Spännande, roande och sant tragiskt
Harriet Thesleff blir en projektionsyta för tolkningar och fantasier i Milja Sarkolas underfundiga rekonstruktion av de dramatiska händelserna som kan tänkas ha lett till Olof Lagus död 1918.
TEATER Harriet
Text och regi: Milja Sarkola. Scenografi: Kaisa Rasila. Ljus: Ville Mäkelä. Ljud: Jussi Kärkkäinen. Musik: Joel Mäkinen. På scenen: Roosa Söderholm, Robin Svartström, Minna Suuronen, Pyry Nikkilä, Santtu Karvonen. Premiär på Ryhmäteatteri 13.2.
Scenen är så gott som tom, som om Milja Sarkola velat avlägsna allt extra bråte, både mentalt och scenografiskt, för att lösa mysteriet om jägarmajor Olof Lagus plötsliga död en aprilkväll 1918.
Mot höga, kritvita spegeldörrar radar Sarkola upp dramats huvudpersoner som spelpjäser i olika konstellationer: Olof Lagus, Nils Ero Gadolin och Harriet Thesleff, effektfullt klädda i grovt beige ylletyg, med detaljer i brunt läder och rödskiftande päls.
Förstås bär männen uniform – inbördeskriget pågick då de mystiska händelserna i Ristseppälä i Heinjoki på Karelska näset ägde rum. Ibland har en okänd röd skytt pekats ut som den skyldige till Olof Lagus död. Det verkar emellertid som den minst troliga förklaringen till att Lagus hittades med ett skotthål i tinningen efter en utfärd tillsammans med Nils Gadolin och Harriet Thesleff.
Vad som hände har aldrig klarats upp. Olof Lagus familj gjorde egna utforskningar och intervjuerna med de inblandade är några av vittnesmålen som Milja Sarkola byggt sin fängslande dokumentära pjäs på.
Harriet en projektionsyta
Harriet Thesleff, Milja Sarkolas mormorsmor, har gett pjäsen sitt namn, men vem människan egentligen var förblir en gåta. På Ryhmäteatteris scen, gestaltad av Roosa Söderholm och Minna Suuronen, är hon snarast en projektionsyta för – ofta manliga – fantasier och tolkningar. I ena stunden ser vi Roosa Söderholm som en näpen flicka i förkläde vid pianot, i andra stunden är hon hysterisk, hög på morfin och sprit, en vulgärt skrattande hondjävul med oskuldsfullt vitt huckle och syndiga blodröda läppar.
Varken samtida vittnen eller den senare historieskrivningen har varit skonsam mot Harriets person. I sin bok Generalens dotter Dagmar Thesleff skriver Emelie Enckell (Milja Sarkolas mamma och Harriets barnbarn): ”Kanske hon redan tidigt utvecklat drag av kokott, lättsinne och egoism, som under krigets råa villkor och i militärens glada sällskap kan ha förstärkts.”
Milja Sarkola undviker en entydig tolkning, men låter Harriet själv tala på slutet genom sina dagboksanteckningar som fragmentariskt kommenterar händelserna i Heinjoki och tillvaron överlag. ”Jag kan ändast komma i stämning genom musik och mycket alkohol”. Meningen låter komisk och deprimerande, men inte särskilt uppseendeväckande. Skulle vi tänka annorlunda om henne i dag? Kanske.
Duell eller självmord
I en elegant rytm radar Milja Sarkola upp de olika tolkningarna efter varandra. Händelserna framställs som ett självmord, en duell mellan Nils och Olof, en spontan närkamp mellan Harriet och Olof. Här görs även en politisk panorering där konflikten mellan Harriets man, Wilhelm Thesleff, och Mannerheim presenteras.
Starkt lyser Milja Sarkolas eget brinnande intresse för mysteriet som lätt smittar av sig och som varje true crime-entusiast lär känna igen sig i.
Vem av de tre huvudpersonerna som frias och fälls beror på vittnet, hens kön, samhällsposition, släktband och egen tidsanda.
En variant görs helt på de historiska förebildernas modersmål, svenska. Då uppstår även tanken på att Harriet, som på många sätt är en lysande föreställning, kanske hade varit ännu intressantare på svenska. De sociala nyanserna hos personer och sammanhang hade eventuellt kommit fram tydligare, liksom ambivalensen och skuldkänslorna kring att förvalta den vita sidans historia.
Utmärkt skådespeleri
Det är ställvis verkligt rolig komedi, ställvis spännande thriller. Milja Sarkola får än en gång ut toppenprestationer av sin ensemble, också om det måste sägas att premiärföreställningen börjar ganska stelt och trevande.
De manliga skådespelarna får lustfyllt spela ut alla tänkbara manliga stereotypier. Överlag leker föreställningen finurligt med den finländska traditionen av krigsskildringar och utan pardon spelas en och annan marsch. Det känns inte illvilligt, snarare som om Milja Sarkola nyfiket gläntade på draperiet till en värld med en alldeles egen logik och estetik.
Robin Svartström driver skickligt med den berusade, svärande alfahannen och Pyry Nikkilä med den unge svartsjuke ”loosern”, två urtyper i vår film- och scenhistoria. Santtu Karvonen briljerar i rollen som fåtöljdetektiven/historikern som med stor passion analyserar händelserna i efterhand, förser dem med psykologiska spekulationer och kvasivetenskapliga fakta.
Här ges flera prov på ett känsligt skådespeleri som får pulsen att stiga, ta bara den underbara scenen vid pianot – Harriet, Olof och Nils i ett höviskt triangeldrama alltmedan fingrarna rusar över svarta och vita tangenter och melodin till stycket Kyssen ist Keine Sünd strömmar ut.
Också om Kaisa Rasilas scenografiska ledtrådar är få skapas starkt kännbara atmosfärer med lackerade träytor, en kaffeservis och glas fyllda med dunkel konjak.
Genom att utrusta skådespelarna med bara en häst och en vagn sätter Milja Sarkola i gång publikens egen fantasi, jag nästan huttrar till av fukten i vagnen och ser det trista landskapet som ännu inte hämtat sig från vintern, framför mig.
Trots ett ofta starkt utagerande skådespeleri, personer som ställvis framställs som fulla och löjliga, glömmer föreställningen aldrig bort den tragedi som ägde rum där, och under kriget överlag. Hur ofrånkomligt hemsk en ung människas död är.