Franzén kom först, eller hur man nu ser det
Är Tua Forsström den första finländaren i Svenska Akademien? Det beror på hur man svarar på en annan fråga: Vad är Finland? Nalle Valtiala påminner om Franz Michel Franzén. Plockredaktören minns en psalm och harmas över en bortredigerad imperativform.
Tua Forsströms inval i Svenska Akademien är en utomordentligt glädjande tilldragelse. För den lysande diktaren själv innebär utnämningen en viktoria, men en seger är det också för den finlandssvenska litteraturen. Efter en paus på 211 år har en finländare äntligen valts in i den illustra församlingen, vars valspråk lyder ”snille och smak”. Efter en paus på 211 år? Tua Forsström betecknas i medierna som den första finländare vilken mottagit utmärkelsen, men riktigt så är det inte. Hon föregicks av en man som föddes i Uleåborg anno 1772 och som avslutade sina dagar 1847 som biskop i Härnösand. Vid sitt frånfälle var Franz Michael Franzén 75 år. Invald i Svenska Akademien blev han 1808. Då var Franzén ännu bosatt i Åbo, där han bland annat verkade som bibliotekarie, innan han gjorde akademisk karriär och blev professor i historia, lärdomshistoria och praktisk filosofi. Han tjänstgjorde också som redaktör för Åbo tidningar, där en del av hans lyrik publicerades. Andra dikter trycktes i Stockholms-Tidningen, bland annat ”Sorg öfver grefve Gustaf Philip Creutz”. Den rönte allmän uppskattning och renderade Franzén Svenska Akademiens stora pris 1797. Nobelpriset instiftades först långt efter diktarens jordiska sorti, annars vet man aldrig hur det hade gått.
Franz Michael Franzén är i dag mestadels bortglömd, men samtiden lyfte honom mot ärones höjder, tack vare dikter som ”Menniskans anlete”, ”Den gamle knekten”, dryckesvisor som ”Till en yngling” och ”Champagnevinet”, för att inte nämna hans svärmiska kärlekslyrik, samlad i Selmasångerna och Fannysångerna. Franzén skapade över ett brett register. Trettiofem av hans psalmer åkte in i 1819 års psalmbok. Han har kalllats den första svenska romantikern; samtidigt kunde han skaka regelrätt klassicistiska poem ur ärmen. De senare tillkom när det första ungdomsruset förklingat, men det är främst de förra som lever kvar. Med E.N. Tigerstedts ord:
”Det nya i Franzéns dikt var inte blott den högstämt idealistiska, av den tyska filosofien och poesien inspirerade livssynen, som återgav människan den gudalikhet och den centralställning i skapelsen upplysningens kritik synts beröva henne, det var också och framför allt den nya stilen, där bildrikedom och välljud trädde istället för logisk uppbyggnad och retoriskt patos.”
Sådan var Franz Michael Franzén. Sic transit gloria mundi. I litteraturhistorien finns han kvar i alla fall som den förste romantikern. Och som vår första akademiledamot. Om han senare kunde betecknas som rikssvensk var Franzén i alla fall, med egna ord, ”född finne”. Till Sverige flyttade han väl att märka först sommaren 1811, tre år efter att ha invalts i Akademien. Orsaken var så vitt jag vet det förändrade politiska läget i Finland. Fyra år efter flytten kom Franzén också in i Kungliga Vetenskapsakademien. För övrigt var han Svenska Akademiens ständige sekreterare under åren 1824–1834. På den posten lär han dock ha varit mindre lämplig, på grund av sin opraktiska läggning. Men också Homeros har sina fläckar – eller hur nu uttrycket lyder.
Vore Franzén i dag på tapeten, skulle jag tveklöst ge honom min hyllning. Som det är vill jag utropa ett glatt hurra! för Tua Forsström. Hon leve!