Knark och medberoende i tvångsmässig cirkel
Knarkfilmer har ofta definierat unga manliga skådespelares karriärer. Trots att Timothée Chalamet har en biroll är det han som bär den verklighetsbaserade filmen om en fars kamp för sin missbrukande son.
DRAMA Beautiful boy
Regi: Felix von Groeningen Manus: Luke Davies. I rollerna: Timothée Chalamet, Steve Carell, Maura Tierney, Amy Ryan m.fl.
■ David Sheff är en framgångsrik amerikansk frilansjournalist, känd för artiklar i bland annat Rolling Stone, New York Times och Wired. Han har skrivit boken Beautiful boy – A fathers journey through his sons addiction om sin son Nic Sheff, som i sin tur har skrivit självbiografin Tweak: Growing up on methamphetamines. Båda vill urskulda sig, för det är vad vi människor gör.
Av dessa två historier har Luke Davies vävt ihop manuskriptet till filmen Beautiful boy. De spelas av respektive Steve Carell och Timothée Chalamet i en film som tack vare temat nästan måste bli gripande. Knarkfilmer har ofta definierat unga (vita manliga) skådespelares karriärer, Trainspotting, Panic in Needle Park, The Basket Diaries, Requiem for a dream och så vidare, men vinkeln här är främst pappans.
Föräldraskapets impotens
Beautiful boy handlar om knark och beroende och medberoende i en hemsk tvångsmässig repetitiv cirkel. Men ännu mera om föräldraskap och dess inbyggda impotens. Den väjer inte för pappans narcissism, hans behov av att leva ut sina drömmar genom sina barn och den farliga lusten att bortförklara det man inte vill se hos dem.
Filmen inleds med att David går till en läkare för att lära känna sin fiende: metamfetamin eller crystal meth som Nic blev beroende av första gången han tog det som artonåring och som färre än tio procent klarar av att bli rena ifrån. Han placerar Nic på rehabiliteringshem, varifrån han rymmer. David söker upp honom, tar hem honom – han rymmer igen. Och så vidare.
Nic har vuxit upp i ett sanslöst vackert hem – raka linjer, redwood, stora fönster, så vackert att det borde skapa harmoni hos alla som bor där – i Marin County, norra Kalifornien med sin far, sin styvmor Karen (Maura Tierney) som är bildkonstnär och två blonda, rara halvsyskon. Hans mamma Vicki (Amy Ryan) bor i Los Angeles, där han har tillbringat somrarna ända sedan föräldrarna skiljde sig då han var fyra.
The golden boy
Nic är den gyllene pojken, populär och vacker och vänlig, begåvad på bland annat surfing och att skriva och antagen till alla college han sökt till. David har varit den närvarande föräldern i Nics liv, han som pratat, lagat mat, tagit ansvaret, velat vara hans bästa vän, till och med rökt hasch med honom. Det är en ovanlig fadersroll, på film och i USA, och någonstans är David extra besviken på Nic just därför. David är en dömande person, som journalister kanske plägar vara, och det är lätt att se hur tung den blicken blir för Nic. Mycket tydligt säger filmen: om detta kan hända en så ekonomiskt privilegierad, intelligent, älskad, vacker pojke kan det hända vem som helst. Den säger: det finns inget svar på varför.
Bevara medlidandet
De insprängda återblickarna från Nics uppväxt fungerar; så ser en förälder på sitt barn, har någonstans alltid det lilla barnet för ögonen. Filmen skildrar mest hur det perfekta livet urholkas för resten av familjen på grund av det Nic gör på gatan, men vi ser det sällan. Efter alla knarkfilmer vet vi vad som är på väg – nu kommer han att stjäla från föräldrarna, snart försvinner han igen – men valet att inte visa allt gör att vi behåller vår
sympati för Nic rakt ner i helvetet. Filmen behandlar Nic med medlidande och sorg, snarare än fördömande och fasa, vilket lätt gör knarkaren till något omänskligt, den andra som vi vill hålla ifrån oss. Det här är också vad David lär sig under filmens gång.
En stjärna är född
Skådespelarna och rollbesättningen är det bästa med filmen. Steve Carell verkar alltid lite obekväm i sin kropp, en fyrkantig person med stirrig blick och för hög röst, renons på charm men snäll. Om han skulle ha fått en son som Timothée Chalamet, så flytande graciös och vacker och naturligt omtyckt kan jag mycket väl förstå att han skulle stirra på honom med förundran, som på en gåva från gud. I en scen går de tillsammans och surfar: pappan är klumpig, oroar sig för sonen, tappar bort honom i en våg. När han tittar upp ser han sonen rida vågorna som om han aldrig gjort annat.
Steve Carell är med i nästan varje scen: trovärdig och rasande och kontrollerande, lika besatt av att rädda sin son som sonen är av drogerna. Men det är Chalamet som bär filmen och trots att det betecknas som biroll är det han som ger oss en klump i halsen, honom vi hejar på ända in i kaklet. Det är fascinerande att skåda hur motstridiga känslor och tankar flyter över hans ansikte. Impulser river i hans taniga kropp som vågor: skammen, sorgen över hur illa han gör alla, njutningen.
Trots att han är oemotståndlig är filmen avskräckande. Det behövs: i fjol dog 72 000 personer i USA av en drogöverdos. Filmen hamrar in den hemska insikten att en förälder aldrig kan hålla sitt lilla barn i trygghet. Aldrig rädda det från frestelse. sluga juniorer och en vuxengeneration som är mer eller mindre tassig.
Speciellt rolig är sekvensen där Risto och Lennart i ett försök att tuffa till sig besöker gymmet och gör bort sig på alla sätt och vis. Det är nästan så man kommer att tänka på Pippi och Starke Adolf, förvisso utan mycket till muskler.
För musiken står jazzpianisten Iiro Rantala som får till några riktigt fina melodislingor, tidvis med inspiration som hämtad ur Ultra Bra-lägret (vilket kanske gläder mamma och pappa mer än kidsen, må vara hänt).
Hur som helst innebär den nya filmen ett steg i rätt riktning. Slutresultatet är lätt och lekfullt, soligt och somrigt. Plus att det med all tydlighet framgår att det här med stora muskler inte är allting. Det finns andra kvaliteter.