Stå upp och var rolig
Trots att humorn lätt faller sönder om man börjar analysera den gör HBL i alla fall ett tappert försök. Serien ”Ett gott skratt” inleds med Stan Saanila och André Wickström som funderar över den klimatkris som drabbat ståupphumorn. Dessutom intervjuar vi humordoktorn Jarno Hietalahti. Han anser att alla har humor, också de som själva säger att de är humorbefriade.
Saknar du sinne för humor? Det är bara vad du tror. Enligt Jarno Hietalahti, forskardoktor vid Jyväskylä universitet, är humor något som vi alla har, men den kan förstås yttra sig på olika sätt. Vårt sinne för humor bestäms av många kulturella faktorer. Det märker man om man jämför humor i Finland med till exempel humor i Japan. Det kan vara väldigt olika skämt som fungerar. På hemmaplan finns det naturligtvis också olika skämt som lämpar sig för olika situationer.
– Samma människa kan skratta åt helt olika saker beroende på miljö, sällskap och situation. Det som fungerar i ett kafferum på jobbet eller på ett 80-årskalas är sällan samma skämt som berättas när ett homogent kompisgäng sitter på en restaurang eller i en bastukammare och roar varandra, säger Jarno Hietalahti.
I grunden ska humorn helst röra sig i en sfär som vi är bekanta med. Det är överraskningen, det logiska hoppet till något ovanligt eller absurt, som skapar komiken. Den gamla sanningen är ju att man kan skämta om allt, men inte alltid och inte överallt. Det gäller att ha sociala tentakler och känna av stämningen, men precis all humor behöver absolut inte vara välkammad och snäll, säger han.
Nytt socialt läge
– Rent tekniskt kan man skapa humor av precis allt, så länge det finns språkliga uttryck för det. Så kallad ”dålig humor” odlar vi helst bland goda och nära vänner. När vi är bland folk vi inte känner brukar de värsta skämten automatiskt filtreras bort eftersom vi inte kan förutse hur de andra reagerar på dem. Man kan också försöka testa de andras våglängd med små övertramp, men risken är stor att man möts av en hård och kall mur, säger Jarno Hietalahti.
Sociala medier är historiskt sett en relativt ny företeelse, och de har förvirrat situationen för många humoristiskt intresserade. Humorn lever alltid i en kontext och i en situation, och den som bara tänkte dela ett skämt med sina åtta Twitterkontakter kan snabbt märka att det spritt sig över hela världen och kränkt tusentals personer som han inte känner.
– Vi har hamnat i en situation där ett olyckligt valt skämt kan innebära slutet på en framgångsrik karriär, ifrågasättande av yrkeskompetens och en massa irrelevanta slutledningar av personer som inte har förutsättningar att uttala sig. Det är naturligtvis inte riktigt bra, säger Hietalahti.
Över huvud taget har de sociala medierna – som Jarno Hietalahti hittills noga aktat sig för – skapat en situation där allt som skrivs är potentiellt offentligt och kan användas emot skribenten.
Det finns folk som själv säger att de saknar humor. Andra har bara råkat få det ryktet bland sina medmänniskor. I båda fallen är det en missuppfattning. Alla friska människor har humor, och de som uppfattas som humorfria kan i själva verket vara väldigt roliga.
– I grunden bygger humor helt enkelt på att någonting oväntat händer, och mycket utgår ifrån det faktum att människor inte är fullkomliga. Också den som har en väldigt rigid världsbild hittar saker att skratta åt, det är bara helt andra skämt än dem som vi andra uppskattar, säger Jarno Hietalahti.
Någon kan till exempel skratta gott åt att Hietalahti själv studerat humor i Tyskland i två år. Det är en klassisk form av humor som bygger på våra fördomar om ”de andra”, faktiskt en av huvudfårorna i humorns bevattningssystem. Resultatet av de två åren blev en avhandling om humorn utifrån Erich Fromms humanistiska tänkande, så det är kanske ändå Hietalahti som skrattar sist.
En stor del av humorn är tidsbunden. Ordvitsar är till exempel inte så
❞ Vi har hamnat i en situation där ett olyckligt valt skämt kan innebära slutet på en framgångsrik karriär. Jarno Hietalahti humorforskare
heta just nu, och även om till exempel Spede Pasanen var rolig på sin tid är det inte självklart att hans skämt om kvinnlig logik och de andra chauvinistiska sketcherna skulle fungera inför dagens publik. I samma kategori finns säkert de sketcher som Pirkka-Pekka Petelius och Aake Kalliala på sin tid gjorde på minoritetsbefolkningens bekostnad, säger Jarno Hietalahti.
Bland de lite modernare komikerna har han noterat teamet bak-
Två jägare går ute i skogen när en av dem plötsligt faller ihop. Han verkar inte längre andas och blicken är glasartad. Den andre river fram telefonen ur fickan och ringer 112. När han får kontakt flämtar han: ”Min kompis är död! Vad ska jag göra?”. En röst svarar: ”Ta det bara lugnt. Så här gör vi. Först och främst måste du försäkra dig om att han verkligen ÄR död”. Det blir tyst i telefonen, så hörs ett gevärsskott. Om en stund är jägaren tillbaka på linjen och säger: ”OK. Vad gör jag sedan?” För ungefär tio år sedan gjordes ett internationellt försök att utse världens roligaste vits. Den här fick inte högsta poäng i ett enda land, men genomgående så höga poäng att den utsågs till vinnare.
om Justimus mycket högt på listan. Sami Harmaala, Juho Nummela och Joose Kääriäinen började med en Youtubekanal och avancerade till en egen serie i TV5. Kortfilmen Fuck the police gick senare på TV2. Inte så mycket för att han gillar deras humor, mera för att den har ett anarkistiskt element som han uppskattar.
– Vi ska inte heller glömma Pertti Jarlas stripserie Fingerpori, som allra först hette Karl-BarksStadt. Den var otroligt bra i flera år, säger han.
– Roliga filmer är en speciellt stor utmaning. Alla proffskomiker vet att pauser mellan skämten är viktiga, men tänker man sig en filmkomedi på minst en och en halv timme inser man att det också finns annat än pauser att tänka på. Woody Allens filmer är sällan roliga i den meningen att man sitter och skrattar sig igenom dem. Han har ändå en slags långdragen och lågmäld humor som fungerar väldigt bra. Och ta nu till exempel bröderna Coens filmer, eller Armando Iannuccis film Stalins död. Jag tror inte att någon i salongen skrattade en enda gång, men den var en otroligt humoristisk film, säger han.
Bland de redan döda komikerna sätter han Robin Williams bland de främsta, men det hade förstås sitt pris att han var så bra.
– Han var den klassiska gråtande clownen, en mörk själ som hade fått roligheten som gåva. Privat var han både ensam och introvert. Folk i hans närhet har sagt att han helt enkelt inte hade någon egen personlighet, han behövde en rollfigur som utfyllnad, säger Hietalahti.
– Ser vi tillbaka på mänsklighetens historia märker vi att människor alltid lyckats skämta om eldfängda och farliga ämnen i dödens skugga, men helst bland vänner och likasinnade. Så var det under både Stalins och Hitlers skräckvälden. Det var livsfarligt att skämta i den miljön, och ändå gjorde man det. Man litade på sina vänner, och tyvärr var det ju inte alltid så klokt, säger Jarno Hietalahti.
I sin bok Huumorin ja naurun filosofia (Gaudeamus 2018) sammanfattar han sin tioåriga forskning så här långt. Senare under året har han bland annat skrivit om politisk humor utifrån Jungs teorier. Han fortsätter med att penetrera olika dimensioner av sitt ämne.
– Humor finns inom alla livets delområden, så det finns mycket kvar att forska i, säger humordoktorn.
❞ Att vara komiker i Finland är fortfarande ett löjligt lätt inomhusjobb jämfört med att vara det i till exempel Iran.
Stan Saanila
komiker