Förälderns svåra balansgång
Något av det svåraste som finns som förälder är balansgången mellan att vara för försiktig och att vara för släpphänt.
Jag tror att varje förälder vill att deras barn skall vara oförvägna, självständiga individer som går i bräschen när det gäller äventyrlighet och företagsamhet. Hur får man barnen att bli sådana? Jo, men det är väl bland annat genom att inte stoppa dem i deras upptåg. Sedan läser du om någon hemsk olycka, ett drunkningstillbud eller en lek med en kniv som slutat i katastrof och du bestämmer dig genast för att du måste ha bättre kontroll på vad dina barn gör.
Den som ändå vill att barnen skall få sig ett äventyr kan ju själv ställa upp och testa så att det ändå är ofarligt … men, då curlar man ju barnet! Den där balansgången är inte helt enkel, även om den i efterhand ter sig väldigt simpel. Jag mötte pappan till en av mina barns kompisar. – Jag har alltid låtit barnen göra vad de har velat, inte f-n kan jag hålla på att vakta dem. Och du ser hur bra det har gått! Jo, men tänk om det inte hade gått bra, funderar jag. En annan familj som jag lärt känna är oerhört försiktiga, låter inte sina barn få göra nästan någonting, alltså enligt min uppfattning. Deras barn är mycket riktigt ganska försiktiga, samtidigt väldigt kloka och charmiga. Jag slits alltid mellan vilken typ av förälder jag bör vara. I somras var jag i Spanien tillsammans med min yngsta. Vi badade och förlustade oss på den fina sandstranden, mitt i staden. Bara hundra meter därifrån ligger småbåtshamnen. Det är en rejäl kaj, kanske en och en halvmeter ovanför vattenytan.
– Jag tänker dyka ner där, säger plötsligt min dotter när vi går längs kajkanten.
– Aldrig!, säger jag, men försöker svälja ordet: är det rätt eller fel att tillåta det? Är jag en fegis till förälder om jag försöker förbjuda det? Jag tillgriper mitt enda vapen, att prata med henne: – Du vet inte vad som döljer sig under vattenytan här. – Men det är ju ämnat för båtar att lägga an här, du ser väl ringarna där. Klart att jag kan dyka.
Det tog kanske en och en halv sekund från det att hon lämnade kajkanten tills hon träffade vattenytan och jag tror det var då jag insåg vilken otroligt svår balansgång det är att vara förälder.
Det gick bra, men jag kan fortfarande undra om det var ett vuxet, ansvarsfullt beslut jag tog?