När orden blir meningslösa
Varför vill blivande teologer överge orden och i stället ty sig till ordlös sång? Frågan intresserade Ruth Illman till den grad att hon skärskådade blivande rabbiner i London och skrev en doktorsavhandling i ämnet.
Religionsvetaren Ruth Illman gick på djupet med blivande judiska liberala rabbiner i London. Hon fann att många välutbildade unga har tröttnat på en urvattnad liturgi och i stället börjat sjunga med nonsensstavelser som lai-lai-lai och yabam-bam.
– Du skall se att rökelsen ännu kommer till den lutherska kyrkan.
Uttalandet låter till en början överraskande, men mot bakgrund av allt som vi har talat om under den föregående timmen är det helt logiskt att religionsvetaren Ruth Illman drar den slutsatsen.
Med Illman har jag stämt träff en vinterdag i Helsingfors för att samtala om de teman som hon tog upp i sin andra doktorsavhandling som granskades vid Åbo Akademi i slutet av förra året, om progressiva judar i London, musikens betydelse för deras religionsutövning och religionens ständigt skiftande roll i samhället.
För sju år sedan var Ruth Illman ännu en novis på judaistikens område och trots att hon hade doktorerat i religionsvetenskap 2004 fick hon som alla andra börja på grundkursen i biblisk hebreiska när intresset väcktes för att gräva djupare i en enskild religion. Men många av de teologiska frågeställningarna som hon stötte på var mer än välbekanta från barndomen, där pappan, judaistikprofessorn Karl-Johan Illmans passionerade intresse och engagemang alltid hade genomsyrat diskussionerna vid matbordet.
På musikens område var Ruth Illman också något av en novis – trots ett gediget musikintresse och förflutet som körsångare läser hon noter bara hjälpligt – men det skulle inte utgöra något problem eftersom många av frågeställningarna var bekanta från andra domäner inom kulturforskningen.
Brett studiefält
Själva forskningen bedrev Illman vid Leo Baeck College i norra London där man utbildar rabbiner inom reformoch liberaljudendomen.
– Jag for dit för att utreda hur man kunde utföra den här forskningen men det slutade med att jag intervjuade största delen av deras forskare och personal, säger Ruth Illman.
Totalt intervjuade hon trettio personer på colleget, somliga av dem två eller tre gånger under flera års tid. Av dessa valde hon ut fem personer, som hon kom att presentera mera ingående med egna kapitel i boken. De intervjuade var knutna till colleget i egenskap av blivande rabbiner, kantorer, lärare och alumner. Som proffsteologer kan de knappast anses representativa för mannen på gatan eller ens de omkring 300 000 medlemmar som man räknar med att det judiska samfundet i Storbritannien består av.
Men det här ser Illman mera som en styrka än en svaghet.
– Trots att alla var knutna till college var deras bakgrund väldigt varierande. Vissa kom från sekulära bakgrunder, andra från judisk-ortodoxa traditioner, somliga hade konverterat från kristendomen och en del hade vuxit upp med judiska rötter i Östeuropa. Ofta tänker man sig att studerande är unga, men de här var 25 till 75 år gamla.
– Som blivande rabbiner hade de också funderat på de här frågorna och formulerat tankar kring dem i och med att de aktivt följt med skeenden inom synagogor och samfund. Det är klart att de här människorna var engagerade i sin religion på ett sätt som de flesta människor inte är.
Med sitt tyskklingande efternamn och heljudiska förnamn blev Ruth Illman ofta misstagen för att själv vara judinna när hon deltog i morgonbönen och sjöng alla sånger som de blivande teologerna ville testa, men det missförståndet fick hon korrigera efter bästa förmåga.
Tillbaka till mysterierna
Judendomen menar Illman är en religion som traditionellt har förknippats med livliga diskussioner om tros- och tolkningsfrågor, där poängen snarare har varit att man skall kunna argumentera för sin sak snarare än vara överens.
Inom den progressiva judendomen, ett begrepp som används som kappa för det liberala spektret av judendomen med reformjudendomen och liberaljudendomen som främsta yttringar, har fokus ännu tydligare legat på ordet. Precis som de protestantiska inriktningarna inom kristendomen av hävd har betonat ordet medan ortodoxin har gett större utrymme åt mysteriet, har den starka betoningen på ordet inom de progressiva judiska traditionerna lett till att engelskan har tagit hebreiskans plats medan man har städat bort mystiken.
Men det Ruth Illman upptäckte var att de progressiva unga judar som hon träffade i London i allt högre grad lockades av att få lämna bort orden helt i sin religionsutövning.
– Det vi ser i dag är att många välutbildade unga judar har tröttnat på att få religionen förklarad för sig och att de i stället har börjat längta tillbaka till mysteriet och sångerna. De uppfattar liturgin som urvattnad, som om den bara bestod av en massa prat, medan glamouren, mystiken och själen saknas. Därför har man bland annat börjat sjunga så kallade niggunim, ordlösa melodier med nonsensstavelser som lai-lai-lai eller ya-bam-bam, som egentligen härstammar från chassidismen, en ortodox gren inom judendomen.
– Och det är ju jättespännande, för om du lämnar bort orden helt blir det själva sjungandet och musiken som bär engagemanget. Det blev för mig en sinnebild för vad dessa teologer var ute efter. En av mina informanter sade att han upplevde att orden ibland blir som stenar i bäcken som hindrar det fria vattenflödet, den andliga upplevelsen. När han lämnade bort orden var det lättare att gripas av flowkänslan.
Det menar Illman kan ha att göra med att orden har en så stark ställning att man lätt hakar upp sig på dem, speciellt om man har svårt med dem, om man till exempel tycker det är problematiskt att tala om Gud som man, eller om man över huvud taget har problem med den religiösa vokabulären för att den har en för tung historisk ballast.
– Då kan de ordlösa alternativen erbjuda en stor befrielse. När man inte behöver låsa musiken vid vissa ord som man måste ta ställning till och fundera på om man kan skriva under ger det större möjlighet att själv välja hur man förhåller sig till dem.
Kultur och seder
Överlag menar Illman att frågorna om personlig tro och övertygelse är tämligen irrelevanta när man talar om judar i dag.
– Religiös tillhörighet handlar inte så mycket om att tro på ett visst sätt som att tillhöra en viss kultur och ha en identitet. Vi tänker ofta på religionen som en uppsättning av försanthållanden, att man ska kunna acceptera vissa påståenden och värden och metafysiska sanningar, medan religion för de allra flesta mera handlar om vilka fester man firar, vad man äter, vilken familj man tillhör, vilka språk man talar, hur man klär sig. Inom judendomen blir det här kanske tydligast, då religionen mera handlar om ett sätt att leva och kulturell tillhörighet, vad man gör, när och varför.
Enligt Illman hänger fascinatio-
nen för de ordlösa melodierna ihop med en större utveckling som hon försökte fånga i doktorsavhandlingens rubrik, Being Liberal and Doing Traditional (Att vara liberal och agera traditionellt). Ett tilltagande intresse för den traditionella judiska recitationskonsten (nusach), en stärkt tro på hebreiskan som ett heligt språk som bevarar mystiken och ökade krav på delaktighet bland församlingsmedlemmarna kan också ses som delar av samma utveckling.
Ur ett teoretiskt perspektiv talar Ruth Illman om tre tendenser, som religionsforskarna menar överlag präglar religiositet i dag. För det första talar hon om den reflexiva vändningen som sätter fokus på den troende själv och hennes val (jag behöver inte köpa hela paketet, utan kan bygga upp min egen uppfattning), för det andra en vändning inåt (att det också ska kännas rätt och att upplevelsen skall engagera både kroppen och känslorna), för det tredje vändningen till historien (där man söker legitima och genuina traditioner ur historien).
I USA menar hon att den här utvecklingen har ägt rum sedan 60-talet, som en motkultur förknippad med hippierörelsens framväxt, medan motsvarande utveckling i Finland har ägt rum betydligt senare, kanske från 1990-talet framåt.
– Allt det här hänger ihop med att man vill gå tillbaka till rötterna och söka sitt ursprung.
Ortodoxa vanor, liberal tro
Illman kopplar den aktuella utvecklingen också till en generationsutveckling.
– För tidigare generationers liberala judar var det oerhört viktigt att visa att de var vanliga hederliga brittiska medborgare och att det inte var något konstigt och mystiskt med det. Man försökte bygga liturgin på den brittiska modellen, utan att sticka ut och väcka anstöt, med enda skillnaden att tron var mosaisk i stället för kristen. Man brittifierade sig bäst man kunde. Men i dagens London är det inte så hemskt konstigt att vara jude, det är ändå alltid någon som är mera excentrisk. Det räcker med att man sätter sig på tunnelbanan för att stöta på en mängd religionsyttringar. Mångfalden är stor och acceptansen likaså. Då tycker man att man har slängt ut barnet med badvattnet och tappar bort hela sin identitet i viljan att smälta in. Det är därför som man söker upplevelser som kan uppfattas som mera genuina och specifikt judiska, och där kommer intresset för de ortodoxa liturgierna in.
Men viktigt enligt Illman är att notera att de här människorna inte är intresserade av att teologiskt bli mera ortodoxa, utan vill ha kvar sin liberala och öppna livshållning.
– Det här är människor som accepterar kvinnliga rabbiner, jämställdhet mellan könen, språkliga och sexuella minoriteter, allt inkluderat. Resultatet är en ny kombination, där man tror liberalt men utövar tron ortodoxt.
Och det är kännetecknande för en utveckling som man kan se bland progressiva judar i London, men också på många andra håll.
– I gudstjänsterna i Finland ser man att delaktigheten börjar bli ett allt viktigare element. Nu räcker det inte bara med att gå och lyssna på prästens predikan, för man ska också tända ljus, vi har bönestenar, mera musik, det skall önskas Guds frid – och snart skall du se att rökelsen kommer också till den lutherska kyrkan.
Vi lever i en tid då institutionernas och biskoparnas auktoritet slutligen håller på att raseras och då många hellre formar sig subjektiva sanningar och inte ens är intresserade av att ta ställning till tidigare idéer.
Är det ett sätt att distansera sig från teologin att i stället betona traditionerna? – Det kan ju vara ett sätt att kringgå saker i den judiska liturgin. Det finns ju sådana saker som många har otroligt svårt med, till exempel frågan om folket Israels utvaldhet. För många är de här frågorna bortstötande helt enkelt för att de inte kan förlika sig med de teologiska idéer som ligger bakom i en värld där man ändå tänker inkluderande och mångkulturellt. I den meningen kan orden bli stötestenar, om man inte kan lösgöra sig från tolkningstraditionerna.
Alla informanter som Ruth Illman talade med uppgav att de har tröttnat på det formella, textbundna och rationalistiska, medan man längtade efter något mera innerligt, med större engagemang, med musiken som ett slags kitt.
Ibland stöter man ändå på en motsatt upplevelse i kyrkorna: att orden kan vara fiffiga men att det är svårt att ha något till övers för musiken för att den är så banal.
– Det är sant. Den aspekten finns också här, eftersom de ordlösa sångerna kan göras på så många olika sätt. Inom de chassidiska traditionerna är melodierna inte nödvändigtvis särskilt lätta, men väldigt repetitiva. Vad som gillades med niggunim var att de kunde användas så meditativt, lite som taizésångerna; poängen är ju inte att sjunga ”Dona nobis pacem” flera gånger, utan att uppnå den meditativa sinnesstäm- ning som repetitionen möjliggör, säger Ruth Illman.
Vi är väl redan där, att de meditativa sångerna har blivit oerhört viktiga för somliga? – Så är det och jag förstår det bra. Paralleller kan också dras till olika mantran. Det intressanta är att vissa studenter såg ett inneboende värde i att använda gamla judiska melodier med flera hundra år på nacken, vilket ansågs ge validitet och äkthet. Andra argumenterade för att det kan vara precis lika värdefullt att ta en melodi som talar till en i ett annat sammanhang, till exempel en låt av Leonard Cohen. Medan somliga argumenterade för att man får ta vilka melodier som helst, menade andra att det inte går att skaka av sig det teologiska bagaget utan vidare. Man frågade sig till exempel om det är okej att hämta melodier från chassidisk judendom, om den teologiskt står för idéer som de aldrig skulle kunna acceptera, speciellt vad gäller kvinnornas roll. Här fanns ingen enhetlig syn.
En av de mest berörande berättelserna enligt Illman var den om Micha, som föddes i Australien och växte upp i en ortodox församling. I tonåren kom han in i en chassidisk rörelse och flyttade in i deras yeshiva (bibel- och talmudskola) innan han bröt helt med judendomen, blev kristen för ett tag, kom ut som homosexuell och i London hittade ett sätt att vara jude på som han kunde leva med.
– Han har verkligen omstöpt sin teologiska hållning och varit i kris och fått omvärdera allt han trott på, men melodierna har han kvar. Som liberal judisk rabbin i London kan han ännu sjunga de här melodierna, som hör hemma i en helt annan del av judendomen som han teologiskt inte kan stå för, och väva in dem i sitt sätt att vara.
I sin forskning ville Illman uttryckligen fokusera på judendomen i Europa, eftersom den har tenderat att hamna mera i skymundan för rörelserna i Israel och USA som har exponerats flitigt både i medierna och den akademiska forskningen. Att hon kom att forska i liberal- och reformjudar i stället för ortodoxa föll sig också naturligt.
– Det här är berättelser som kanske aldrig annars hade blivit berättade, på grund av både det europeiska och det liberala perspektivet. Givetvis bestämdes mitt forskningsmaterial också av att jag i egenskap av kvinna och icke-jude aldrig hade haft tillgång till ett ortodoxt samfund.
En av mina informanter sade att han upplevde att orden ibland blir som stenar i bäcken som hindrar det fria vattenflödet, den andliga upplevelsen. När han lämnade bort orden var det lättare att gripas av flowkänslan.