Drakens tron spyr eld
President Xi Jinping har skärpt greppet om uigurerna på ett sätt som ger all anledning till oro.
Ibland plockar jag ner den amerikanske författaren Harrison E. Salisburys bok The New Emperors – de nya kejsarna från bokhyllan. Salisbury och alla de kinesiska ledare som han hade granskat är döda sedan länge. Boken utkom 1992 och slutar med Deng Xiaoping. Men ändå. Jag är ingen sinolog men har tillbringat långa tider i Kina, arbetat med kinesiska kolleger och försökt lära mig hur ”Mittens rike” fungerar. Och läst på så gott jag har kunnat och hunnit.
Jag kan bara hålla med Salisbury, egentligen har Kina aldrig övergett sitt system med en enväldig kejsare – ända från Mao Zedongs tider. Sedan spelar det en mindre roll att Kina formellt styrs av ett kommunistiskt parti.
Två viktiga saker lärde jag mig. Kina har aldrig haft en kyrka, en rörelse eller annan utmanare till makten. Varje hot slås ner med kraft – minns ni till exempel Falun Gong, den religiösa rörelse som Kinas maktapparat systematiskt kväste? Eller händelserna på Himmelska fridens torg 1989? Eller Nobelpristagaren Li Xiaobo som sitter i fängelse?
I Mittens rike fanns det ingen plats för individualism under kejsardynastierna. Så är det fortfarande.
Kejsaren är enväldig – men kan fällas av folket om landet till exempel drabbas av en stor katastrof. Jordbävningen i Tangshan 1976 som krävde över 240 000 dödsoffer lär ha fått Mao att frukta att han skulle fällas från makten. Och om det är någonting kineserna fruktar så är det kaos.
Det andra jag lärde mig var att det finaste man kan vara är att vara Han-kines – och helst ska alla andra grupper omskolas till att bli Han-kineser eller åtminstone att villkorslöst omfatta styrets – Han-kinesernas – sanningar.
Det är en verklig utmaning för vem som helst att försöka beskriva hur kineserna tänker. Det är en blandning av många myter – ordna aldrig någonting viktigt den 4:e i månaden, för siffran fyras uttal påminner om döden – och styrets hårda grepp om makten. Kina överger ettbarnspolitiken. Men så länge den gällde ville familjerna ha pojkar och enligt gammal kinesisk tradition skulle en liten pojke kissa i bröllopsparets bädd på bröllopsnatten för att det första – och enda – barnet skulle bli en pojke.
Under Dengs tid gick man in för en dualism. Man höll benhårt fast vid kommunistpartiets makt men började luckra upp ekonomin.
Men minoriteternas situation har minsann inte blivit lättare. Tibetanernas öde har berört många och gjorts känt via Dalai lama, ledaren i exil.
Uigurerna och andra muslimska grupper i Xinjiang uppe i västra hörnet av Kina har inte haft någon internationell kändis som har kunnat tala för deras sak.
Sporadiska nyheter från Urumqi, provinsens huvudstad, har ibland nått rubrikerna sedan början av 2000-talet. Kravaller och våld har rapporterats men utan bakgrund – eller på sin höjd i
”Det verkar som om många länder – inklusive USA och EU skulle gå på tå för att inte stöta sig med Kina.”
YRSA GRüNE-LUOMA frilansjournalist med utrikes- och säkerhetspolitik som specialområde
en version kontrollerad av Peking.
Men i augusti 2018 uppgav FN i en rapport att det nu har kunnat bevisas att cirka en miljon uigurer och andra muslimer har gripits av det kinesiska styret och placerats i omskolningsläger. Kina fick skarp kritik. Andra källor talar om cirka två miljoner som omhändertagits.
Att dylika läger existerade var ingen nyhet. Först förnekade Kina att sådana existerade, senare har man förnekat att det skulle vara en form av fångläger. Men rapporterna om våld och försök till hjärntvätt, om försök att få uigurerna att överge sin religion, sitt språk och sin kultur och tvinga dem att lära sig mandarin och svära trohet till Xi Jinping är många.
Uigurer i 26 listade ”känsliga” länder – Turkiet, Indonesien, Kazakstan, till exempel – är under kinesisk uppsikt. Turkiet reagerade också nyligen och kom med skarp kritik mot omskolningslägren – kritik som Kina i sin tur krävde att Turkiet återtar. Också Kanadas parlament har fäst uppmärksamhet vid uigurernas situation och krävt att Kina respekterar de mänskliga rättigheterna.
Försvinnanden är nämligen vanliga i Xinjiang och släktingar i synnerhet i andra länder har förgäves försökt få veta vad som har hänt med dem. Stor uppmärksamhet väckte det när musikern Abdurehim Heyit,som försvann 2017 och påstods vara död, av Kina visades upp på en video som bevis för att han ”lever och mår väl”.
Det är inte klart var och när och under vilka omständigheter videon har filmats men nu kräver också andra uigurer i exil att få se sina släktingar på video.
Pressen på Kina har ökat, i synnerhet efter att Xi Jinping skärpt greppet om Xinjiang och rapporterna om förtryck blivit fler. Men än så länge har kejsaren på drakens tron kunnat strunta i kritiken. Handelsavtal och Kinas ökade militära makt har ställt de mänskliga rättigheterna i skymundan.
Det verkar som om många länder – inklusive USA och EU skulle gå på tå för att inte stöta sig med Kina.
Kina anser att Xinjiang precis som Tibet, händelserna på Himmelska fridens torg och andra försök att ge utrymme för flera röster än kommunistpartiets handlar om uppvigling och – när det gäller uigurerna – terrorism.
Enligt det gamla kejserliga tänkesättet är detta antagligen alldeles logiskt och ingenting att bråka om. Men rätt är det inte.
Uigurerna uppges vara omkring 11 miljoner – en minoritet i ett land med över en miljard invånare. Eftersom Turkiet nu har aktiverat sig i uigurernas sak på ett sätt som alldeles tydligt irriterar Kina ligger här ett frö till en allvarligare konflikt – trots att Turkiets ledare Recep Tayyip Erdoğan inte har mycket till övers för minoriteter i sitt eget land. Dylika paradoxer är tyvärr vanliga. Vad gör EU – Finland – och andra som går i bräschen för humanitära värden?