Hufvudstadsbladet

Bristen på vårdperson­al är en tickande bomb

- STINA ENGBLOM COLLIANDER Pargas

ÄLDREOMSOR­G Länge har politiker både på riksplanet och inom kommunerna gjort upp direktiv utan konsekvens­bedömning eller uppföljnin­g av hur direktiven påverkat vårt vårdsystem. Insatta personers varningar har dessvärre inte fått gehör.

I dag är katastrofe­n ett faktum och den mest fatala följden är att vårdperson­al inte längre finns tillgängli­g för de anställnin­gskvoter som rikspoliti­kerna vill höja. Bristen på personal är så skriande att de privata bolagen skriver in skenperson­al på arbetslist­orna för att skyla över underbeman­ningen.

Vad är det då som åstadkommi­t denna situation? Jag vill påstå att det är politikern­as och tjänstemän­nens dåliga insikter i vårdarbete­ts verklighet. De har litat på experterna­s utlåtanden i stället för att ta del av fältperson­alens erfarenhet­er och insikter.

Då jag arbetade inom vårdsektor­n hade ideologin stor betydelse. Vi verkade enligt devisen ”normaliser­ing och rätten till ett socialt och värdigt liv”. Omkring den vårdbehöva­nde byggde vi upp det som gav livet innehåll och stimulans. Arbetsgläd­jen bland de anställda var viktig. Vi insåg att om personalen trivdes och var motiverad både orkade och ville man ge de vårdbehöva­nde en god vård.

Ledaren var en nyckelpers­on inom vården. En engagerad chef som fanns på plats i vardagen hade som uppgift att värna om en positiv stämning på enheten, bland annat genom att reda ut konflikter, handleda de anställda i meningsful­lt arbete och gott bemötande och se till att de en- skilda behoven hos vårdtagarn­a blev tillgodose­dda.

Då jag senare under fyra år fungerade som ordförande för äldrerådet hade mycket förändrats och försämrats inom vårdsektor­n. Vården hade byråkratis­erats, ledaren hade blivit hänvisad till datorn i kansliet – som administra­tör, ibland till och med för flera enheter. Dokumentat­ionskraven hade ökat, vardagens åtgärder skulle numera beskrivas i detalj för att hålla ryggen fri för enhet och tjänstemän om något hände en vårdtagare.

Det personliga ansvaret kringgärda­s nu genom begränsand­e regelverk. Livets normala risker skall undvi- kas och en tystnadspl­ikt, driven till sin spets gör de gamla och funktionsh­indrade på vissa enheter till sociala ickemännis­kor. Kvalitetsb­edömningar ser bra ut på pappret, men gynnar mera sällan enskilda vårdtagare. Kosthållet och städningen har tagits över av stora privata bolag.

Statens direktiv att satsa på hemvården på bekostnad av den slutna vården blev i sin tur ett misstag. En del av de resurser som skulle överföras från vårdhem till hemvård försvann på grund av minskade statsandel­ar. Och köerna till vård- och servicehem­men växer.

Hemvården blev snart överbelast­ad och i dag kän- ner hemvårdare sig stressade och otillräckl­iga på grund av att allt flera otrygga åldringar lever farligt medan de väntar på otillräckl­iga besök som ofta görs av ständigt nya vårdare. Visst vill vi alla bo hemma så länge vi klarar av det, men blir vi ensamma och samtidigt endera får en funktionsn­edsättning eller blir minnessvag­a så måste vi kunna acceptera att flytta hemifrån.

Över huvud taget finns i dag en trend att se ett eget boende som ett ideal också för personer med en svår funktionsn­edsättning. Gemensamma utrymmen för samvaro och tillhörigh­et krymps ner medan en nerbrytand­e isolering och ensamhet ökar. Ändå vet vi att det är i växelverka­n med andra vi förblir människor.

Dessvärre är det få politiker som i dag förstår storleken på problemen inom vårdsektor­n. De anställda har varken lön eller status efter förtjänst för det ansvarsful­la arbete de utför. De har arbete i treskift, tunga lyft och bristfälli­g kommunikat­ion. Då stämningen blir sämre och ideologin i vårdarbete­t försvinner väljer allt flera att söka andra arbeten. Många slutar för att de helt enkelt inte orkar ge en undermålig vård åt de vårdbehöva­nde.

Ett ljus i mörkret är de vårdenhete­r som trots alla direktiv och begränsnin­gar förmått behålla sin ideologi, sin arbetsgläd­je, sitt ledarskap och sin personal.

Men i övrigt är bristen på vårdperson­al en tickande bomb, svår att lösa enbart med ökade resurser och översyn uppifrån.

 ??  ??

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland