Forntidens ben viskar till oss – urgammalt dna ger ny kunskap
För sju år sedan hittade man ett fornfynd i en åker i Janakkala. Bredvid det manliga skelettet låg två svärd, ett från vikingatiden och ett från korstågstiden. Men vem var den mystiska mannen, vad vet vi om honom i dag? Dna kan ge oss svaret – på en del s
Professor Jan Storå, ursprungligen Åbobo, är professor i osteoarkeologi vid Stockholms universitet. Han lär sina studenter Skandinaviens fauna i skelettform, en specialistutbildning inom arkeologi. När arkeologiska fynd görs är det ofta ben som grävs upp, då behöver man kunna sina skelettdelar.
Vi befinner oss i museet Vapriikkis lokaler i Tammerfors. Ett seminarium om forntids-dna och svärdmannen i Janakkala ska just börja. Kön av åhörare ringlar sig långt utanför auditoriet, folk får vända i dörren när platserna fylls. Den gamla svärdmannen från 1300-talet intresserar och väcker nyfikenhet.
Ett av de forskningsprojekt Storå jobbar med för tillfället är Atlas, där man studerar Skandinaviens befolkningsstruktur från ett genetiskt perspektiv. Det här är något man kunnat studera först de senaste fem, sex åren, när man lärt sig extrahera och tolka forntida dna ur skelett.
– Som skelettforskare är jag fascinerad över vad vi kan få ut för ny kunskap ur gamla ben. Vi har kunnat börja kartlägga olika befolkningsstrukturer efter istiden, under stenåldern och fram till järnåldern, hur människorna spred sig och var de troligen hade sina rötter. Vi har fått väldigt många nya insikter om hur vår förhistoria egentligen ser ut, säger Storå.
”Svärdmannen och jag är kompisar”
Forntida dna är i blickfånget också nu när svärdmannen från Janakkala undersöks. År 2013 fick arkeolog Simo Vanhatalo på Finlands nationalmuseum ett samtal om ett fynd i en åker i Janakkala. Tillsammans med några kollegor åkte han till Tavastland för att se på fyndet. Och visst var det värt resan.
Vanhatalo jobbar inte längre kvar på Finlands nationalmuseum, men fyndet får han inte ur tankarna.
– Svärdmannen snurrar ännu i mitt huvud, vi är kompisar. Jag försöker hålla hans parti, säger Vanhatalo.
Under seminariet berättar Vanhatalo hur de grävde fram mannen och hans svärd. Svärden har undersökts och man tror att mannen var någon form av soldat eller ryttare.
Hur många svärd kan man ha?
Vad vet man då om svärdmannen? I ärlighetens namn, inte mycket, trots att det har gjorts stora framsteg i undersökningarna om den avlidna.
– Vi vet inte mycket om personen, men gravläggningen är speciell. I graven finns ett svärd från vikingatiden och ett från korstågstiden.
Man har antagit att det ena svärdet varit den döda mannens svärd, och det andra hans förfaders. Genom olika undersökningar har man nyligen ändå fått fram att båda de begravda svärden brunnit, vilket kan betyda att de varit med om gravbränningar. Då vaknar frågan, är inget av svärden faktiskt Janakkalamannens – eller finns det ett tredje svärd?
Vanhatalo vet berätta att det i samma åker hittats svärddelar på 1970-talet, som kunde tillhöra den begravda.
Båda forskarna är mycket försiktiga när de uttalar sig om fakta kring Janakkalamannen och säger att resultaten är preliminära.
– Men vi är ganska säkra på att den här individen landar inom den genetiska variation som är vanlig i Finland i dag, säger Jan Storå.
Med det kan vi konstatera att mannen, för dna:t har kunnat fastställa att det är frågan om en biologisk man,verkar ha samma typs gener som vi i dag har i Finland. Det säger i själva verket inte mycket om hans sociala omgivning eller varifrån han kommer.
Analyser omkullkastas
När man studerat Janakkalamannens arvsmassa har flera intressanta fakta kommit fram. Man ser till exempel att det mitokondrie-dna som nedärvs på mödernet återfinns hos cirka trettio procent av dagens finländare. Däremot är den dödes y-kromosom betydligt ovanligare, under tre procent har en sådan i Finland i dag.
– Ja, det betyder att det är en ovanlig kombination i dag, men vi vet ju inte hur ovanlig den var då, säger Storå.
Att få fram mera kunskap om den genetiska variationen från forntiden är vitalt för att vi ska kunna få fram mer information om Janakkalamannen.
– När vi väl publicerar resultaten av Janakkalamannens genetiska variation kommer den att finnas tillgänglig för alla. Han kan finnas med i framtida studier och så att säga leva i dem.
Arkeogenetiken lever i ett brytningsskede där en ny studie kan omkullkasta analyser med några månaders mellanrum.
– Det är spännande med det här området, att det är just nu det gäller. Den generella tolkningen om Janakkalamannen är nog robust, men det kan ändras i detaljer. Vi håller på och lär oss hela tiden, säger Storå.
Det går alltså långsamt, men det kommer fram nya fakta hela tiden.
– Vi kanske kan komma tillbaka på hösten och berätta nya fakta om vem svärdmannen från Janakkala var, säger Storå.
Vi vet inte mycket om personen, men gravläggningen är speciell. Ett svärd från vikingatiden och ett från korstågstiden fanns i graven.
Simo Vanhatalo
arkeolog
Som skelettforskare är jag fascinerad över vad vi kan få ut för ny kunskap ur gamla ben. Vi har kunnat börja kartlägga olika befolkningsstrukturer efter istiden, under stenåldern och fram till järnåldern, hur människorna spred sig och var de troligen hade sina rötter.
Jan Storå
professor i osteoarkeologi