En röra till uppföljare
Knivsprättaren i babymask går lös igen. Oj, vad tramsigt det blir. Regi och manus: Christopher Landon. foto: Toby Oliver. I rollerna: Jessica Rothe, Israel Broussard, Phi Vu.
■ För den som kan sin skräckfilm är Blumhouse Productions ett välbekant begrepp. Det är rysarverkstaden som gör det billigt och ibland till och med bra. Eller vad sägs om rullar som Get Out, The Purge och Paranormal Activity (tills det gick inflation i fanstyget).
I stallet ingår också Christopher Landons Happy Death Day som nu blivit till Happy Death Day 2U. Precis som i den första filmen går tankarna till Harold Ramis Måndag hela veckan (Groundhog Day). Här vaknar man upp till en och samma dag, ett mardrömsscenario som i det här fallet är på liv och död.
Det är fråga om Ryan (Phi Vu), den mindre nogräknade collegekillen som vaknar upp i sin bil, lätt bakis, bara för att efter en tur till studentrummet – som han delar med Carter (Israel Broussard), bekant från den första filmen – sätta kurs på labbet där han så småningom kolliderar med sin baneman, Baby Face.
Mera av detsamma väntar bakom knuten, det vill säga tills Tree, Jessica Rothes bitchiga hjältinna, välbekant även hon, kommer in i bilden. Det visar sig att Ryans experiment med en tidsloop ger utslag, i den meningen att Tree slängs in i en alternativ tidsdimension.
De goda nyheterna: hennes kära mor är fortfarande i liv. De dåliga nyheterna: knivsprättaren går lös, än en gång.
Ifall man vill säga något gott om Happy Death Day 2U skulle det i så fall handla om det lekfulla berättargreppet, en intrig där inget är skrivet i sten, där allting är relativt. Ett plus förtjänar kanske också den moderata blodspillan, i sig lite fräscht.
Men oj, vad tramsigt det blir. Tidsloopsstuket mjölkas till lust och leda och särskilt ruggigt blir det ju aldrig. Skyll på upphovsmannen Christopher Landon som i stället för att bulla upp med gammal god suspens – krypande spänning på det tredje inhemska – drar till med en bredsida hjärngymnastik.
Inte för att man blir så mycket gladare för den skull. Genom att ständigt byta fot och perspektiv tenderar filmen att dra undan mattan för sig. Ingen rädder för vargen här!