Massflykt från Venezuela sätter tryck på regionen
Krisen i Venezuela har drivit drygt tre miljoner människor på flykt. Runt en miljon av dem befinner sig i grannlandet Colombia, och ingenting tyder på att flödet dit kommer att minska. Särskilt utsatta är de papperslösa migranter som reser till fots.
Runt tio procent av Venezuelas totala befolkning har lämnat landet sedan 2014 – året som markerade början på den svindlande ekonomiska katastrof som nu briserar i landet, och utlöste en maktkamp om dess styre.
– Jag ser enorm humanitär nöd, säger Sofia Ollvid som arbetar på Sverige för UNHCR, som i sin tur samlar in pengar till FN:s flyktingorgan UNHCR.
Hon tillbringade nyligen ett par dagar i colombianska Cúcuta, som förenas med Venezuela via Simón Bolívar-bron.
– Nästan alla jag träffar är i akut behov av mat, sjukvård eller tak över huvudet. Många kommer undernärda och uttorkade, inte minst många barn. Andra behöver sjukvård för sjukdomar som i vanliga fall inte är livshotande, som diabetes, men där läget blivit akut eftersom de inte har fått tag på medicin.
Drygt 5 000 människor uppskattas röra sig över de officiella gränsövergångarna mellan Colombia och Venezuela varje dag. Många stannar i Colombia men en del söker sig vidare söderut – mot Ecuador, Peru och Argentina.
– De absolut flesta tar sig över gränsen bara över dagen, eftersom deras löner inte räcker för att köpa mat i Venezuela, säger Sofia Ollvid.
”Caminantes” extra utsatta
En mindre känd konsekvens av krisen är den akuta bristen på papper och bläck i Venezuela – orsakat av sanktioner – vilket har blockerat utfärdandet av pass.
Det har lett till att många venezuelaner, som inte har kunnat skaffa pass, passerar gränsen till Colombia till fots, utanför de officiella gränsövergångarna. Gruppen har fått smeknamnet “caminantes” – ungefär “de som går”.
❞ De absolut flesta tar sig över gränsen bara över dagen, eftersom deras löner inte räcker för att köpa mat i Venezuela. Sofia Ollvid UNHR
– Dessa människor kan inte registreras som asylsökande i Colombia, vilket innebär att de hamnar utanför de insatser som finns på plats vid gränsen. Utan giltiga ID-handlingar går det heller inte att köpa till exempel bussbiljetter, säger Sofia Ollvid.
I osäkra områden riskerar “caminantes” att tvingas in i slavarbete, tvångsrekryteras av väpnade grupper eller utnyttjas i prostitution, säger José Samaniego, regional koordinator för UNCHR:s arbete i Venezuela.
Ett sådant område är den colombianska gränsregionen Catatumbo. Här produceras landets högsta koncentration av kokain, och området härjas av drogkarteller och rivaliserande gerillagrupper.
– Vid gränsområdena är det svårt att absorbera inflödet av människor på ett hållbart sätt. Med den stora bristen på jobb, sjukvård och skolplatser blir migranterna extra sårbara och riskerar att exploateras, säger José Samaniego.
Solidaritet bland mottagarländerna
Samtidigt som Venezuelas flyktingkris når för regionen historiska nivåer har många mottagarländer lovordats för sitt generösa mottagande. I Colombia har det tidigare bland annat utfärdats särskilda, temporära gränskort som gör det möjligt för papperslösa venezuelaner att röra sig över gränsen över dagen – för att duscha, eller köpa mat och mediciner.
Men solidariteten i regionen är inte obegränsad. Hösten 2018 införde både Peru och Ecuador nya restriktioner vid gränsen för venezuelanska migranter, och i Brasilien har det rapporterats om attacker mot venezuelanska flyktingläger.
– Utmaningen är att stimulera regionen att upprätthålla den politiska viljan och inte stänga dörrarna – samtidigt som vi också måste vara ärliga med att det här förmodligen inte är en kortlivad konflikt, säger José Samaniego.