Folk säger otroliga saker
Ulrika Nielsens nya bok handlar om vardagen, fängslande fenomen hon stött på eller infall som ramlat över henne.
Författaren Ulrika Nielsen tjuvlyssnar gärna på främlingar i bussen och på kaféer. En del av de samtal hon snappar upp lever vidare i henne och pockar på att bli skrivna. Och plötsligt finns de i en bok.
”Hon skrev aldrig den bok hon sagt att hon skulle skriva. Hon skrev alltid en annan. Så gick åren”, står det i Ulrika Nielsens färska bok.
Ulrika Nielsen nickar instämmande när hon blir påmind om sin egen text.
– Just så är det. Varje bok jag skrivit har överraskat mig. Jag känner mig som en ständig debutant.
– För mig är skrivandet att befinna sig i det okända. Jag vet inte på förhand vad det kommer att bli för en genre till exempel, form och stoff växer fram efter hand. Det är spännande men också frustrerande att aldrig kunna skriva den bok jag ändå gjort mig en föreställning om.
Boken Korta texter om det öppna och ouppklarade består av händelser, resonemang och frågor som uppstår i Ulrika Nielsens liv och vardag. Det kan handla om marulkens fortplantningsförmåga, vänskap, användning av utropstecken eller den döda pappan i bårhuset.
En stor del av inspirationen kommer från främlingar i Nielsens omgivning.
– Jag lyssnar på folk på kaféer, i bussen. Människor kan säga otroliga saker. En del av det jag hör fortsätter att leva vidare i mig och insisterar på att bli nerskrivet. Det är som om människor säger något mer eller annat än de tror att de säger.
– Min metod handlar egentligen om ett slags uppmärksamhet. Plötsligt kan jag slås av något jag aldrig tänkt på, att jag har en mjälte till exempel, eller att tulpanerna håller på att törsta ihjäl i vasen.
Faktatexter är en ständig inspirationskälla.
– Jag är väldigt fascinerad och säkert påverkad av språket i faktatexter och vetenskapliga texter. Att man kan skriva så torrt och sakligt om de mest häpnadsväckande fenomen. Det är rena rama poesin.
– Den österrikiske författaren Ernst Jandl råkade jag läsa när jag nått ganska långt in i skrivprocessen och kände ett slags frändskap med tonfallet och ”minen” i hans texter. Att läsa honom fungerade lite som stärkande medicin.
När boken var klar funderade Ulrika Nielsen på vilken genre den tillhörde. Förlagsredaktören föreslog miniatyrnoveller, men en god vän som läste manuset tyckte att det är dikt och hänvisade till språkets nyanser.
– Själv har jag länge lockats av tanken på att skriva något som knappt är litteratur ens, säger Nielsen och utvecklar sina tankar om språket.
– Utforskandet av språk och form är lustfyllt. När man närmar sig gränsen för vad som kanske inte är litteratur finns chansen att litteraturen förnyas, att man upptäcker något nytt.
– Men att närma sig den där gränsen är förstås också riskfyllt. Det kan bli dåligt helt enkelt. Eller utmanande för läsaren, men det är å andra sidan något bra. Just den här boken är i vilket fall som helst ganska lättillgänglig.
Med på Forum
Ulrika Nielsen är uppvuxen i Nykarleby men bosatt i Sundbyberg strax norr om Stockholm sedan 20 år. Flytten gick till Sverige efter avslutade studier i litteraturvetenskap vid Åbo Akademi.
Nielsen är en av de författare som brukade besöka litteraturscenen Forum. Klubben drevs av Jean-Claude Arnault som blev känd som Kulturprofilen och som nu avtjänar ett tvåårigt fängelsestraff för våldtäkt.
I dokumentären Kulturprofilen, kvinnorna och Akademien som sänts i Sverige Radio beskriver Nielsen atmosfären på Forum som ”tillåtan- de”. Hon berättar också om det inre rum dit Arnault inviterade speciellt utvalda gäster och om efterfesterna på Wasahof då Arnault bjöd flott. I dag är Forum stängd. – Det är viktigt att påpeka att Forum inte var en privat klubb utan en offentlig scen. Man kunde köpa biljett och gå dit och det gjorde jag.
– Vissa blev inskuffade på efterfesten och jag var en av dem som lärde känna Arnault. Konstigare än så är det inte.
Hur stor var förlusten när Forum stängde tycker du? – Det är svårt att se någon litterär scen som påminner om Forum men det är bra att det rör på sig och att det kommer andra scener.
– Det finns många evenemang kring inte minst poesi i Stockholm. Jag brukar besöka vissa evenemang som arrangeras på Rönnells antikvariat eller gå till den litterära salong som arrangeras av Samfundet De Nio.
– Men faktum är att jag går sällan ut numera. För det mesta är jag hemma och läser eller umgås med familjen.
Jag lyssnar på folk på kaféer, i bussen. Människor kan säga otroliga saker. En del av det jag hör fortsätter att leva vidare i mig och insisterar på att bli nerskrivet.