Finländsk teaterlegend haltar i längden
Ett lovande upplägg och några fyndiga detaljer är inte nog för att helt lyfta Juha Hurmes tolkning av en finländsk teaterlegend.
Making of Lea
Text och regi: Juha Hurme. Scenografi: Matti Rasi. Kostym: Anne Kotola. Mask: Leila Mäkynen. Ljus: Tomi Suovankoski. Ljud: Jani Rapo. På scenen: Paavo Kinnunen, Jarkko Lahti, Vilma Melasniemi, Sara Melleri, Juho Milonoff ja Eeva Soivio. Kom-teaterns förhandsföreställning 14.2.
Aleksis Kivis Lea var den första teaterpjäs som sattes upp på finska i storfurstendömet Finland. Målet var högtravande: att etablera en finkulturell identitet för den unga nationen som skulle placera den jämsides med de gamla högkulturerna på kontinenten. Trots en kaotisk skapelse- och repetitionsprocess lyckades Kivi och en teatergrupp i ledning av Kaarlo Bergbom sätta upp pjäsen på Nya Teatern i Helsingfors och göra den till en succé.
Kom-teaterns Making of Lea handlar, som namnet antyder, om historien bakom denna skapelseprocess. Och då den inleds ser det mörkt ut. Kivi (Juho Milonoff i pjäsens kanske bästa roll, en motbjudande charmig raglande drummel med en känslig, torterad konstnärssjäl) kämpar med sin alkoholism under ledning av den tyske charlatandoktorn Friedrich Everth (Jarkko Lahti) som också medverkar i produktionen. Bergbom (Paavo Kinnunen, också han en karaktär med djup men i längden lite väl tungt fokuserad på ansträngande skrikiga raserianfall) och hans syster Emelie (Vilma Melasniemi) som också är med i produktionen befinner sig på randen av ett nervöst sammanbrott.
Pjäsens stora stjärna, divan Charlotte Raa (Sara Melleri), kommer från Stockholm och talar inte ett ord finska (Melleri imponerar här med sin förmåga att träffsäkert härma en tung rikssvensk brytning i sin Leas slutmonolog). En annan viktig skådespelare, Emil Nervander (också Melasniemi), är kroniskt försenad och syns aldrig till. Den uppgivna husan Lissu (Eeva Soivio) gör tålmodigt sitt bästa som sufflör.
Pjäsen går, förutom något enstaka instick, på finska men den mångkulturella och polyglotta historiska miljön understryks på ett skämtsamt sätt genom en ”översättnings- maskin” som hänger över scenen och illustrerar de språk som karaktärerna ”egentligen” talar med små lampor och flaggor. Greppet fungerar överraskande väl, och skulle för min del gärna ha fått inkorporeras i handlingen mer, och på ett mer kreativt sätt, än vad det görs.
För små komiska mellanspel står professor August Ahlqvist (Kinnunen) och senator Agathon Meurman (Soivio), Kivis två ärkefiender i kulturlivet, som skrockande och pompöst kommenterar och kritiserar kaoset. Vi hinner också med körsång och till och med en aning pyroteknik.
Problemet är att denna saliga blandning, trots att den bjuder på gott om enskilda fyndigheter, högklassigt skådespel och intressanta detaljer, inte riktigt lyckas utkristallisera sig till en koherent vision. Att jag inte riktigt får grepp om vad regissören vill säga med allt det här gör oundvikligen att helheten på sina ställen börjar kännas både kaotisk och långdragen. Den enskilt bästa scenen i pjäsen kommer på slutet, mitt i den jublande segerfesten backstage på Nya Teatern, i form av en spöklikt hallucinatorisk framåtblick som skoningslöst krossar Aleksis Kivis framtidsdrömmar.