Välfärdsretro

För ett tag sedan satt jag en stund och väntade på en kompis skulle dyka upp. Väl på plats beställde jag en öl och tittade mig omkring i det nyligen öppnade stället vid Tavastvägen i Sörnäs. Som de flesta nya ställen var det inte alls nytt utan gammalt – i alla fall såg det ut så. Jag befann mig i affärsbolaget Elantos gamla huvudkontor och baren hette Tanner – inspirerad av den stora socialdemokraten som verkade som direktör för bolaget under 1900-talets först hälft. Senare, efter en pratstund, beslöt vi oss för att vandra över kullen till Berghäll och ta in på en annan ny restaurang. Denna gång i ett gathörn, komplett med parisisk uteservering längs en kurvad gatstump som i England nog skulle kallas crescent.

Säkerligen inspirerade av det förra stället började vi diskutera den retrokultur som blir allt tydligare i hela västvärlden. Det vi talade om var dock den växande välfärdsretron – hur själva välfärdsstaten blivit en nostalgiprodukt.

Här är det inte realiteten man vill uppleva: besöket på hälsostationen är inte upplyftande, inte heller våra utopiska betongförorter och de autentiska barer som där kan besökas. Välfärdsstaten som erfarenhet upplevs på avstånd, i en sanerad kontext i den välbärgade innerstadens gamla kvarter. Så lyser Kampens bilhuskomplex efter sin renovering som en gång i tiden då de stora centrumplanerna presenterades – fasadens ljusreklam är tillbaka i 1950-tals retrostil. Snart kan man köpa en lyxvåning i Yles gamla kontorshus i Tölö. Kanske besöka järnaffärernas centralorganisationers gamla hus vid Centralgatan. Den en gång så populära restaurangen i det Aalto-designade huset är åter öppen som under den gamla goda tiden. Samtidigt funderar politiker och entreprenörer hur moderskapsförpackningen och utbildningssystemet kan göras till exportvaror.

Frågan är vad detta betyder. Är det välfärdsstatens ruiner som säljs bort till investerare, kulturproducenter och krögare? Ruiner har alltid sin charm – de vittnar om en tidigare era, om ett hopp om en bättre framtid som gick förlorad. När man kan återuppleva dem i en ny kontext blir det bara bättre. Handlar det alltså bara om en fetischisering av ruinerna? Om underhållning och livsstil? Här finns något djupare också. Vår gengångarkultur och den uppblomstrande populismen är båda en del av samma historiska ögonblick: en bearbetning av 1900-talets stora projekt och en bristande framtidstro.

Välfärdsnostalgin pekar på att välfärdsstaten inte längre upplevs som fullständigt samtida, utan som det förflutna. Den reproduceras inte längre som stela paragrafer och byråkrati, utan som en idé och en estetik. Välfärdsstaten har blivit ett varumärke – en duglig investeringsmagnet och exportvara. Detta kan också bli välfärdsstatens räddning. Det är inte längre losers och socialdemokrater som åker kollektivt – tvärtom ofta vår tids yuppies. Transport, medborgarlön och socialt progressiv teknologi får i dag stöd över ett brett ideologiskt spektrum. Kanske kan nostalgin rädda idén om välfärdsstaten från det förfall de globala marknadskrafterna utsatt den för?

”Välfärdsnostalgin pekar på att välfärdsstaten inte längre upplevs som fullständigt samtida, utan som det förflutna.”

NICOLAS VON KRAEMER

är historiker.