Siffror om arbetsork i äldrevården oroar
I skuggan av nyheter om vanvård kämpar trötta vårdare på
Endast hälften av de offentligt anställda närvårdarna – 53 procent – tror i dag att de orkar arbeta ända till pensioneringen. Siffrorna är färska och visar att läget är avsevärt sämre nu än för två år sedan.
På Arbetshälsoinstitutet, där man lusläst enkätsvar som beskriver arbetsorken bland kommunalt anställda, oroar sig forskarna. De ser att arbetsuppgifterna verkar hopa sig för just närvårdarna. Bland dem som arbetar inom äldrevården är den etiska stressen två gånger vanligare än hos andra kommunanställda.
På långvårdsavdelningen F1 i Gustafsgård i Helsingfors känner vårdarna igen sig, men sätter också en ära i att sköta sina uppgifter väl. De ser nyheterna om vanvård, men kan inte godta att någon arbetar så.
Kvinnan vandrar. Fram genom korridoren, tillbaka genom korridoren. Ibland gör hon en avstickare in i ett rum, säger något. Tittar på något. Går igen. Hon är inte ung, men inte så gammal heller, och över armen bär hon sin handväska. Det är elegans över hållningen, över handväskan.
– Titta, är hon inte ljuvlig, min hund, säger hon förtjust när taxen Lola svansar förbi och skruvar in sin glänsande svarta hundkropp i en hög kuddar bakom en soffa.
Det här är inte kvinnans hund. Det här är avdelningsskötare Saana Sarkkilas hund och den har fått komma till jobbet i dag, som så många andra dagar. Till avdelning F1 – en av stadens långvårdsavdelningar – kommer hundar, men också de boendes familjer, frivilligarbetare och personalens barn.
– Det här är våra boendes hem nu och i ett hem får man ha gäster och göra sådant man tycker om, säger Sarkkila. Hon poängterar just det här för de vårdstuderande som kommer för att göra sin arbetspraktik. Hon säger att rummen och korridorerna är de boendes hem tjugofyra timmar om dygnet alla dagar i veckan och att hon vill att personalen arbetar med det i tankarna.
Sarkkila talar om ”boende”. När hon inledde sina sjukskötarstudier var alla patienter. I något skede skulle alla vara klienter, men för henne känns ”boende” mest rätt.
Klockan är strax efter åtta den här fredagsmorgonen och avdelningen vaknar. I otakt med sig själv, kunde man säga. I de boendes takt, kunde man också säga. Morgonskiftet har tagit emot nattsköterskans rapport. I rummen har en del boende klivit ur sina sängar, andra inte. De flesta äter frukost emellan 8 och 10, men vill man sova så sover man. Senast till lunch väcker vårdarna ändå de sena, för att dygnet inte ska vrida sig helt ut och in.
Vid frukostbordet med fönster ut mot en skogsdunge blir det plötsligt klart vad det är som känts ovant. Det är när en av de boende meddelar att han gjort ner sig som det blir tydligt. Lukterna har saknats. Här saknas lukten av otvättad människa, den fräna lukten av medicinering som svettats ut genom porerna. Det här är en avdelning med rena människor.
Ayan Moge, närvårdare med färsk examen på fickan, tar mannen lätt under armen.
– Jag hjälper dig med det här, säger hon.
Precis innan har hon sagt att detta är ett drömjobb, att äldrevården är ett värdefullt arbete och att hon finner ett nöje i att lyssna på dem hon vårdar. Bara hon hunnit arbeta lite vill hon satsa ytterligare tre, fyra år på studier för att bli sjukskötare.
Morgonskiftet består av fyra närvårdare och en sjuksköterska, som är geronom och alltså har en högre yrkeshögskoleexamen i äldrevård; Ernestine Tinong skrev sitt slutarbete för magistergraden om att förebygga infektioner. Utöver de fyra vårdarna är en lokalvårdare, en närvårdarstuderande och Sarkkila på plats. Minst fyra vårdare per morgonskift och lika många på eftermiddagen gäller alla dagar. Vardagsmorgnar
är vårdarna ofta fem, ibland sex.
Antalet vårdare kan variera eftersom lagen inte innehåller någon exakt bestämmelse om den saken. Det enda som finns är en förordning från Social- och hälsovårdsministeriet, som rekommenderar att ett dygnetruntboende har minst 0,5 vårdare per boende. På F1 är siffran 0,72. För en avdelning med 20 boende innebär det att 14 vårdare arbetar på heltid och att ytterligare en eller två kommer in på deltid. Det laget delar sedan på tre arbetsskiften per dygn sju dagar i veckan.
– För tillfället är merparten av våra boende rätt pigga och det underlättar vårdarbetet, säger Sarkkila, men hon vet utmärkt väl att läget skulle vara ett helt annat om alla behövde matas vid varje måltid eller ingen klarade av att promenera till duschen.
Ofta dyker uttrycket ”antal händer” upp i diskussionen om hur stor personalen ska vara. Den mer relevanta frågan lyder egentligen vilken utbildning de här händerna har. Den diskussionen har varit aktuell under hösten medan närvårdar- och primärskötarförbundet Super uppmanat sina medlemmar att anmäla spökvårdare – personer som står på arbetslistan, men inte har vårduppgifter eller inte ens existerar: händer som kanske sköter kansliuppgifter och aldrig har kommit nära en kissblöja eller tvättlapp.
På F1 räknas sjukskötare, närvårdare och socialhandledare in i bemanningssiffran. Terapeuter räknas in till den del de arbetar direkt med de boende. Lokalvårdare, avdelningssekreterare, avdelningsskötaren, studerande på praktik, frivilligarbetare och personer som kommer in på sysselsättningsstöd räknas inte in.
– För tillfället har vi dessutom en närvårdare som gör civiltjänst hos oss. Han räknas inte heller in i bemanningssiffran, säger Sarkkila.
Snäppet efter åtta i morse har Sarkkila fått ett samtal från en vårdare som bett om att få vara ledig med kort varsel. Sarkkila har svarat att det inte är ett problem och lovat se över arbetspassen så kvinnan får arbeta när hennes barn är hos sin pappa. Sedan har hon knappat in en vikariebegäran per telefon till Gustafsgårds gemensamma vikariepool.
– Ibland har folk besvärliga livssituationer och behöver ledigt akut. Då är det så. Fördelen med ett stort hus som Gustafsgård är att man har tillgång till en vikariepool. Blir det folk över när sjukfrånvaron ersatts kan vi till och med få in extrapersonal. Det behövs ifall vi har en boende på extraplats, om någon ska följas till tandläkaren eller behöver vård i livets slutskede. Ibland finns ändå ingen att få. – Vilka skulle du anställa om du fick anställa fler?
– Fler närvårdare, säger Sarkkila.
Sarkkila, som förutom sjukskötarexamen har en socionomutbildning och diverse fortbildningar i bagaget, har varit avdelningsskötare i sex år. Hon vill vara en närvarande chef som kan sin avdelning. I dag sätter hon sig ner hos diplomingenjören Kauko och frågar om hans arbetsliv. Kauko säger att det är viktigt att göra hållfasthetsberäkningar.
Ett av personalens mål är att lyssna på vad de boende faktiskt vill säga.
– En person med demenssjukdom kan säga en sak och mena något annat. Då försöker vi lyssna. Kanske den andra vill ut, för många är det viktigt att få komma ut varje dag. Alla ska ändå få komma ut minst en gång per vecka.
Sarkkila ger Kauko sin hand och tillsammans går de till hans rum. Därinne hänger fyra teckningar på väggen. Med vattenfärg och pennor har Kauko ritat havet. Nu knackar han med knogen på väggen och gör uppskattningar av material och av hur välbyggt huset är. Det får godkänt även om väggen har ytliga skavanker, några grunda gropar. På bilderna har Sarkkila skrivit det tecknaren berättat medan han ritade. Små vågor, knyckar, hopar sig till långa vågor, vitt skum. Ringar, vågor och dyningar. Där har vi seglen. Jag försöker få med kaptenen.
Det här samarbetet blev till för någon vecka sedan när Kauko plötsligt meddelade att han vill gå på teckningskurs. Sarkkila tog fram material och ordnade kurs. Vågen är kortare och högre från vänster till höger. Sådan är avsikten. Där är vågens profil.
Vid lunch för lokalvårdaren Shokrullah Mossawi ut lunchen till matsalarna i varsin ända av avdelningen. Han har arbetat här i nio månader med att dela ut mat, köra diskmaskinerna, torka av bord och växlar gärna några ord med de gamla. Han kom till Finland från Afghanistan för tre år sedan och tack vare kvällskurser i språk löper finskan bättre hela tiden.
På F1 har många i personalen bakgrund i andra kulturer. Närvårdaren Nu Nu Aung kommer från Myanmar, Ayan Moge har rötterna i den somaliska kulturen. Ernestine Tinong kommer från Kamerun. Hon har arbetat på den här avdelningen i tio år och kallar glatt några av de boende för ”mommo” och ”pappa”.
– Jag frågade vad de brukar kalllas hemma och vad de är bekväma med, så det använder jag, säger hon.
Till lunch har Seikku Paunonen klivit in på avdelningen. Det har han gjort nästan varje dag sedan hans hustru Liisa Paunonen flyttade in här. Det var för fem år sedan.
– I början av Liisas alzheimer skötte jag henne hemma. De första tio åren var jag egenvårdare, men sedan orkade jag helt enkelt inte längre. Hade jag fortsatt att ha henne hemma så hade vi båda behövt vård nu. Det var en helt otrolig tur att hon fick flytta hit. Jag uppskattar särskilt den mångkulturella personalen här eftersom vi arbetat med missionsarbete i en mångkulturell omgivning. Liisa är diakonissa. Och sommartid är trädgården här utanför en oas, så välskött.
Paunonen håller om sin hustru. Efter sextio års äktenskap känner han ändå hur hon långsamt glider bort. Tårarna vill fram. – Det svåraste är att förlora kontakten. Det är som om hon drog sig in bakom en gardin. Varje dag är en liten förlust. Under åren hemma förlorade jag dessutom nästan hela mitt sociala nätverk, men nu har jag hittat ett igen. Och jag vet att jag lämnar Liisa i goda händer här när jag går härifrån.
Det är fler än Paunonen som kommer in varje dag för att se till sina kära och för att ta ut dem en stund om vädret inte är helt hopplöst. Samtidigt avlastar de personalen.
– Jag ser hur personalen ibland är pressad helt på gränsen till sin ork och ändå har jag aldrig blivit nekad hjälp när jag bett om något, säger Paunonen.
Närvårdaren Aila Toivanen har varit på F1 i sex år, men arbetade tidigare på en palliativ avdelning i Kuopio. I Helsingfors sköter hon sitt eget arbete och gör utöver det extraturer på andra avdelningar.
– Det finns hur mycket jobb som helst i vården och det är dyrt att bo i Helsingfors med en vårdarlön. Det finaste med jobbet är helt klart den tacksamhet de boende och deras familjer uttrycker.
Toivanen säger att det finns jobb för fler vårdare, men att skolorna lägger ett tungt ansvar på en personal som redan är överbelastad.
– Efter att du handlett en studerande en hel dag och samtidigt skött ditt eget är du ofta helt slut.
Nu Nu Aung kommer från Myanmar där familjernas äldsta av tradition vårdas hemma. Hon tvekar inte en sekund när hon svarar på vad som är viktigt också i Finland:
– Värme, kärlek, ömhet och närvaro.
Nu sitter hon och väntar på att en av kvinnorna ska hitta koncentrationen för att äta. Den oroliga petar i maten, stiger upp, går sin väg med gaffeln i handen, hittar en irriterande lapp inne i sin tröja och river i den, återvänder till bordet och ser med avsmak på tallriken.
– Jag är inte hungrig. Jag går nog nu.
Det tar ett bra tag, men till sist avtar oron och kvinnan kan sitta en stund. Äter gör hon inte, men ett glas mjölk dricker hon när vårdaren lyfter sina händer och visar i luften hur hon ska göra.
I början av året har medierna rapporterat om illa skötta fallolyckor på äldreboenden. Den 28 januari berättade Yle om ett privat vårdhem i Fredrikshamn där personalen skriftligt instruerats att inte ringa in nattpatrullen ifall en boende ramlat ur sängen mellan klockan 5 och 7 på morgonen. Nattskötaren uppmanades att dra ett täcke över personen på golvet och vänta in morgonskiftet.
Under årets sex första veckor har personalen på F1 gjort och behandlat tre Haipro-anmälningar. Haipro är ett internt anmälningssystem, ett sätt att frivilligt följa upp farliga situationer som till exempel fallolyckor. Verktyget är vanligt inom vården och används vid minst 200 vårdenheter i hela landet. Tanken är att lära sig av sina misstag.
Fysioterapeuten Salla Kallioja, som arbetar på flera avdelningar på Gustafsgård, säger att fallolyckor inte är någon naturlag, men att de sker när fragila personer rör sig fritt – vilket man vill för att rörliga personer är friskare personer. Därför ser man till att avdelningarna är så hinderfria som möjligt. Ingen ska behöva snubbla på sladdar eller halka på små söta mattor, och längs väggarna löper ledstänger
– En stor del av mitt arbete handlar om att förebygga. Alla har möjlighet till höftbyxor med insydda stötskydd och så gör vi balansövningar. Vi funderar på vilka olika hjälpmedel som behövs, men ser också till att alla äter balanserat och att medicineringen är rätt.
På Gustafsgård har både fysiotera- peuter och vårdare utbildats i kinestetik, lärt sig att utgå från de boendes egen funktionsförmåga och stärka deras naturliga rörelsemönster. Alla boende har en personlig terapiplan och kinestetiken hjälper vårdarna att inte slita ut sina kroppar med tunga eller obekväma lyft.
– På Gustafsgård har vi tränat kinestetik i ett och ett halvt år och såväl vårdare som fysioterapeuter är entusiastiska över det här, säger Kallioja.
Efter att tillsynsmyndigheterna stängde äldreboendet Ulrika i Kristinestad den 24 januari fick myndigheterna in nya anmälningar om misstänkt vanvård. Normalt får myndigheten in en eller två anmälningar per vecka – förra veckan var de ett tiotal. De handlade främst om problem med personalen.
På avdelning F3 – två våningar ovanför demensavdelningen – skakar vårdarna på huvudet.
– Jag kan inte begripa hur en vårdare går med på att arbeta under sådana förhållanden som det talats om i medierna, säger sjukskötaren Marianne Lukmaa. Hon har arbetat på F3 i tjugo år.
Sedan säger hon att antalet vårdare per patient inte är något pålitligt mått på kvalitet.
– Kvaliteten beror så starkt på personalens inställning till jobbet.
Hon kommenterar också fallolyckorna.
– Ju färre läkemedel, desto klarare skalle och färre fallolyckor.
Hanna Suhonen, närvårdare, har arbetat på avdelningen nästan lika många år som Lukmaa.
– Det skulle vara hemskt att arbeta på ett ställe där man inte kan säga till om sådant som inte fungerar. Då utvecklas ingenting.
Sjukskötaren Helena Honkanen säger att hon kunde ta hit sina egna föräldrar.
– Men hur de privata vårdbolagen kan spara pengar utan att tumma på mängden personal eller på vårdkvaliteten, det kan jag inte begripa.
Vårdarna talar om arbetet, om hur de alla delar på det som kanske inte hör till traditionella vårduppgifter: kör de boendes kläder i tvättmaskin efter tvättmaskin, hänger upp tvätt. Under kvällar och helgerna bäddar de sängar och bär ut soporna.
– Sådant man gör hemma också. Inte lämnar vi avföring längs golven bara för att lokalvårdaren är ledig, säger Honkanen.
– Vi försöker lösa problem tillsammans. Att vi stödjer varandra gör alla starkare, säger Suhonen.
På F3, som har 12 boende, känner vårdarna alla väl. De vet vem som gillar katter, men inte hundar, och vem som vägrar äta frestelser med motiveringen att det är hundmat.
Här ses det som vårdarbete att äta tillsammans med de boende.
– Vi beställer frukter till avdelningen, men har också lite korv eller kan ordna med omelett åt den som vägrar ”hundmat”, säger Suhonen. Så börjar någon skratta. På tal om ägg, alltså. Många längtar redan efter sommaren när det är lättare att ta ut de boende på gården, som är grön och frodig. Och där man har höns.
– Jag är nu inte så rysligt förtjust i hönorna, säger Kallioja med ett flin.
När hönorna gjorde entré en sommar visade det sig att det var vårdarna som skulle ta hand om dem.
– Jag hade aldrig skött hönor förr, men jag frågade på avdelningen och några av de boende kunde berätta hur man gör. Man lär ju sig nog plocka ägg, säger Lukmaa med ett brett leende. Borta i korridoren hörs ett samtal. – Vad föll ur din mun? – Kottar. När Suhonen, som gått bort ett slag, återvänder får hon en fråga om vad det där handlade om.
– Det var några karameller som föll ut. Kottar ...
Suhonen konstaterar att det här arbetet blir tungt om man inte är utrustad med humor.
I gruppen Vanhustenhoidon nykytila (Nuläget i äldrevården) på Facebook har diskussionerna om vårdkvalitet varit aktiva under början av året. I den här gruppen har frågor om vården med alla sina brister och goda sidor debatterats sedan 2015 och på senare tid har en del vårdare varit bekymrade över att precis all vårdpersonal får dåligt rykte på grund av enheter som ägnar sig åt vanvård. Berättelser om alla extrauppgifter vårdpersonalen fått över sig och om allt som faller på en enskild vårdare har avlöst varandra. Glimtar av trötthet och uppgivenhet har speglats mot kommentarer av vårdare som är förkrossade över att anställningspolitiken i kommunerna leder till utmattade vårdare som lider av etisk stress, den som föds hos den som känner en yrkesstolthet, men tvingas utföra ett sämre arbete än hen vill.
Tröttheten syns också i de allra nyaste siffrorna i undersökningen Kunta10, som görs i 11 kommuner och därmed är den största nationella enkät som pejlar de kommunanställdas arbetsork. Frågorna till personalen ställs vartannat år och svaren från 2018, som offentliggörs alldeles snart, visar att vårdpersonalen är trött och stressad: 33 procent av dem som arbetar i äldrevården säger att de gör saker som strider mot egen övertygelse varje vecka. 17 procent säger sig bryta mot regler och normer varje vecka. Av närvårdarna är 50 procent rädda för att arbetsmängden ska överskrida orken. Där 61 procent för två år sedan trodde sig orka arbeta ända till pensioneringen är siffran nu nere i 53 procent. Bland sjukskötarna är tappet lika stort.
– Jag är orolig för att belastningsfaktorerna verkar hopa sig i vissa yrkesgrupper, som hos närvårdarna. Samtidigt är det tur att allt fler ser förändringar i arbetet som positiva, säger Tuula Oksanen, som är ledande sakkunnig och ansvarig för undersökningen på Arbetshälsoinstitutet.
På F3 har kvällsskiftet anlänt och nu är det dubbelt upp med vårdare. Dagpersonalen sätter sig vid datorerna och knackar in allt som ska rapporteras, bokföras och beställas. Då skallar ropet i korridoren. – Sköterska! Sköterska! Ingen har skött mig på hela dagen!
Det är en boende, en före detta sjukskötare, som ropar. Magen bråkar.
Suhonen stiger upp och går ut. Hon föreslår ett toalettbesök och lovar hjälpa. – Nej! Då talar hon om lätta gymnastikrörelser för att få fart på tarmen. Det hjälper en stund. En liten stund. – Sköterska! Sköterska!