Makedonienfrågan är inte löst

Rehabiliteringskliniken, endast ett trettiotal kilometer utanför Berlin kunde likaväl ligga i en annan värld.

Ett avskilt mikrokosmos. Tiden regleras av rutinerna; behandlingarna och mattiderna.

Trots att ingen här är dödssjuk, utan tvärtom konvalescenter på bättringsvägen sugs man lätt in i den sömngångaraktiga stämningen, in i en tillfällig gemenskap.

Kliniken ligger inte uppe på ett berg, utan djupt nere i en dal, omgiven av tät skog. Men vi är lika fångna i der Zauberberg, det magiska berget som Thomas Mann beskrev i sin stora roman Bergtagen.

Skyltar vid utgångarna varnar för att gå ut efter mörkrets inbrott, vildsvin rör sig i trakten. På morgonpromenaden ser man hur vildsvinen under natten har bökat om i gräsmattan under äppelträden. Men vi är trygga i vår borg.

Onekligen ligger det en stark lockelse i detta, att för några veckor avskärma sig från världen utanför.

Vid måltiderna berättar vi historier för varandra, huvudpersonerna är vi själva. Historierna binder oss samman, ingen annan skulle orka höra på våra lidanden.

Men här är de själva energin i det sociala livet. Liksom patienterna i Manns roman är vi inne i en psykologisk process där vi har brutit upp från våra miljöer och möter det främmande. Frågan är hur det påverkar oss.

Jag undrar hur mycket de som planerar rehabiliteringen, vattengympan och massagen tänker på rehabens psykologiska funktion.

Den litet overkliga stämningen blir en mental infrastruktur som varken internet eller tv förmår bryta. Vi blir märkligt ointresserade av omvärlden. Jag, den tidigare nyhetsjournalisten ids knappt titta på kvällsnyheterna.

Vårt mikrokosmos är mycket representativt, cirka en tiondedel av oss är invandrare.

Jag gratulerar en makedonsk man till landets nya namn. Han gympar alltid med en handduk prydd med Pellas stjärna, gul och röd. Han blir rosenrasande. – Inte vårt namn, ryter han. Nord hit och nord dit – Makedonien räcker. Jag blir lite intresserad, äntligen en som bryr sig om vad som händer utanför murarna. Men makedoniern är inte på humör att diskutera. Faktum är att han härstammar från Alexander den store. Han är makedon och Alexander var makedon, så enkelt är det.

– Det är hennes fel, väser han. – Hennes? Merkels förstås! Hon är i maskopi med grekerna som tvingat på dem det förhatliga prefixet.

Jag återvänder till mitt sällskap vid middagsbordet. Med den tidigare östtyska läraren, den likaså tidigare rockmusikern från DDR och hemmafrun från en västberlinsk förort diskuterar vi förvisso också politik. Men alltid i imperfekt.

Det är som om vi ännu inte vågar ta itu med framtiden.

Likt karaktärerna i Manns roman fördriver vi tiden med samtal efter sjukgymnastiken och promenaderna – och med romantik. Fast våra diskussioner förvisso inte når upp till Settembrinis, Naphtas och Peeperkorns intellektuella idéspel är mekanismerna desamma.

Vid middagsbordet anar jag en liten flirt mellan läraren och hemmafrun.

Vi är insnärjda i livsflykt, erotiska fantasier och drömmar. Precis som i romanklassikern om alpsanatoriet.

Den litet overkliga stämningen blir en mental infrastruktur som varken internet eller tv förmår bryta.

IRMA SWAHN är en fri journalist som pendlar mellan Berlin, Helsingfors och Ingå.