Det är till Italien som Itohan Okundaye ska avvisas. Men det är alltså möjligt att tolka lagstiftningen på ett annat sätt. Varför gör myndigheterna inte det?
Finland har förbundit sig vid att förhindra att offer för människohandel utsätts för samma sak på nytt. Nu krävs politisk vilja för att leva upp till det.
HBL (6.2) och många andra medier har skrivit om nigerianskan Itohan Okundaye som lurades till Europa och tvingades prostituera sig i Italien i fem år. Hon är ett typiskt offer för människohandel – men också otypisk eftersom hon lyckades ta sig ur prostitutionen och ansöka om asyl i Finland. Okundaye har också gett människohandeln ett ansikte. Det är påfallande ofta nigerianska kvinnor som drabbas.
Nu har Itohan Okundaye fått ännu ett avslag och hon och hennes femåriga son, född i Finland, kan när som helst utvisas till Italien.
Det är inget nytt fenomen att nigerianskor luras till Europa och Italien, som fungerar som ett centrum för människohandeln. De försätts i en omöjlig situation. Det jobb som har utlovats existerar inte, däremot påstådda, enorma skulder för resan till Europa och tvånget att betala tillbaka skulderna genom prostitution. Deras familjer i Nigeria hotas, och det är inga tomma hot.
Diskrimineringsombudsmannens (DO) byrå, som fungerar som människohandelsrapportör fäste uppmärksamhet vid hur de nigerianska kvinnorna utsätts redan för flera år sen. Problemet gäller hela EU. DO sammanställde en rapport om läget 2016 och diskuterade den med den då relativt färska inrikesministern Paula Risikko (Saml) och Migrationsverket (Migri). Under 2015 och halva 2016 ansökte 54 nigerianskor, många med små barn, om skydd i Finland. Enbart 19 beviljades skydd.
Trots att Finland sedan 2006 har en juridisk möjlighet att bevilja uppehållstillstånd utifrån att en person har fallit offer för människohandel har många avvisats.
Det beror delvis på Dublinavtalet: asylärenden inom EU ska behandlas i det första EU-land en person har registrerats. I praktiken avvisas många nigerianskor därför till Italien. Det är också till Italien som Itohan Okundaye ska avvisas. Men det är alltså möjligt att tolka lagstiftningen på ett annat sätt. Varför gör myndigheterna inte det?
De här kvinnorna har kommit till Europa och Italien som människo- handelsoffer och med våld tvingats till prostitution. Italien har på grund av sitt geografiska läge fått ta emot ett mycket stort antal flyktingar.
Systemet för att sköta asylsökande fungerar inte. Det finns också ett system för människohandelsoffer. Även det är överbelastat. Dessutom kommunicerar de två systemen inte med varandra. Asylsökande har mycket svårt att komma in i hjälpsystemet för människohandelsoffer i Italien. På grund av det främlingsfientliga partiet Legas starka ställning är flyktingarna extra utsatta.
Redan före det, i januari 2017 gjorde Migri en resa till Italien och bjöd med representanter för Polisstyrelsen, hjälporganisationer för människohandelsoffer och DO. Under resan blev det klart att det beror på slumpen om de som har fallit offer för människohandel får hjälp.
Migri har nu utvärderat människohandelsoffrens situation mera individuellt. Det har hjälpt lite och avvisningarna verkar vara färre. Men nyckfullheten kvarstår.
Det finns ingen automatik i att en person som konstateras ha fallit offer för människohandel får ett positivt beslut om uppehållstillstånd. I den utredning DO gjorde 2015– 2016 konstaterade Migri i över hälften av fallen att det handlade om offer för människohandel, ändå beviljades inte uppehållstillstånd.
De kvinnor som har använts som sexslavar hör till de allra mest sårbara. För att citera Itohan Okundaye i HBL i augusti 2018: ”Man blir en annan i själen och hjärtat. Att tvingas till prostitution är något som inte en enda människa borde behöva gå igenom.”
På DO anser man att lagstiftningen måste förnyas om vi ska kunna leva upp till vårt eget krav om att skydda offren från att igen bli offer. Det är det lätt att hålla med om.
Annars gör vi inte det vi som människor måste våga göra, och då är vi inte människor utan bara små lortar (Astrid Lindgren).