Alla utom odlarna blir rika på kakao
HELG
28 Akua Fokuo har i nästan 30 år skött om sina kakaoträd i Ashantiregionen i Ghanas inland. Här och i grannlandet Elfenbenskusten odlas två tredjedelar av den kakao som konsumeras i världen. Det är ändå inte hon som blir rikare när priset på choklad höjs. På tjugo år har chokladindustrin fördubblats, och på samma tid har priset som bönderna får halverats. Trots larmrapporter om att kakaon håller på att ta slut är risken större att odlarna ger upp.
Med jämna mellanrum dyker de upp – larmrapporter om att klimatförändringar och en köpstark kinesisk medelklass ska leda till att all choklad tar slut. Vi reste till kakaodistrikten i Västafrika och såg ett annat problem – det är inte kakaon som sinar, utan kakaobönderna.
Med arbetsredskapen i en plåtbalja på huvudet flyter Akua Fokuo fram längs de smala stigarna utanför byn Manso Krofrom i Ashantiregionen i Ghanas inland. Genom högt gräs, förbi glatt hälsande kollegor och nedför hala små sluttningar tills hon når sin odling.
De mogna kakaofrukterna med sina gröngula färgskiftningar växer direkt från stammarna på de träd som Akua tagit hand om i snart 30 år. Hennes odling är en av de bäst skötta i byn. De som trodde att en kvinna inte kunde vara kakaobonde är sedan länge motbevisade.
Akua är stolt. Men ändå kan hon inte vara nöjd.
För trots att vi befinner oss mitt i centrum för världens kakaoproduktion så lever Akua och hennes kollegor i Ghana och grannlandet Elfenbenskusten ofta i fattigdom. Det kan hända att även den mest inbitna chokladälskare inte vet om det, men nästan två tredjedelar av världens choklad har sitt ursprung i dessa två länder i Västafrika.
Akua Fokuo och två miljoner andra småskaliga bönder i regionen förser chokladindustrin med en oumbärlig råvara. En industri vars storlek fördubblats på tjugo år och i dag omsätter omkring hundra miljarder euro, nästan dubbelt så mycket som Finlands statsbudget 2019.
Under samma tidsperiod har priset som bönderna får för sin kakao halverats.
För Akua Fokuo innebär det att livet som kakaobonde inte blivit som hon trodde för 30 år sedan när hennes man blev sjuk och hon beslöt sig för att till varje pris behålla odlingarna inom familjen.
I dag bor hon i ett minimalt hus utan elektricitet. Maten lagas över öppen eld, och vatten hämtas i en brunn. Inkomsterna är osäkra och hon har skuldsatt sig för att ge barnen chans till utbildning.
– Allt arbete jag lägger ned på min odling borde ge förutsättningar för att skapa ett bättre liv. Men det hjälper mig inte alls, säger Akua Fokuo uppgivet.
Hon får medhåll av jämnårige Kwame Acheampong. Han är talesperson för Akua och 140 andra bönder gentemot företaget som köper upp deras kakaobönor.
– Alla andra som är i kakaobranschen blir rika. Till och med killen nere i grannbyn som köper upp våra bönor kör en fin bil. Men här hos oss har inte ens den högst uppsatta bonden råd att köpa en cykel, säger han och med en uppgiven gest.
Det är mitten av oktober och årets
❞ Alla andra som är i kakaobranschen blir rika. Till och med killen nere i grannbyn som köper upp våra bönor kör en fin bil. Men här hos oss har inte ens den högst uppsatta bonden råd att köpa en cykel.
Kwame Acheampong Talesperson för kakaobönderna
första skördedag. Enligt traditionen N’nobua – om du hjälper mig så hjälper jag dig – får Akua hjälp av några av sina grannar.
Det knakande ljudet av kakaofrukter som öppnas ekar mellan trädstammarna. Rörelserna är små och precisa. Med två snabba välriktade hugg öppnar Akua frukternas hårda och tjocka skal.
Några timmar senare ligger en stor hög med kletiga kakaobönor på marken. Högen täcks med bananlöv och lämnas så för att fermentera, den process som tar fram chokladsmaken i bönorna. Om ungefär en vecka kommer en vinägerliknande doft sprida sig över odlingen, då vet Akua att det är dags att bära hem bönorna till byn för att låta dem soltorka under drygt en veckas tid.
Dagens skörd kommer resultera i en säck med ungefär 60 kilo torkade kakaobönor. För en sådan får Akua knappt hundra euro. En intäkt som hon delar med markägaren och sin hjälpreda. Vissa år räcker skörden bara till sex säckar för de tre att dela på.
Fairtrade är en av de organisationer som länge arbetat för att förbättra kakaoböndernas arbetsvillkor, de senaste åren har även de stora chokladföretagen börjat investera för hållbar produktion. Mondelez, som bland annat äger Marabou, har till exempel investerat närmare 400 miljoner euro i det egna projektet ”Cocoa Life”.
Men Kristy Leissle, forskare i Afrikastudier vid Washington University och författare till boken ”Cocoa”, menar att storföretagen i praktiken utnyttjat böndernas utsatta position.
Hon berättar att det alltid är bönderna som får ta konsekvenserna när priset på kakao sjunker. När chokladföretagens vinster ökar är det däremot inget som bönderna får ta del av.
– Hur ska multinationella företag motverka fattigdom hos fem miljoner kakaobönder i världen och på samma gång göra ekonomisk vinst samtidigt som de vill sälja sin choklad till futtigt låga priser? Det är en matematik som är omöjlig att få ihop, säger Kristy Leissle.
I Ghana leder den omöjliga ekvationen till att familjetraditioner går i graven.
Ibland genom att plantager säljs till illegala guldprospektörer som med grävskopor och kemikalier förvandlar de tidigare grönskande plan- tagerna till gyttjiga gruvor – så kalllade galamseys. Kvinnan som skötte plantagen närmast Akua Fokuo sålde den för ett år sedan.
– Jag blev ledsen för hennes skull. Varje gång jag gick förbi såg jag hur maskinerna slet ned kakaoträden. Nu är marken förstörd och inte ens nästa generation kommer kunna odla någonting där, säger hon.
I andra fall, som hos en av Akua Fokuos grannar, för att barnen inte vill ta över.
– Det finns inga pengar i kakao, säger 38-årige James Morby.
Han sitter utanför föräldrarnas förfallna hus. Pappans odling förstördes i en skogsbrand för många år sedan och sedan dess har ingen sett värdet i att plantera nya träd på marken.
Samuel Morby föredrar ströjobb på byggarbetsplatser. Det är han inte ensam om. Ghana är fortfarande ett fattigt utvecklingsland men många unga ghananer ser inte kakaoodlandet som en grund för goda framtidsutsikter.
De äldre odlarna i byn, som Akua Fokuo, tror fortfarande att kakaon en dag ska betala sig. Ekonomisk logik talar för att de har rätt, storföretagen kan inte gärna låta sitt bruna guld försvinna. Förr eller senare bör ett uppsving komma. Frågan är om Akua någonsin får uppleva det.
Samuel Morby bara skakar på huvudet. Självsäkert tar han på sig rollen som pessimist när han pekar mot kullarna som omger byn.
– Allt det gröna du ser omkring dig är kakaoodlingar, men om 40 år är allting borta. Tro mig, säger han.
❞ Hur ska multinationella företag motverka fattigdom hos fem miljoner kakaobönder i världen och på samma gång göra ekonomisk vinst samtidigt som de vill sälja sin choklad till futtigt låga priser?
Kristy Leslie
Forskare i Afrikastudier, författare till boken ”Cocoa”