Mycket skrot, lite verkstad
Alita är ett hopkok av många betydligt bättre och mer originella filmer. Vi har sett det mesta av det här förut. Regi: Robert Rodriguez. Manus: Rodriguez, James Cameron, Laeta Kalogridis, efter en mangaserie av Yukioto Kishiro. foto: Bill Pope. I rollerna: Rosa salazar, Christoph Waltz, Jennifer Connelly, Mahershala Ali.
■ Cyberpunk var ordet, ett begrepp som associeras med människa kontra maskin-studier som Blade Runner, Ghost in the Shell, Total Recall och Matrix samt skriftställare som William Gibson och Philip K. Dick.
I Alita: Battle Angel är det Robert Rodriguez och James Cameron, regissör respektive manusförfattar (Cameron har också producerat filmen), som slår ihop sina påsar. En något oortodox mix kan det tyckas, med tanke på att Rodriguez (Desperado, Machete, Sin City) traditionellt trivts i utkanterna av det filmiska finrummet.
Alita står för det unga, postapokalyptiska flickebarnet som begåvats med ”en ängels ansikte och en krigares kropp”. Men så vankas det ju också en himla massa raffel, med handlingen förlagd till en metropol vid namn Iron City. Året, det är 2563.
Megalomanisk slum
Det är fråga om ett veritabelt klassamhälle med klyftor som heter duga. Där trasproletariatet håller till i en megalomanisk slum där skräckinjagande cyborger håller ordning, häckar de rika och mäktiga i ett himmelrike – bokstavligt talat.
I de lägre regionerna möter vi Christoph Waltz hightechkirurg som vid behov förser de mänskliga maskinerna med reservdelar. Så en vacker dag stöter han i skrotlagret på en illa åtgången cyborgtjej som förses med nya delar – och ett utseende som påminner om hans avlidna dotters.
Jäntan (Rosa Salazar plus de stora, arketypiska animeögonen) är vacker som dagen, from som ett lamm – det vill säga tills hon blir provocerad och förvandlas till en krigsmaskin. Däremellan prövar Alita på ”motorboll”, en tokvåldsam variant av roller derby.
Mera yta än djup
På det visuella planet är Alita: Battle Angel en film som inte direkt behöver skämmas för sig; den är som gjord för en stor duk, varför inte i 3D. En viss temperatur investeras också i rafflet, på den punkten är det inte att ta fel på Robert Rodriguez klockarkärlek. Ja, plus att filmen i Alita har en något sånär komplex hjältinna, hälften människa, hälften maskin.
Men där slutar också de goda nyheterna. Förutom att filmen på idéplanet framstår som ett hopkok av många betydligt bättre och mer originella filmer är det lite si och så med de moralisketiska bråddjupen och spörsmålen.
Käppar i hjulet sätter också det dystopiskt spetsade young adultstuket (komplett med en bitterljuv kärlekshistoria), i synnerhet som man får en känsla av att vid det här laget ha sett det mesta.
Karaktärsskildringen lämnar även den mycket att önska. Att se Christoph Waltz i en så här varm och vänlig roll är i och för sig en trevlig överraskning, däremot kommer stjärnskottet Mahershala Ali (Moonlight, Green Book) ingen vart med sin fulingroll (detsamma gäller för Jennifer Connelly, kriminellt bortfuskad).
Och varför så himla allvarligt? En framtid utan humor och ironi är väl inget att ha.