ogräs och sköter trädgårdsland.
– Jag tycker villkoren är bra. Lönen räcker för att försörja min familj. Vi har det betydligt bättre här än vad vi hade det i Punjab.
Narinder har varit i Italien sedan 2003. Han har haft otaliga jobb. Ofta har han blivit illa behandlad och känt sig utnyttjad, särskilt i Syditalien. Den senaste arbetsplatsen var en gård i Carpineto uppe på kullarna ovanför Parma, där ägaren drabbades av en ekonomisk kris.
– Jag fick inte betalt på fyra månader. Han är skyldig mig flera tusen euro som jag aldrig kommer att få se, säger Narinder som kommit till slutsatsen att det antagligen in-
te lönar sig för honom att vända sig till en advokat.
Han bjuder in oss i hemmet där familjen nu bott i sex månader. Bostaden liksom jobbet har han fått ta över efter brodern Gormuk som valt att flytta tillbaka till London.
Familjens hem är ett hus i två våningar. Det är långt ifrån modernt, men rent och rymligt med väggar målade i starka gula och gröna färger. Hustrun Taranjit sköter hemmet. De har två barn, dottern Charan som är åtta och sonen Dharamvir som är två år gammal.
Taranjit bjuder på kaffe och söta små kakor. Hennes kaffe är svagt, men aromatiskt med en påtaglig eftersmak av kardemumma.
– Vi trivs här. Saker fungerar här i Emilien. Skolbussen kommer och hämtar Charan varje morgon precis utanför gården. Vår dotter trivs i skolan och är glad över att ha fått många nya kamrater, säger Taranjit.
Narinder talar väl om ägarna, de två bröderna Ugo och Bruno Scalabrini. Han vill inte tala om hur mycket han tjänar. Det räcker för att vi skall klara oss bra, säger han. Däremot talar han om att ägaren har ställt huset till deras förfogande som en arbetsförmån.
Familjen behöver inte betala någon hyra alls, bara den el och gas som de konsumerar.
Slitsamt handarbete
På gården Barchessone jobbar makarna Jasper Singh och Rachwbal Kaur sida vid sida med mjölkningen under tystnad. Det är trångt, mörkt och slitsamt. Gårdens 130 svartvitfläckiga frisiska kor måste ledas in och ut i flera omgångar i mjölkhallen. Tunga lyft ingår och de stora mjölkflaskorna med separerad grädde måste rullas för hand ut på gården.
Innan han fick det här jobbet tog Jasper hand om djuren på en cirkus, berättar han på knagglig italienska. Tillsammans med sin bror har han kunnat köpa sig en lägenhet, som de två familjerna med barn nu delar.
– Sikherna är den grupp som integrerat sig bäst. Vi har haft marockaner och nigerianer också. Men sikherna är bäst som arbetskraft och kan hantera djur på ett korrekt sätt. De har också en karaktär och läggning som i mycket liknar vår egen, tycker ägaren Maurizio Novelli.
”Inget för klena italienare”
Vi följer mjölkens väg och åker med till det intilliggande mejeriet. Att göra parmesan är ett slitgöra som ger bra betalning. Ingen mjölk får sparas till dagen därpå. Kort sagt produceras parmesan 365 dagar om året.
– Med det här jobbet behöver man inte gå gym. Det är inget för klena italienare. Det här håller på att bli vår ost. ”Parmesan made by sikh”, skojar Sukhwinder Singh med kollegan Marco Berni.
De två måste jobba tillsammans för att få upp den 100 kilo tunga färdiga ostmassan ur den väldiga kopparkitteln som rymmer 1 000 liter mjölk. Till sin hjälp har de en väldig platt träspade och en duk som samlar ihop ostmassan. Ingen av mejeriets tre sikher har långt hår eller skägg. Det skulle inte fungera i osttillverkningen, förklarar de.
– Vår anställning är seriös. Alla här får samma lön för samma arbete. Det blir ungefär 2 000 euro efter skatt, säger Sukhwinder.
Emilien liknar Punjab
Novellara ligger tre mil utanför staden Reggio Emilia och är en kommun med 14 000 invånare. Knappt 500 sikher är mantalsskrivna här. Dagen därpå är helgdag för sikherna med en stor religiös fest. De traditionella banden är starka för många sikher. I Novellara uppfördes 1999 vad som är deras största religiösa tempel i Europa efter London.
– Vi är många i Norditalien. Just Emilien har passat många väldigt bra, för det är ett landskap med ett klimat som påminner mycket om våra hemtrakter i Punjab, säger 26-årige Satinder Singh.
Han driver en resebyrå som även hjälper italienare som vill besöka Indien med visum. Satinder förklarar att den andra generationen sikher inte vill arbeta inom jordbruket, utan föredrar att vara egna företagare.
Festen kantas av starka färger. Alla är festklädda. Männen har prydligt kammade skägg och festturbaner. Andra är försedda med glänsande sablar, som minner om historiska krigiska tider då sikherna på 1600-talet förföljdes av härskande moguler inom det indiska kejsardömet.
Kvinnorna bär färgrika sidenglänsande klädnader. Det strös konfetti överallt. Traktorer som skall gå i täten för den religiösa processionen dekoreras med pappersblommor.
Satinder bjuder oss att gå in i gurdvara, som templet kallas. Vi måste ta av oss skorna och tvätta våra fötter samt täcka huvudet med en orange duk. Inne i templet står många och ber och går fram för att vörda gudomen och de heliga skrifterna.
– De tio mästare som vår religion är baserad på har tagit bort alla skillnader. Här finns ingen kast. Alla människor är lika mycket värda. Rik som fattig, kvinna som man, säger Satinder och visar oss hur alla äter samma saker sittande på golvet tillsammans.
Vi får en riklig portion med kikärter och friterade samosa – vegetariska degknyten med potatis och lök, smaksatta med ingefära och koriander.
Under eftermiddagen drar den färgstarka processionen långsamt fram genom Novellaras centrum. Precis efter starten börjar ösregnet. Processionen fortsätter, liksom festen till långt in på kvällen. På en gata springer vi på Narinder Singh och hans familj. De liknar mest en samling dränkta katter.
De tunna festkläderna är genomvåta, men de verkar ändå inte ledsna. Endast barnen har skor. Narinder och hustrun Taranjit fortsätter leende processionen barfota i regnet.