Hufvudstadsbladet

”Polisförhö­ret var otroligt hemskt”

Människor i alla åldrar lever med psykiska ärr från att ha blivit antastade som barn. Finlandssv­enska ”Jenna”, som är i 20-årsåldern, är en av dem. Hon var 11 år när en man rörde vid henne sexuellt.

- SOFIA HOLMLUND sofia.holmlund@hbl.fi Jenna heter egentligen något annat.

När Jenna är i sen lågstadieå­lder börjar hon förstå att vissa män tittar på flickor på ett sätt som inte är okej. Redan då känner hon sig som ett objekt.

– Jag hatade och hatar hur utsatt man var redan innan kroppen hade blivit kvinnlig, säger hon.

Jenna är 11 år när en man rör vid henne på ett otillåtet sätt. Hon blir så äcklad och chockerad av mannens beröring att hon inte kommer sig för att göra motstånd. Jenna säger att mannen vet att det är fel att göra så.

– Jag hade knappt fått bröstvårto­r men jag antar att min unga kropp tände honom.

I ögonblicke­t känner hon också rädsla. Tänk om han gör något värre med henne, eller till och med dödar henne? För en 11-åring är en vux- en man på över 50 som beter sig på det sättet farlig.

I flera år säger Jenna inte ett pip om saken till någon. Hon säger att hon inte vill såra någon i sin omgivning. Det hon blivit utsatt för känns overkligt.

– Det kändes äckligt att någon skulle veta att jag lidit.

Att vara nära en annan person blir svårt, till och med när det handlar om familjen. Alla dofter påminner henne om händelsen.

– Jag fick kalla rysningar då jag måste krama min pappa eller fafa trots att de är totalt ofarliga för mig. Senare har jag förstått att jag led av ett trauma trots att jag aldrig blivit våldtagen.

”Jag blev frågad om jag sagt nej”

Jenna utvecklas till en rebellisk flicka och tonåring. I skolan börjar man anse att hon är ett problembar­n. Där hemma plågar sömnen henne. Det tar flera timmar att somna in varje kväll. Hon vaknar av panikattac­ker.

När det blir dags att börja gymnasiet inser Jenna att hon kanske behöver hjälp. Hon förstår inte hur det ska gå att klara av de tre kommande åren med sömnbrist och koncentrat­ionsproble­m.

– Jag tog kontakt med skolans kurator. Det räckte flera veckor innan jag fick en tid.

De här veckorna är turbulenta i Jennas inre. Många tankar snurrar konstant. Hon är bombsäker på att hon inte vill berätta om det som plågar henne.

– Jag kände mig så ensam och otroligt missförstå­dd. Jag undrade om alla kvinnor utsätts för sådant här och om de håller tyst om saken. Jag tänkte hela tiden på om mina släktingar eller vänner hade blivit utsatta för något liknande.

Jenna tänker många mörka tankar. Också tankar om att ta sitt eget liv. Hon har nästan bestämt sig för det. Men så inträffar något som får henne att tveka. En nära släkting får ett barn, som blir mycket viktigt i Jennas liv.

– Utan det barnet hade jag varit en av dem som tagit livet av sig och ingen hade förstått varför.

Till slut får Jenna träffa kuratorn. Efter flera försök berättar hon äntligen om det där som hon aldrig kunnat berätta om för någon. Men då startar en jobbig process.

– Jag liksom återupplev­de händelsen och traumat igen.

Det startas en polisutred­ning. Jenna kallas till förhör. Men hon behöver inte vara med om dem en-

sam; med sig har hon sin jurist från våldtäktsk­riscentral­en Tukinainen.

– Hon var en fantastisk hjälp, men att vara på polisförhö­ren var otroligt hemskt. Poliskvinn­an som intervjuad­e mig var väldigt känslokall och otrevlig. Hon frågade mig om ”det var allt” och jag upplevde det som att min upplevelse inte var tillräckli­gt farlig.

Jenna börjar ångra att hon alls sagt något.

– Under polisförhö­ren blev jag frågad om jag sagt ”nej” och vad jag hade på mig. Det var så otroligt utmattande att berätta sådant för en främmande människa som man aldrig ens kunnat berätta för sina bästa vänner.

Jenna inser att poliser som jobbar med övergrepps­fall har alldeles för mycket jobb.

– Jag var bara en myra i myrstacken i deras arbetsdag.

Hela rättsproce­ssen är ett helvete och hon känner sig otroligt ensam. Något stöd vill hon inte ha.

– Jag frös ut mina föräldrar totalt från allt.

Det kom att gå två år innan fallet var avgjort. En dag får Jenna ett kuvert hem. Där står det att man inte misstänker något brott eftersom ord står mot ord.

– Allt i onödan, för någon som inte förtjänar det, all den väntan och ovissheten. Jag kände mig så frustrerad.

Jenna, som hittills tänkt på sitt eget hemland Finland som ett rättvist välfärdsla­nd, känner sig nu kränkt. Hon känner att Finlands lagar sviker kvinnorna.

– I efterhand är jag glad över att ha gjort en anmälan eftersom det måste ha skrämt upp honom. Det hjälpte mig att komma över saken. Men överlag är jag utmattad.

Svårt att få hjälp

Jenna har varit ganska öppen med sina upplevelse­r. De flesta i hennes närhet känner till hennes såriga historia. Hon önskar att Finland skulle ta itu med sexualbrot­t på allvar.

– Jag är så frustrerad över den statistik vi har av hur många män som blir dömda och vilka straff de får i jämförelse med hur många som anmäler. Rädslan för att inte bli trodd är stor och det krävs ett otroligt mod för att våga berätta.

Jenna har själv upplevt hur svårt det är att få hjälp när man väl vill berätta om övergrepp.

– Jag har tänkt på hur många självmord som måste ha inträffat på grund av den här tystnaden. Jag har också tänkt på de rebelliska flickor som alla lärare har hatat och undrat hur dåligt deras liv kanske slutat, för jag har insett att de måste ha något trauma de gömmer.

Hon undrar varför det inte finns bättre nätverk för dem som blivit utsatta.

– Det krävs så mycket hjälp för att speciellt unga flickor ska klara sig bra i skolan och få ett bra liv. Tänk på hur många fler skattebeta­lare vi skulle få om vi hjälpte de här flickorna.

Jenna önskar att kommuner och skolor skulle se till så att det alltid fanns en skolkurato­r eller -psykolog tillgängli­g.

– Ungdomar som fortsätter att må dåligt är något vi får betala dyrt för.

Jenna har läst om de många fallen av sexuellt utnyttjand­e av unga flickor i Uleåborg. Hon har en hälsning till dem som tror att bara invandrare beter sig illa mot barn och tonåringar.

– Jag är själv uppvuxen i en relativt rik familj och jag vill att ni förstår att det här inte är något som bara utländska män gör, att det inte bara händer i slummen eller i religiösa små kommuner. Också era män, era pojkar och era vänner lider av en dålig kvinnosyn. Trots att de visar respekt mot er betyder det inte att de inte skulle se vissa flickor som mindre värda och därför utnyttja dem.

– Sluta aldrig tala om de här sakerna i skolor, i dagis, inom era hobbyer. Påminn alla om vad som är rätt och fel, var gränsen går och hur suddig den egentligen är.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland