Död och kärlek
Mariana Lekys debutroman Drömmen om okapin är en djupt ambivalent historia som innehåller både humor, skräck och identifikationspotential. Att läsa den är att gå på tunn is.
Drömmen om okapin, tyska Mariana Lekys första till svenska översatta roman, handlar om död och kärlek. Döden, som beslutsamt och utan att tveka tar sitt, kärleken som väntar, velar, dröjer tills det antagligen är för sent.
Vi befinner oss i en tysk by befolkad av ganska hopplösa människor som utan att nånsin kantra över i ka- rikatyren personifierar mycket av det som hindrar oss från att leva. I centrum står Selma vars högt älskade make stupade i kriget för länge sen, och hennes sondotter Luise som har förlamats av en hemsk händelse i barndomen. De omges av Optikern, som hela sitt liv älskar Selma utan att få det sagt eftersom han rids av sina hånfulla inre röster, Selmas svägerska Elsbeth vars tillvaro styrs av vidskeplighet, Marlies som är arg och instängd i sitt hus hatar mänskligheten, Selmas son som anser att livet är att ständigt vara på resa i möjligast avlägsna trakter och sist men inte minst Luises älskade Frederik som antagligen återgäldar kärleken men finner det tryggast att år efter år gömma sig i ett japanskt kloster. Och ytterligare några lika hjälplösa karaktärer.
Drömmen om okapin är Selmas. Den är en förutsägelse om att någon ska dö som återkommer ibland och försätter hela byn i skräck. Däremellan skildrar romanen hur livet förrinner, dagarna går utan att personerna förmår gripa tag i dem fast de faktiskt försöker. Men det är dem övermäktigt, trots alla Bibelcitat, buddhistiska tänkespråk och vidskepliga praktiker de söker hjälp hos.
Det här låter ju inte så muntert. Men konstigt nog är det det ändå. Drömmen om okapin är en djupt ambivalent historia som innehåller både humor, skräck och identifikationspotential. Att läsa den är att gå på tunn is. Leky har ett lätt grepp som bygger på skarp iakttagelseförmåga och fullkomligt behärskat språk – väl återgivet av Rebecca Kjellberg. Inte minst har hon en förmåga att skapa repliker som är på en gång naturliga och alldeles absurda. Man skrattar ofta under läsningen. Men samtidigt tilldrar sig alla dessa vardagliga, exakt fångade händelser över ett nattsvart djup. De förmedlar känslan av att allt närsomhelst kan brista. Vilket det också gör.
Ofta under läsningen har jag haft känslan av att Drömmen om okapin är ett mästerverk. Om den ändå inte riktigt når upp till den kategorin beror det på att boken lite för strömlinjeformad, lite för inriktad på att vara en god läsupplevelse. När den väl etablerat sina premisser fullföljer den dem felfritt vilket förutom bristen på motstånd också leder till vissa transsportsträckor. Men mycket läsvärd är den ändå.