Färdas med förhinder
Nu har det definitivt bevisats, åtminstone för min del: ska man färdas någonstans med ett allmänt fortskaffningsmedel ska man vara vid god fysisk vigör, röra sig tillräckligt snabbt för att hinna kliva av och på innan portar slår igen och inte i onödan sinka stressade medpassagerare. Man ska ha ork att köa för att checka in eller köpa biljett eftersom man hör till en generation som inte riktigt har förlikat sig med automater för incheckning eller med biljettköp på nätet. För att inte tala om det ändlösa långsamma köandet genom säkerhetskontrollerna.
För många år sedan försökte jag tala om för min svärmor att det var hur enkelt som helst att komma och hälsa på oss. Det var bara att ta flyget. Hon var då i 75-årsåldern och hade ingen resvana. Hon vägrade totalt. Alldeles för jobbigt, ansåg hon som hade blivit litet långsam och ängslig. Jag som då var trettio år yngre tyckte att det var en aning våpigt.
Numera begriper jag bättre. För nu har jag själv blivit äldre och drabbats av begränsning i form av ett ben som vägrar samarbeta. Och då har jag insett att modernt resande minsann inte är avsett för andra än dem som klarar av att gå utan problem. Det hade jag faktiskt inte tänkt på förut, för det gör man i allmänhet inte när man själv är spänstig och rörlig. Aldrig hade jag reflekterat över de oändliga matargångarna som ska passeras innan man kommer ombord på en färja. Inte hade jag tänkt på att flygterminaler är utrustade med kilometervis med korridorer. Inte hade jag behövt oroa mig för att kunna ta mig upp på en buss eller spårvagn eller hinna in på ett tåg i den snabba takt som krävs. För att inte tala om att ta sig till hållplatser och längs perronger …
Med ens är vardagen fylld med irriterande hinder främst i form av avstånd som måste tillryggaläggas per fot. Även om man har bil kan den sällan parkeras på bekvämt avstånd från målet. Vid mitt senaste besök i Helsingfors, då jag blev skjutsad överallt, hann jag stifta bekantskap med flera monstruösa parkeringshallar där man måste gå hundratals meter innan man kom ut. Jag hade ändå bra stöd: jag höll min son under ena armen och käppen jag har ärvt efter min far i den andra.
Numera handlar livet mest om avstånd. Man upptäcker hur enorma moderna köpcentra är. Till och med det lokala snabbköpet har avstånd som måste bemästras. Men man upptäcker också annat, hur hjälpsamma ens medmänniskor kan vara. I början kändes det besvärande – man har ju varit van att klara sig själv minsann! – men numera tas all handräckning tacksamt emot. Jag har funderat på hur det kommer att kännas den dagen då min skada är åtgärdad och läkt och ingen längre sträcker ut en hjälpande hand. Ödsligt förmodar jag.