”Komikern och publiken ska trivas i samma bubbla”
Ståupphumor är inkluderande, men på samma gång exkluderande. Mycket går ut på att driva med någon som inte är närvarande eller inte hör till kretsen. Därför kan någon alltid ta illa upp om viljan är god, säger komikerduon Stan Saanila och André Wickström. Att bli kränkt eller sekundärkränkt är det nya svarta.
Det finns mera plats för komiken i dag. Scenerna och plattformerna blir allt fler, och en komiker klarar sig dessutom med mycket smalare refererenser.
– Folk fattar vad man menar så länge man väljer skämten efter publiken. Det handlar om att för stunden existera i samma bubbla, säger Stan Saanila. Det viktigaste är att läsa av publiken för att veta i vilken riktning man ska gå. Det går att tänja på olika gränser för olika åhörare, och det är uppsåtet som avgör om det görs med smak eller inte.
– Humorn i Finland är fortfarande både rikare och grövre än i Sverige, säger André Wickström, som har erfarenheter av båda länderna.
Förr skulle en komiker helst måla med bred pensel för att fånga upp så många som möjligt.
Kåserihumorn som de stora årskullarna växte upp med var länge den dominerande, inte minst på finlandssvenska. Cab Brunila och hans generation hade sin klara modell, de finskspråkiga Eemeli och Turhapuro hade sin.
Mycket handlade om att låta på ett visst sätt, klä ut sig lite löjligt eller ibland att kittla publikens intelligens med kulturella referenser.
Dagens ståuppkomik är väldigt annorlunda.
Nu handlar det om att röra sig på många plan samtidigt och byta perspektiv hela tiden. Publiken är mera krävande eftersom aktuella motsvarigheter från hela den anglosaxiska världen finns i realtid på internet. Det är alltid lätt att jämföra en inhemsk ståuppkomiker med en utländsk. Tempot har också skruvats upp, den tid man kan hålla folks uppmärksamhet har blivit kortare.
– Men det handlar som alltid om att välja olika humor för olika grup- per, folk är ofta lite insnöade på sitt eget område.
Stan Saanila gör inte längre ståuppkomik. När han gjorde det på finska fick han ofta positiva reaktioner, fast vanligen först efter föreställningen.
– När jag gjorde ståupp på finska upplevde jag att folk i publiken liksom inte vågade skratta om inte kompisen gjorde det. Sedan kom nog samma människor som suttit tysta och till synes buttra och sade att de upplevt sitt livs roligaste ståuppshow.
När Stan medverkade i Yles Nyhetsläckan fick han ibland kritik för att han själv skrattade åt sina skämt, men det tycker han är lite märkligt.
– Jag tyckte ju själv att det jag sa var roligt, och för mig existerar humor alltid i en social situation. Tyvärr finns det ännu en uppfattning att om man ska kläcka ett roligt skämt i Finland ska det vara med nollställd min, annars blir det fel.
Teorin
Stan Saanilas humorteori går ut på en planetmodell med jorden som sanningen, atmosfären som en teo- retiskt möjlig men osannolik verklighet, och månen som det alltför långsökta och oförståeliga. Humorn skapas i själva atmosfären, och av det som skulle kunna vara sant men inte är det.
För att ta ett enkelt exempel: Om sanningen är att det regnar blir humorn att det regnar så stövlarna är fulla av vatten. Att det regnar så att Kekkonen kommer tillbaka är för långsökt och inte längre humor.
– Vissa element i humorn är klassiska, men det gäller att känna till de vedertagna gränserna. Att en man drattar på ändan och slår sig är alltid roligt. Att en kvinna gör det är av någon anledning aldrig roligt. Ett kvinnligt Duudson-team skulle inte fungera, för vi tycker inte det är roligt eller häftigt att se kvinnor skada sig.
❞ Humorn i Finland är fortfarande lite mustigare än i Sverige, där skyggheten och konflikträdslan har gjort publiken ganska osäker. André Wickström komiker
Ängslighetskultur
Den tilltagande ängsligheten bland publiken är ett olyckligt fenomen för en komiker, säger både Stan Saanila och André Wickström.
– Visst ska man vara empatisk och korrekt som person, men det betyder inte att man måste undvika al-
la kontroversiella ämnen som komiker. Man kan faktiskt skämta om allt, men inte med alla och inte hela tiden. Många komiker i den engelskspråkiga världen har på senare tid talat om att de undviker studentpublik eller att uppträda på universitet och högskolor, främst på grund av att någon i publiken alltid blir kränkt, eller för säkerhets skull sympatiserar med någon som antagligen skulle ha blivit kränkt. Det är ett tecken på att något gått snett. Det gör världen så mycket mindre.
All humor kan inte vara gullig och harmlös. Stan Saanila säger att han speciellt uppskattar den judiska humorn som alltid ser det ljusa också i det mest svarta.
Tricket är förstås i grunden att den inte blundar för det svarta, utan till viss del vänder det till någonting humoristiskt.
– Här kommer vi ganska nära en djupare analys av humorn och humoristen, säger han. Ofta är humorn en sköld mot allt det negativa omkring oss, för både komikern och den som lyssnar. Framför allt är humor ett väldigt snabbt sätt att ta sig ur en svår situation. Däremot är det kanske ingen långsiktig lösning, det måste man ju också tänka på.
– Humorn har dessutom vissa element av mystik. Jag vet inte alltid varför jag själv skrattar, ännu mindre vad personerna i publiken skrattar åt. En kanske identifierar sig med det jag säger, en annan kan föreställa sig själv i samma situation, någon kanske bara skrattar åt ordvalet, säger André Wickström.
Bränna broar
Ett avsnitt av teveserien Detta om detta (torsdagar 19.15 på Yle Teema Fem) innehåller sällan allt som duon spelat in i studion. Slutprodukten är ett urval som dikteras av både kvalitetskontroll och självbevarelsedrift.
– När vi tittar igenom materialet kan vi ibland tycka att vi måste stryka vissa inslag. Inte alltid för att de är dåliga, utan för att vi vet att någon kan bli upprörd och reagera negativt. Vi varken vill eller behöver ta den fajten, det stjäl för mycket tid och energi, säger André Wickström.
Det är väldigt enkelt att bränna sina broar, kanske i synnerhet i lilla Svenskfinland, om man tänjer för mycket på gränserna. Det är faktiskt enkelt till och med i Sverige, där till exempel Lennie Norman fortfarande får lida för att han drog några snuskiga skämt i ett teveprogram på 1990-talet.
– Å andra sidan är det ju ganska lätt att bli finlandssvensk kändis också, även om det kan skapa konstiga situationer. En kille ville ha mig med på en selfie en gång, men han sa samtidigt att han egentligen inte alls gillade mig. Hans fru däremot gjorde det. Och i den situationen är det lite svårt att veta hur man ska reagera, säger André Wickström.
– I Svenskfinland finns en ganska unik ärlighetskultur som vattnar ur alla komplimanger. Ibland får man höra saker som ”Hördu det där var riktigt bra tyckte jag, men samtidigt måste jag ju nog ärligt talat säga att jag inte gillar allt du gör”, påpekar Stan Saanila.
– En ståuppkomiker som jobbar i både Sverige och Finland ska helst jobba på två olika frekvenser. I Sverige är jag på främmande mark och kommer inte undan med lika stora övertramp som Johan Rheborg, Johan Glans, Henrik Schyffert och de andra etablerade ikonerna. Det handlar helt enkelt om tillit och förtroende, och jag är fortfarande en utböling. Hemma i Finland vet publiken att jag är på ”den goda sidan”. Då får man förlåtelse för mycket, säger han. Humorn i Finland är fortfarande lite mustigare än i Sverige, där skyggheten och konflikträdslan har gjort publiken ganska osäker.
– Det känns tydligt att svenskarna sitter och ängslas över att jag ska nämna ord som ”invandrare” eller ”Sverigedemokraterna” eller något annat som kan bli fel, medan de samtidigt funderar över om de i så fall borde bli kränkta. Stämningen är ungefär som på en fest där det finns småbarn som måste skyddas från farbror Oskars oberäkneliga humor. Och var lugn, det är på god väg hit också. På sociala medier går det att skapa folkstormar av några få negativa kommentarer, och så rullar det på.
– Men att vara komiker i Finland är fortfarande ett löjligt lätt inomhusjobb jämfört med att vara det i till exempel Iran, noterar Stan Saanila.