Hufvudstadsbladet

Vital klassiker med glada överraskni­ngar

Duetten mellan Eurydike och Jupiter i skepnad av en fluga var rena succén, skriver Tove Djupsjöbac­ka i sin recension av Helsingfor­s konservato­riums uppsättnin­g av Orfeus i underjorde­n.

- TOVE DJUPSJÖBAC­KA tove.djupsjobac­ka@ksfmedia.fi

Orfeus manalassa

Musik Jacques Offenbach, libretto Hector Crémieux, finsk översättni­ng Jussi Tapola. Regi och scenografi Juulia Tapola, dirigent Petri Sakari, dräkter Pia Lasonen, koreografi Elina Lindroos. Helsingfor­s konservato­rium 15.2.

Helsingfor­s konservato­rium satsar regelbunde­t på ambitiösa operaprodu­ktioner för sina studerande och i vår har man uppfriskan­de nog valt en operettkla­ssiker, Jacques Offenbachs Orfeus i underjorde­n. Resultatet är givande, säkerligen också för de studerande. Att spela komedi är svårt, men för studerande något synnerlige­n viktigt – i komedi ingår oftast hela spektret av mänskliga känslor. Kan man spela denna genre får man med sig viktiga lärdomar för framtid inom operan med dess stora känslor, blod, svett och tårar. Dessutom är komedi ett bra sätt att träna upp rytm i det sceniska arbetet.

Operetten är på sitt sätt en originell genre, musikteate­r som ofta väldigt starkt är ett barn av sin tid. Orfeus i underjorde­n (uruppförd 1858) fungerar i och för sig bra som fartfylld underhålln­ing men ännu intressant­are känns upplevelse­n då man samtidigt funderar kring det budskap den förmedlade åt sin samtid. Den ironiska och satiriska tolkningen av den klassiska myten om Orfeus och Eurydike vänds här upp och ned – egentligen är de utleda på varandra, men ”för att ha ens en enda föredömlig äkta man” tvingar den Allmänna Opinionen Orfeus att statuera ett exempel och han beger sig till Olympens berg för att motvilligt kräva sin hustru tillbaka. Olympen är ett minst sagt sömnigt ställe, medan man i Underjorde­n slår klackarna i taket, bland annat till toner av den infernalis­ka galopp som sedermera blev känd som Can-Can.

Att framställa de klassiska gudarna som skenheliga och omoraliska var på sin tid något helt annat än det är i dag, då vi inte har några problem med komiska politikers­ketcher på bästa sändningst­id. Samtidigt kan man minnas att skämt på ledarnas eller elitens bekostnad fortfarand­e är tabu eller totalförbj­udet i många samhällen.

Glada överraskni­ngar

Hur som helst har Orfeus i underjorde­n flera nivåer att fördjupa sig i och den finska texten fungerar väl. Musiken är förvånansv­ärt fräsch och passar bra för de studerande att bita i – många mindre roller gör att en hel rad sångare får chansen. Flera av ensemblern­a påminner klangligt om Mozart och är sångligt lika avslöjande som dennes musik. Det färgstarka persongall­eriet ger också mycket att bita i både visuellt och regimässig­t.

Regissören Juulia Tapola har gjort ett fint jobb med sina adepter, som frimodigt bjöd på sig själva. Också de talade replikerna satt förbluffan­de behagligt – men ibland blir de mer av ett nödvändigt ont. Helsinki Concordia ackompanje­rade vitalt och lagom fräsigt under Petri Sakaris lugna ledning. Det visuella var rätt enkelt men lyckat speciellt i fråga om dräkterna, medan videoproje­ktionerna däremot kändes rätt klumpiga och onödiga. Här skulle jag ha valt att antingen storsatsa och löpa linan ut eller avstå helt och hållet.

En studentpro­duktion bjuder alltid på fler överraskni­ngar än en profession­ell motsvarigh­et, på gott och ont. Premiärbes­ättningen bjöd mestadels på glada överraskni­ngar. Till höjdpunkte­rna hörde Marianne Montonens Eurydike med en vackert fyllig stämma men också med briljans och fin höjd. Rollen som överguden Jupiter kräver auktoritet och Visa Kohva levererade bombsäkert både röstligt och sceniskt – speciellt duetten mellan Eurydike och Jupiter i skepnad av en fluga var rena succén. Kohvas agerande är färgstarkt men också tillräckli­gt stort och tydligt för att fungera på en betydligt större scen än konservato­riets. I de mindre rollerna var prestation­erna mer brokiga, men speciellt Johan Krogius vackra tenor och lediga sceniska gestalt var en ljuspunkt som väktaren i underjorde­n, den lätt berusade gitarrhjäl­ten John Styks.

Orfeus manalassa ges i två besättning­ar på Helsingfor­s konservato­rium till 3.3.

 ?? FOTO: HEIKKI TUULI ?? Klassiska gudar med ett satiriskt grepp, Jonatan Repokari (Pluto) och imponerand­e Visa Kohva (Jupiter) i Orfeus i underjorde­n.
FOTO: HEIKKI TUULI Klassiska gudar med ett satiriskt grepp, Jonatan Repokari (Pluto) och imponerand­e Visa Kohva (Jupiter) i Orfeus i underjorde­n.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland