När det gäller god kulturjournalistik verkar mycket av krispratet handla om nostalgi.
Jenny Jägerhorn-Tabermann i sin essä om kulturjournalistikens förändring
Krisstämningarna är ofta dominerande i diskussionen om kulturjournalistiken. Men att tala om en ”kris” är onödigt ödesmättat, skriver Jenny Jägerhorn-Tabermann i en essä som utgår från hennes avhandling om kulturbevakningen i den finlandssvenska dagspressen.
”Kulturjournalistiken är död.”
”Kulturjournalistiken är i kris.” ”Allt var bättre förr.” Såväl inom den offentliga debatten som inom forskningen debatteras kulturjournalistikens ”kris” med jämna mellanrum. På senare år har största delen av inläggen om kulturjournalistiken präglats av krisprat. Men vilken är substansen bakom domedagsstämningarna? Enligt medieforskaren Maarit Jaakkola är utgångspunkten i krisdiskussionen vanligen att kulturjournalistiken befinner sig på väg mot något ickeönskvärt. Hon urskiljer tre olika grader i krisdiskussionen:
1) att kvaliteten på kulturjournalistiken betraktas som låg, med antagandet att allt var bättre förr
2) att det talas explicit om en kris och man uppmanar till åtgärder
3) att man talar om kulturjournalistikens död.
Att det hänt saker på kulturjournalistikens område är uppenbart. Då Svenska Yle under julhelgen 2017 granskade kulturkritiken i Svenskfinland framgick det att recensionerna minskat med en dryg tredjedel på tio år. Liknande journalistiska granskningar har gjorts i flera andra nordiska länder, med liknande resultat.
I Norge kom tidningen Klassekampen fram till att kulturkritiken halverats i de rikstäckande norska tidningarna under de senaste tio åren. ”Nu krisar kritiken på riktigt!”, larmade Aftonbladets Åsa Linderborg och litteraturkritikern Carl-Michael Edenborg talade om ”apokalyptiska siffror”.
Visst är resultaten uppseendeväckande. Men det som saknas i dessa journalistiska undersökningar är kontexten. I förhållande till vad har kritiken minskat? Också i det här sammanhanget är det viktigt att skilja nostalgi från ett kritiskt tänkande, och känslor från fakta.
Den forskning kring tidningarnas kultursidor som gjorts i Finland och övriga världen sedan 1970-talet, visar nämligen rätt enhetliga resultat – som till skillnad från vad krisdiskussionen låter påskina, berättar om en förändring som överlag sker långsamt.
Vad menas egentligen med ”kris”? Är det frågan om en nostalgisk längtan tillbaka till gamla glansdagar eller en maktkamp om rätten att definiera ”god” kulturjournalistik?Vad innebär en förändring?
För att rama in och förstå diskussionen om kulturjournalistiken har jag i min avhandling vänt mig till den kända kultursociologen Pierre Bourdieu och hans teori om kamperna inom kulturens fält, där det som står på spel är smak, status, erkännande, rätt att bedöma och definiera – alltså i förlängningen makt. I kulturjournalistikens fall kan man tänka sig en maktkamp mellan två olika paradigm: det estetiska och det journalistiska.
I det estetiska paradigmet verkar kritikern inom kulturens och konstens fält, och är en sorts smakdomare som utifrån sitt kunskapskapital bedömer och upplyser publiken om hur man genom professionella linser kan betrakta konst och kultur. Den bildade människan är den ideala publiken. Inom den traditionella kulturredaktionen är alla journalister i någon mån experter.
I det journalistiska paradigmet är kulturjournalistens yrkesidentitet i första hand att vara journalist, vars uppgift är att förmedla information och nyheter. Journalistiken i västvärlden är starkt kopplad till demokrati, och medierna vill tilltala en så bred publik som möjligt, medborgare och konsumenter i olika vardagliga kontexter. Inom det journalistiska paradigmet eftersträvas objektivitet; fakta och åsikter hålls isär.
Skiften mellan olika paradigm kan ske till exempel genom ett krav på att förnyas. Som ett ypperligt exempel på ett sådant krav tänker jag mig digitaliseringen och den enorma förändring som den inneburit för mediebranschen under det senaste decenniet.
Forskarna Heikki Hellman och Maarit Jaakkola har också tolkat ”krisdiskussionen” som en kollision mellan just de här två paradigmen, en krock mellan de estetiska och journalistiska synsätten.Enligt dem har kulturredaktionerna tidigare fungerat mer som autonoma enheter, men i allt högre grad sammanfogats med den övriga utgivningen och med de journalistiska standarderna. Därför är det mera träffande att tala om metamorfos än kris.
Vad har då detta med det finlandssvenska kulturfältet att göra? Jo mycket, visar min avhandling som undersökt kulturjournalistiken i HBL, Vasabladet och Åbo Underrättelser under perioden 2007–2017. Resultaten ger inga direkta belägg för att tala om en ”kris” inom kulturjournalistiken i Svenskfinland, åtminstone inte i kvantitativa termer.
Samtidigt är det svårt att ge ett generellt svar, eftersom variationen mellan kultursidorna i HBL, Vasabladet och Åbo Underrättelser är så stor.
Visst har recensionerna minskat i absoluta tal i alla tidningar under de senaste tio åren. Men för HBL:s del har de, tvärtemot trenden, procentuellt sett ökat då man jämför med övrigt material. I ÅU har minskningen varit minimal, medan den i VBL varit dramatisk också procentuellt sett – nyheterna har trängt undan recensionerna.
För alla tre tidningars del har också antalet kultursidor i medeltal hållits ganska stabilt i jämförelse med tidningarnas totala antal sidor.
I VBL syns alltså vändningen mot det journalistiska paradigmet klarast, alltså orienteringen mot material som mer liknar den övriga nyhetsverksamheten. VBL sticker även ut vad gäller populariseringstrenden, vad gäller den kraftigt ökade andelen nyheter på bekostnad av recensioner, vad gäller den ökade andelen manliga recensenter och också genom att antalet kulturartiklar ökat. En delförklaring kan ligga i att man i Österbotten starkt följer med
utvecklingen i Sverige, där populariseringen och paradigmskiftet syntes redan för tio år sedan. HBL:s och ÅU:s kultursidor präglas däremot av en starkare kontinuitet, i likhet med den tidigare finländsk forskning visar.
Att antalet recensioner minskat under de senaste tio åren i de finlandssvenska tidningarna bör däremot speglas mot de stora utmaningar journalistiken överlag genomgått: annonsbortfall, digitalisering, sjunkande upplagor och ett större resultatkrav – en ”kris” om man vill kalla det så. Att andelen kultursidor i de tre undersökta tidningarna ändå hållits mer eller mindre intakt i jämförelse med det totala antalet sidor vittnar om att tidningarna ändå fortfarande anser kultur vara viktigt. Kultursidorna har en speciell plats i de finlandssvenska tidningarna, i och med deras viktiga roll när det gäller att upprätthålla språket, kulturen och traditionen.
Vi ser ett fält där alla parter står i någon form av beroendeförhållande till varandra – publiken, konstnärerna, tidningarna ingår alla i samma finlandssvenska kulturfält som får utstå press utifrån, från finska, svenska och globala aktörer.
Att tala om kulturjournalistiken i kris är onödigt dramatiskt, mer träffande är det att tala om kulturjournalistik i förändring.
När det gäller god kulturjournalistik verkar mycket av krispratet handla om nostalgi, man längtar tillbaka till det som varit och motsätter sig förändringar. Hårdraget är det förespråkare för det estetiska paradigmet som anser att god kulturjournalistik bör innehålla långa, analytiska recensioner, kvalitativa texter, och motsätter sig popularisering, nöje, personifiering och konsumentupplysning. ”Förnyarna” – förespråkarna för det journalistiska paradigmet – vill däremot förändra kultursidan enligt vad de uppfattar som konsumenternas önskan.
Det råder alltså en spänning mellan dem som anser kultursidan vara för ”elitistisk” och dem som tycker den håller på att ”populariseras” för mycket.
Ett exempel på den förändring som skett är hur tv-dramat börjat uppvärderas av kultursidorna, och bidrar till att omdefiniera distinktionen mellan högt och lågt.
Enligt Bourdieu brukar eliten börja leta efter nya produkter då medelklassen börjar anamma exklusiva kulturprodukter. Men när det gäller kulturbevakningen verkar denna vågrörelse nu gå i motsatt riktning: via tv-serierna lyfter man upp ett format som inte är associerat med kulturelitism och ger det finkulturstatus. Det här skiftet syns till en viss grad i alla tidningar genom en procentuell minskning av det som traditionellt betraktats som finkultur och en ökning av populära genrer som film, tv och popmusik.
Orsakerna till detta kan vara en värdeförskjutning i redaktionernas inställning till vad som är legitim konst och kultur. Det kan även spegla förändringar i samhället överlag, att också ”elitpubliken” breddat sin smak. Ytterligare en förklaring kan vara att redaktionerna vill tilltala massorna och i tider av ekonomisk press bredda sin läsarskara. Och inte ser distinktion och folkbildning som sitt främsta uppdrag. Kanske även ett generationsskifte på redaktionerna påverkar utformningen.
Idiskussionen om kulturjournalistiken är det uttryckligen kulturkritiken som legat i brännpunkten.
Kritikens syfte har varit att sätta konsten i perspektiv till samtiden, förvalta och granska den, ge den offentlighet. Via offentligheten, det offentliga rum som den tyske samhällsteoretikern Jürgen Habermas skriver om, förverkligas demokratin såsom vi hittills känt den. Och tidningarnas kultursidor har traditionellt varit den plats där kulturdebatten förts. Men i och med digitaliseringen har publikens roll i förhållande till medierna och det offentliga rummet förändrats kraftigt. Ett orosmoln kan vara att den traditionella kritiken tvingas tävla med lättläst, snuttifierat gratismaterial på nätet, och med amatörkritiker utan den kunskap som tidigare krävts av kritiker. Samtidigt blir tendensen att skilja åt fin- och populärkultur alltmer problematisk i och med att god konst till syvende och sist handlar om kvaliteten på den, oavsett om den är folklig eller elitistisk. Digitaliseringen sätter de traditionella kritikernas portvaktsroll och makt på spel.
Vilken betydelse har detta för kulturjournalistiken? Redaktionerna bör förstås vara lyhörda för publikens intressen men det känns som en farlig väg att gå att bara låta publiken styra innehållet. Om kulturkritiken byts ut mot puffar och förhandsintervjuer eller betygsättning i form av stjärnor går kulturfältet miste om en sorts symbios som aktörerna inom kulturens fält tidigare haft, där kritikerna haft den bildande portvaktsrollen, publiken kunnat ta del av denna ”kulturfostran” och kulturinstitutionerna och konstnärerna via kritiken fått både respons och på sätt och vis en förlängning av sina verk. Konsten blir mer vakuumförpackad, isoleras, blir snabbmat och glöms snabbt bort om ingen debatt förs eller om diskussionen om den blir alltför ytlig.
Kan tänkas är hela krisdiskussionen en del av ett maktspel inom kulturfältet – ett sätt att bevara kulturjournalistiken fin och exklusiv.
Jenny Jägerhorn är journalist och tidigare reporter på HBL Kultur. Essän utgår från hennes magisteravhandling Den finlandssvenska kulturjournalistiken i förändring – ”kris” eller paradigmskifte? En granskning av kultursidornas utveckling i HBL, VBL och ÅU 2007– 2017. Avhandlingen kan läsas på Helsingfors universitets webbplats Helda.