Storslaget släktepos från Tornedalen
Nina Wähäs roman har sitt epicentrum i Finland, på landsbygden utanför Torneå. Berättelsen om den brokiga släkten Toimis vedermödor under det tidiga 1980-talet är i sig kraftfull och bred, med tentakler ända tillbaka till krigstiden och striderna om Karelen. Men här finns också mycket kringsnack.
Man väntar sig inte att en i Stockholm född och bosatt författare ska välja en finländsk miljö som spelplats för en roman. Men det är just vad Nina Wähä gör i sitt stora släktdrama Testamente.
Den första centralgestalt vi möter, Annie, har visserligen i ung ålder gett sig i väg till Stockholm och också lockat med sig en yngre bror. Men berättelsens epicentrum är lokaliserat till landsbygden utanför Torneå, där föräldrarna Pentti och Siri Toimi driver ett jordbruk i vars närhet de flesta av deras tolv barn fortfarande bor.
Och det är där släkten samlas när det är dags för uppgörelser och smärtsamma beslut.
Nina Wähä har också gjort sig bekant både som popsångerska (i gruppen Lacrosse) och filmskådespelare, men då hon efter en paus på nästan nio år återkommer till litteraturen är romanen tveklöst hennes mest ambitiösa så här långt.
Fast först levererar hon ändå i bästa teaterprogrambladsstil en lista på 22 (!) ”nyckelpersoner”, med redogörelser för vars och ens aktuella status, och följer upp den linjen genom att inleda varje kapitel med ett synopsis av vad som ska följa. Det här kan naturligtvis ses som en lek med stilmedel från olika litterära sfärer, men att hon har en dragning mot att lägga in onödigt mycket dekoration bekräftas också i den övriga texten.
Berättelsen om den brokiga släkten Toimis vedermödor i den finska delen av Tornedalen under det tidiga 1980-talet är i sig kraftfull och bred, med tentakler ända tillbaka till krigstiden och striderna om Karelen – därifrån Siri ursprungligen kommit. Men här finns också tilltagna doser kringsnack, överflödiga sammanfattningar, och existentiella slutsatser jag som läsare hellre själv hade velat dra.
Wähä har kort sagt en tendens att i för hög grad försöka förklara livet i allmänhet och sina litterära gestalters preferenser i synnerhet, i stället för att helt enkelt låta gestaltningen tala. Då riskerar den röda tråden ställvis att förtunnas under tyngden av alla pålägg.
Men om startbanan i något skede börjar kännas lång i överkant kan det löna sig att läsa (och våga tro på) den, som det kommer att visa sig, relevanta baksidestext hon själv skrivit: ”Kanske kommer du att stanna upp flera gånger under resans gång och tänka något i stil med ’vad ska nu det här vara bra för’, men hav förtröstan. Lägg ditt liv i mina händer och jag ska leda dig genom mörka tider och ljusa.”
Intressanta personligheter
Wähä opererar med ett ovanligt stort persongalleri, men också om alla gestalter synliggörs riktar hon primärt ljuset mot och fördjupar ett speciellt urval. Och hon är en fin personskildrare, med öga för vilka slag av individuella egenheter och drag som kan prickas in för att göra gestalterna levande.
Och att syskonen Toimi utgör en blandning originella och intressanta personligheter kan det inte råda någon tvekan om. Här finns jordbrukare, en raggare, någon som bor i skogen och talar med djur, servicepersonal på Sverigebåtar, en yrkesmilitär, och några skolelever – varav den fjortonåriga Lahja uttrycker en vrede och inre splittring som gäller för många i släkten.
”Hon pendlade mellan att känna vreden över att vara född i fel ordning, i fel tid, i fel stad, i fel kön, fel kropp, och att känna hopplöshet och skam, som om det var hennes eget fel, att hon bara hade sig själv att skylla.”
De mörka hemligheter som kastar sin skugga över syskonen Toimi handlar delvis om hårda livsbetingelser, men är framför allt relaterade till den despotiska pappan Pentti. Den destruktiva stämning han sprider riskerar att göra hela familjen dysfunktionell, så skilsmässan har för hustrun Siris del varit det logiska alternativet i flera decennier då de vuxna barnens samlade råd till slut får henne att komma till skott.
Klar arbetsseger
I det sammanhanget ger Wähä en tillbakablick på hennes karelska historia, och invävd i den en del försonande förklaringar till Penttis mörker. Och det är senast då, när man som läsare närmare får lära sig känna också denna tidigare generation, som romanen växer och blir gripande.
Så trots att hon emellanåt breder på för tjockt för framåtdrivets bästa vinner hon till slut, genom att efterhand tränga allt djupare in i de så olika romangestalternas liv, en klar arbetsseger. Blir man tillräckligt involverad i de personer som fyller en roman engagerar man sig också i romanen.
Och att en del hemligheter hänger olösta kvar också efter att läsningen är avslutad är inte något problem för mig som läsare. Mer problematiskt då kanske för en del av de i romanen skildrade syskon, som ska leva vidare också efter att titeltestamentet är processat.