Född till ett större boende

”Att samlingarna lever och förökar sig är ofrånkomligt.”

Om inredningstrenden går mot mer saker och fler färger är jag äntligen i fas igen.

Man kan lugnt säga att jag är betydligt mera maximalist än Konmari-filosof. Så har det alltid varit, och enda problemet är att jag inte har någon herrgård eller ens en gammal folkskola att breda ut mig i.

Ta mig till ett loppis eller en kuriosabutik så får du se att jag snabbt hittar oumbärliga föremål att bära hem. Mina närmaste vet det eftersom de dagligen lever med dessa föremål.

För att nu plocka några ur högen kan jag nämna att det, kanske lite omotiverat, står en modell av en Volvo 760 i vattenblått kristallglas på ett fönsterbräde i vardagsrummet. Den hittade jag faktiskt under ett arbetsuppdrag för en tid sedan, och det sa genast klick.

I en bokhylla vilar en armégrön View Master-projektor som gör att man kan se bildskivorna projicerade på väggen i stället för att kika in i den lilla klassiska tittappraten. Just det att bilden på väggen naturligtvis inte längre är tredimensionell var den lite rörande detaljen som gjorde att jag absolut måste få hem projektorn från Juthbackamarknaden, Finlands största utomhusloppmarknad, för några år sedan.

Gamla sovjetiska diapositiv, måttband med företagsreklam på, noga utvalda veckotidningar från 1920–1960talet, inbundna årgångar av Teknikens Värld från tiden när jag kunde gå men ännu inte cykla, kioskdeckare med omslagskonst av Bertil Hegland och mycket annat specifikt och strukturerat som jag just nu inte kan påminna mig fyller sin plats antingen hemma eller i sommarstugan. Nämnde jag Agatha Christies romaner? Eller Biggles?

Ett bokstöd i bokhyllan är ett nyttigt minne från ungdomens sommarjobb på en plastfabrik. När en extruderpress ställs in och justeras för en ny produktserie rinner det ofta ut lite het plastmassa som sedan stelnar där den råkar landa, och just den här klumpen blev något som ser ut som ett mellanting av en snäcka och en hög obestämbara inälvor. Det är ett stadigt bokstöd, bör tilläggas, och det fyller sin funktion som unikt maskinkonstverk.

Gärna skulle jag undvika att tala om böckerna och skivorna, men vem som helst som kommer hem till oss märker att de utgör en viktig del av vardagen. Att samlingarna lever och förökar sig är ofrånkomligt, trots att flyttar och renoveringar då och då inspirerar till utsorteringar som tillfälligt frigör ytor. Vi vet alla vad naturen anser om vakuum, så det är ingen permanent vinst.

Eftersom jag nämnde skivorna måste jag väl också betona att det faktiskt inte räcker med en skivspelare. Förutom den som är kopplad till ljudanläggningen i bokhyllan har jag ett tiotal reseskivspelare, fint designade produkter med högtalaren i locket. Sådana behöver man kanske någon gång. Jag räknar dem inte ens som prylar utan som en hobby, eftersom jag skaffat de flesta i defekt skick och småningom någon mörk vinterkväll fått dem att snurra i rätt hastighet igen.

Massan av materia är tack och lov inte konstant. Under många år har jag avyttrat mindre perfekta delar av mina samlingar på olika loppmarknader eller via någon säljgrupp på nätet. Det gäller att hålla allt i balans.