Samband mellan klimatförändring och flyktingströmmar under lupp
Med klimatförändringen blir utsatta områden obeboeliga, vilket skapar konflikter och massmigration. Så brukar det stå i tidningarna och nu sägs det vara vetenskapligt bevisat. Riktigt så enkelt är det ändå inte, säger en svensk forskare som kritiserar en färsk studie.
”En ny studie slår fast ett orsakssamband mellan klimat, konflikt och migration”, hävdar Institutet för tillämpad systemanalys (IIASA) i Österrike i ett pressmeddelande.
IIASA skriver att medier ofta hänvisar till den här kopplingen, men att forskarna nu för första gången har vetenskapliga bevis för det. Skrapar man lite på ytan säger forskarna ändå att det stämmer bara på vissa villkor.
Ungefär så här ligger det till: klimatförändringen försämrar livsvillkoren i många områden då regelbundna vädermönster rubbas och väderextremer som torka och översvämningar slår ut skördar. Då är det lätt att dra slutsatsen att klimatstörningar föranleder konflikter, krig och flyktingströmmar. Syrienkriget 2011 är ett ofta använt exempel.
Men trots att Mellanöstern har drabbats av torka, krig och massmigration kan man inte lägga hela skulden på klimatförändringen. Den svenska forskaren Lina Eklund vid Aalborgs universitet sade redan 2017 till HBL att det påstådda sambandet mellan torka och konflikt i Syrien är en förenkling. Hon menar att det snarare var dålig beredskap för torka i kombination med en riskabel jordbrukspolitik och svagt politiskt styre, bristande demokrati och
arbetslöshet som ledde till konflikt och flykt.
Gäller bara på villkor
Forskarna vid IIASA säger ändå att det kan finnas ett orsakssamband mellan klimatförändring och internationell migration – att klimat, under specifika omständigheter, ökar migrationen indirekt via konflikter. De har granskat asylansökningar, förändringar i nederbörd och antalet våldsrelaterade dödsoffer i konflikter i 157 länder under 10 år. De sluter sig till att klimatförändringar spelade en viktig roll i migrationsmönstren, att det finns en koppling mellan i synnerhet allvarlig torka och eskalerande konflikter.
Men – och här kommer haken – detta gällde typiskt för Tunisien, Libyen, Jemen och Syrien 2010–2012 då den arabiska våren eskalerade. I Syrien ledde vattenbrist till missväxt, men vattenbristen berodde inte bara på torka utan också på överexploatering av vattenresurserna. Att detta i kombination med ett uselt politiskt styre, migration till städerna och massarbetslöshet ledde till inbördeskrig och senare massmigration ut ur Syrien är känt.
– Klimatförändringen orsakar inte konflikt och strömmar av asylsökande överallt, men under ett svagt styre och bristande demokrati kan allvarliga klimatomständigheter orsaka konflikt när naturresurserna tryter, säger en av artikelförfattarna Crespo Cuaresma.
Men det är inte detsamma som att studien ”slår fast ett orsakssamband mellan klimat, konflikt och migration”, vilket IIASA hävdade.
Lina Eklund säger att den här sortens storskaliga statistiska analyser visar på intressanta mönster, men:
– Jag är inte övertygad om att de kan bevisa och förklara ett orsakssamband mellan klimatfaktorer och en ström av asylsökande.
Hon påpekar att konflikterna i Mellanöstern och Nordafrika är komplexa och länderna historiskt, politiskt och geografiskt olika. Många av de här länderna säkrar sin livsmedelsförsörjning genom import för att undvika konflikt kring vattenresurser.
”Kunde ha rubricerats tvärtom”
Tidigare forskning visar att Arabvårens koppling till klimatet närmast hade att göra med en svår torka i Kina. Den ledde till missväxt och till att priset på importerat vete i Mellanöstern och Nordafrika steg. IIASA:s studie ser däremot inte ut att ha beaktat det globala livsmedelssystemet.
Lina Eklund reder ut hur torkan i Syrien påverkade jordbruk och migration.
– Min forskning tyder på att jordbruket till viss del hade återhämtat sig från torkan innan konflikten startade 2011.
Eklund menar att IIASA-studiens resultat kunde ha presenteras som motsatsen – inget globalt samband mellan klimat, konflikt och flyktingströmmar, vilket hade varit i linje med vad klimat- och konfliktforskningen kommit fram till.
– I stället väljer författarna att vinkla det till att ett samband har funnits, men vi får inte riktigt veta hur starkt det är.
Eklund påpekar att det eventuella samband studien visar på är begränsat till en specifik tid och plats.
– Då är det missvisande att säga att man äntligen har hittat ett samband då många inte har tid att sätta sig in i vad det faktiskt handlar om. Att framställa resultaten på ett sensationellt sätt kan ge mycket uppmärksamhet, men hjälper inte forskningen framåt.