Den första finländaren, den första finlandssvensken och Herran

Invalet av Tua Forsström i Svenska Akademien är en ypperlig förevändning att minnas Franz Michael Franzén, inte tu tal om saken.

När vi uttrycker det som att Forsström är den första finländaren i skaran går vi efter ett slags pragmatisk definition genom medborgarskap i det vi i dag känner det självständiga Finland – varvid Franzén, född i det Finland som var en del av Sverige, östra rikshalvan, formellt helt enkelt var svensk. Liksom den i Finland (i S:t Mårtens, i dag Marttila, i Egentliga Finland) födda akademiledamoten Gustaf Mauritz Armfelt (1757–1814).

Och även om vi skulle besluta oss för att kalla Armfelt och Franzén finländare eftersom de var födda här, skulle vi konstatera att Forsström är den första finlandssvenska ledamoten – eftersom en sådan tankekategori inte tillämpades på deras tid, utan kom i bruk först på 1910-talet.

Men tillbaka till den utmärkta Franzén. Han efterlämnade som Valtiala konstaterar en fin och aktningsvärd produktion. Några av hans psalmer är gångbar brukspoesi än i dag, om man skall tro sajten Projekt Runeberg, där faksimilutgåvan av hans Samlade dikter, utgivna 1867–1869 i sju band, kan studeras. ”Kanske inte någon kioskvältare i dag, men den svenska psalmboken innehåller fortfarande många verk av denne invandrare från Österbotten i Finland”, står där.

Bekantast låter i mina öron nummer fyra i den finlandssvenska evangelisk-lutherska kyrkans psalmbok, adventspsalmen som inleddes så här innan någon var där och städade:

Bereden väg för Herran! Berg, sjunken! djup, stån opp! Han kommer, han, som fjerran var sedd af fädrens hopp: Rättfärdighetens Förste, Af Davids hus den störste! Välsignad vare han, som kom i Herrans namn

Sen var det någon moderniserare som befarade att former som ”bereden”, ”sjunken” och ”stån” (imperativ, det vill säga order, riktad till flera personer) skulle vara avtändande för nordligt ljumma lutheraner klena i tron, så vips var man där och rättade lite. En väg ska räcka, men det ålderdomliga ”Herran” fick stå kvar, liksom optativformen ”vare”, ett modus som uttrycker en önskan (av latinets ”opto”, önska sig, begära) i stället för en order eller beställning.

Bered en väg för Herran! Berg, sänk er, djup, stå opp! Han kommer, han som fjärran var sedd av fädrens hopp. Rättfärdighetens förste, av Davids hus den störste. Välsignad vare han som kommer i Herrens namn!